Hojotohoh! Heiyahah!

Jag vill inte höra orden "internationell lag" igen. Vi bryr oss inte om "internationell lag".
- En amerikansk överste på Guantánamo till fången Feroz Ali Abbas, brittisk medborgare

And now to something complete different.

På grund av snöväder blev det lite stressigt till Kungliga Operan, men det gick ju bra i alla fall. Mycket manlig bringa och artonhundratalskonfektyr stod på agendan när Richard Wagners Die Walküre framfördes. Sieglinde (Nina Stemme) hade en solid fanbas på plats som ylade duktigt när hon tackade för applåderna efter tredje akten. Applåderna var för övrigt mycket generösa, efter första akten applåderades det lika mycket som man brukar kunna notera efter en genomsnittlig föreställning på Dansens hus.

Stanjateket har på tok för lite klassisk musik. En gång i min barndom hade jag en smärre ansamling Naxos-skivor som jag fick i julklapp och födelsedagspresenter (jag var redan då stor vän av klassisk musik). Varför jag inte tycks ha några av dom kvar nu är ett mysterium för mig. Jag började försöka råda bot på bristen igår, när jag för att fira studiemedlets ankomst (ENDELICH!) köpte Brahms Ein deutches Requiem med Wienerfilharmonikerna och Herbert von Karajan.

Ett tips när man väljer inspelning av Ein deutsches Requiem är att kvaliten är proportionell mot längden av den andra satsen. Mindre bolags inspelningar som klockades på runt tretton minuter sorteras raskt bort. Sen har man två Deutche Grammophon, en Philips och en Decca att välja mellan. Eller nåt. Jag har respekt för von Karajan, han står trots allt för en av mina absoluta favoritinspelningar av Le Sacre du printemps.

von Karajan har en fördel och en nackdel. Fördelen är hans in absurdum fulländade neoromantik, vilken yttrar sig i pompuös mäktighet och enorma volymskillnader. Nackdelen är... eh, just detta. I ett stycke där dessa skillnader mellan starkt och svagt spelar mindre roll, eller ett stycke för mindre ensemble, är han i stort sett menlös.

Jag har upptäckt att jag klär förvånansvärt bra i kavaj. Dessutom trivs jag i kavaj. Jag har ett vagt minne av att jag hade ett par kavajer en gång i världen, men jag hittar inga bland mina tillhörigheter, så det var väl inte så då. Jag borde skaffa på mig ett par stycken, så att man kan börja se lite ståndsmässig ut. Förbryllande att jag skulle ha börjat bry mig särskilt mycket om vad jag har på mig, förresten. Ett ålderstecken?