Sir David Attenborrough talar om Charles Darwin

Om än en grov förenkling, som Attenborrough är fullt medveten om att det är, är hans korta utläggning om den bibliska skapelsemyten och hur dess applicerande har en så stor roll i (västvärldens) förstörelse av stora delar av biosfären, mycket beaktansvärd. Återfinns i slutet av klippet.

Riktig konst

Det pågår en ganska tråkig och oengagerande debatt om den "radikala" eller "tabubrytande" konstens vara eller icke vara. Bakgrunden är, som de flesta säkert vet, att en student vid Konstfack, som en del av sitt examensarbete, spelat psykiskt sjuk, hotat hoppa från Tranebergsbron och följaktligen blivit tvångsomhändertagen vid S:t Görans sjukhus, fastspänd i en säng och tvångsinjicerad med lugnande medel. Föga överraskande får detta genast reaktioner i stil med: "det här är inte riktigt konst" eller "varför ska mina skattepengar gå till detta".

Studentens mål med installationen, som uppträdet på Tranebergsbron och S:t Görans sjukhus endast är en inledande "studie" för, är inte helt klargjort. En del av syftet uppges dock ha varit att visa på hur snabbt man blir offer inom psykiatrin. Detta kritiseras på Newsmill av överläkaren på S:t Görans sjukhus David Eberhard, som helt korrekt påpekar att de rutiner som följts är de överlägset rimligaste när det gäller att lugna ned en patient som man inte får kontakt med. Om studentens mål, som det uppges, har varit att få någon form av psykofarmaka, har detta mål inte uppnåtts. Studenten har aldrig intagits eller tvångsvårdats som psykisk sjuk under detta försök. Lyriska debattinlägg, som Pål Hollenders eller det fullt av faktafel och osakligheter av Joanna Rytel undertecknade, har i samtliga fall ingen relevans till ämnet. Debatten rör inte konstens rätt att bryta mot regler, debatten rör denna specifika konstfackstudents förmodligen lagstridiga uppträdande på Tranebergsbron och S:t Görans sjukhus.

Det är därför lite tragiskt att till exempel ovan nämnde överläkare inte heller förmår att hålla sig till ämnet, utan även faller ut i osakligheter, där han först ställer installationen (som ju inte är klar) i samma kategori som "bilder av gråtande barn och spelande orrar", men senare i sitt inlägg snarare vill kalla det "hötorgskonst", ett epitet som nog brukar sorteras långt under de Jill Greenbergs gråtande barn i de fina konsternas inofficiella hierarki.

Lämpligast liknar man kanske detta uppträdande som ett förarbete inför ett forskningsprojekt, som man gör dessa inom flera humanistiska och samhällsvetenskapliga dicipliner. Och precis som med forskningen är det rimligt att statliga medel anslås även för konstprojekt. Däremot måste det vara rimligt att efterlysa en självkritik även från Konstfack med liknande instutitioner (Dramatiska institutet och den debatt som fördes om studenters därifrån examensarbete dyker osökt upp i tankegångarna), vilken förmår erkänna att varje förarbete inre automatiskt fyller sitt syfte. Om vi antar att syftet var att visa hur snabbt man förvandlas till ett offer inom psykvården, har syftet kapitalt felat. Oavsett hur många Pål Hollender som diktar upp att "psykmottagningen på St Görans sjukhus funnit sig stående med byxorna nere, spännbältena i ena handen och medicinsprutorna i den andra." Hollender är ju för övrigt mästaren i att göra konstverk av dubiös kvalitet, där vad förarbetena faktiskt blir sällan motsvarar konstnärens förväntningar på desamma.

Att såväl studenten som hennes handledare borde klippa sig och skaffa "riktiga" jobb är inte heller en rimlig angreppspunkt. Liksom forskare måste konstnärer ses som ett yrke, vilket handledaren har och studenten genom detta examensarbete söker uppnå. Däremot, som jag hävdat ovan, måste Konstfack, liksom övriga universitet och högskolor, kunna erkänna förfelade förarbeten gentemot syfte. Det är så man kan utvärdera projekt på ett mer eller mindre objektivt sätt, och det är vad som krävs för att man ska kunna behålla allmänhetens stöd för sin verksamhet, vilket ytterst är vad som krävs för att man ska kunna erhålla de skattemedel som krävs för verksamhetens upprätthållande. Därmed är det inte bara rimligt, utan nödvändigt, att såväl student som lärosäte tar sitt fulla juridiska ansvar för eventuella lagbrott som gjorts under uppträdandet. Därefter är det upp till skolan, hur fortsatt examination ska ske. Utan att vare sig osakliga påhopp eller osakliga hyllanden ska inverka i frågan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om anna odell, konstfack, s:t görans sjukhus, david eberhard, joanna rydell, pål hollender, konst, lagbrott, klippa sig och skaffa ett jobb, skattemedel, jill greenberg

Uppdrag granskning

Ser på det omtalade avsnittet av Uppdrag granskning där Brödraskapet Pius X och deras verksamhet i Sverige synas. Trots antisemitism och rasistiska och sexistiska uttalanden från ledande företrädare för organisationen är det en helt annan sak jag upprörs av i programmet: språket.

Hur slarvigt är det inte att göra ett reportage som till så stor del bygger på förstahandsinsamlat material från Tyskland, och inte på reportageresan kunna intervjua folk på tyska! Stackars prästnoviser och folk-på-gatan som knappt gör sig förstådda för varken tv-publiken eller reportrarna på sin högst rundimentära engelska. Det sänker inte bara förtroendet för reportaget som sådant, det ger också ett nonchalant intryck gentemot de personer man talar med i programmet, oavsett om de är präster inom brödraskapet eller ortsbor reportrarna frågar om vägen. Samma sak med franskan, även här hackar man sig fram på den mest klunsiga engelska. Det ska också betonas att reporterns engelska inte heller är särskilt bra, men dock ljusår bättre än de flesta samtalsmotparters.

Det hade väl inte varit så svårt att åtgärda denna, egentligen ganska blaséartade, brist i journalistiken? Framför allt inte eftersom man ju lyckas texta all den franska som förekommer i programmet. Det är ju inte som att någon begär att reportrarna ska medföra en tolk kunnig i klassisk grekiska eller latin.

Det tionde israeliska kriget - 3 - Logisk konsekvens, forts.

I will quote to you (from memory) a talk with a Latin-American revolutionary who told me about torture in Brazil. I asked: "What is wrong with torture?" and he said: "What do you mean? Do you suggest it is all right? Are you justifying torture?" And I said: "On the contrary, I simply ask you if you think that torture is a morally inadmissiable monstrosity." "Of course," he replied. "And so is torture in Cuba?", I asked. "Well, (sic) he answered, this is another thing. Cuba is a small country under the constant threat of American imperialists. They have to use all means of self-defence, however regrettable."

Then I said: "Now, you cannot have it both ways. If you belive, as I do, that torture is abominable and inadmissible on moral grounds, it is such, by definition, in all circumstances. If however there are circumstances where it can be tolerated, you can assume that there is nothing essentially wrong with torture, since you assume that there is nothing essentially wrong with torture itself. Either you condemn torture in Cuba in exactly the same way you do for Brazil, or you prevent yourself from condemning the Brazilian police for the very fact of torturing people. In fact, you cannot condemn torture on political grounds, because in most cases it is perfectly efficient and the torturers get what they want. You can condemn it only on moral grounds and then, necessarily, everywhere in the same way, in Batista's Cuba or in Castro's Cuba, in North Vietnam and in South Vietnam."

Kołakowski, Leszek: My Correct Views on Everything. A Rejoinder to Edward Thompson's "Open Letter to Leszek Kolakowski", s. 5-6

Silvio Berlusconi

Jag sitter helt fredligt vid datorn och dricker ett glas ekologisk juice när Silvio Berlusconi plötsligt dyker upp och försöker mörda mig. Nejmen ni förstår inte! Tänk er själva, att ni tar en djup klunk läcker juice...

... och precis när ni sväljer dyker det här upp på skärmen.

Vad sade jag!

Det tionde israeliska kriget - 2 - Logisk konsekvens

Jag anser att politik mår bäst av att föras rationellt och enligt logisk konsekvens - att pragmatiskt arbeta mot ideologiska mål, utan att låta sig störas av känslomässiga avvikelser i enstaka sakfrågor. Såsom jag ser det förs politik mycket sällan på detta vis.

Ett belysande exempel, som jag med visst specialintresse läst in mig på, rör den s.k. sexköpsdebatten. För att göra ett försök att uttrycka det så exakt som möjligt: i denna debatt övergav många självuppgivna försvarare av [den kvinnliga] rätten till den egna sexualiteten till förmån för en lag vars uttalade syfte var att sända signaler om att det inte är acceptabelt att köpa en annan människas kropp. Om man inte accepterar tesen att det sexuella ska han en social såväl som en ekonomisk särställning i förhållande till andra samhällsliga och mänskliga fenomena, föreligger ingen som helst skillnad mellan [ömsesidigt frivillig och enligt rådande lagar och regler skattepliktig] försäljning av sexuella och andra redan etablerade tjänster för konsumtion. Genom att betrakta det sexuella som något för försäljning och ekonomisk konsumtion oönskat, utan att specificera detta med exakta ekonomiska eller sociala incitament, tog man steget över till känsloargument av moraliserande karaktär.

Det är en sak att politik, och människors politiska engagemang, ofta bygger på etiska ställningstaganden. Men detta gäller på en mer övergripande nivå, och uttrycker sig till exempel i form av olika tolkningar av önskvärda tillstånd som "frihet", "jämlikhet", "trygghet" eller "demokrati". I ett samhälle som uppvisar den allra minsta tendens mot heterogenitet gör olika personer av naturliga skäl skilda etiska bedömingar utifrån egen moral i sakfrågor. Därför bör man reducera känsloargumentationen till "minsta gemensamma nämnare", värden man kan ena hela diskursen runt (t.ex. demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet). Vid beslutandet om den nuvarande sexköpslagen lät man känsloargumenten ta överhand - köp av sexuella tjänster är genom beslut i Riksdagen fel. Trots att juridiska incitament för lagen förefaller saknas, den s.k. "traffickingen", som lagen sagts rikta sig emot, har inte påverkats i tillräcklig utsträckning för att motivera en lag som den nu gällande, har lagen inte ordentligt utvärderats.

Om man vänder på perspektivet i ovanstående exempel kan vi se logiken tydligare. En person som på grundval av sin egen moraliska bedömning förespråkar förbud för köp av sexuella tjänster, är en person som öppnar för lagstiftning utifrån högst subjektiva bedömningar, utifrån enstaka individers tyckande. Att personen i andra fall vänder sig mot sådan lagstiftning är inte relevant. Eftersom personen i detta fall argumenterat utifrån egna etiska regler, är det att anta att det är upp till samma persons privata etik att avgöra när det nästa gång är dags att enligt känsloargument fatta post i debatten.

Det pågår, som de flesta förmodligen vet, ett krig mellan Israel och Hamas. Hamas har sin bas politiskt såväl som militärt i den s.k. Gazaremsan, en mellan sex och tolv kilometer bred kustkil fyra mil in i Israel från Sinai. På Gazaremsan bor runt 1,4 miljoner människor. Av dessa bor drygt en halv miljon i staden Gaza, och ytterligare en halv miljon i Rafah på gränsen mot Egypten, eller i det intilliggande flyktinglägerklustret i Khan Younis. Hamas har helt och fullt integrerat sin milisverksamhet i det civila samhället på Gazaremsan. Detta gör ett militärt ingripande mot Hamas, ett sådant som den israeliska armén sedan slutet av december genomför, mycket kostsamt vad avser civila offer och skador på civil infrastruktur (som dock även till viss del i militära syften används av Hamas). Detta har naturligt nog lett till omfattande protester världen över mot vad man ser som israeliskt övervåld mot en redan hårt prövad palestinsk befolkning.

Det är en sak att protestera mot den israeliska militärinsatsen, i vissa avseenden eller i sin helhet. Det är en helt annan sak att, som en följd av en kritisk hållning mot Israel uttrycka sitt stöd för Hamas. Ändå är detta en position många i debatten intar. Några exempel med andras repliker på deras respektive inlägg: den tidigare liberala och numera själv såsom islamist förklarade Mohamed Omar (vars avhopp från demokratin kommenteras av UNT-ledarskribenten Karl Rydå på dennes blogg), vänsterdebattörer som Andreas Malm (svaras av , organiserade socialdemokrater som Ulf Bjereld, (som får mothugg av pingströrelsens Sten-Gunnar Hedin) och otaliga bloggare (maxelson och Den onödiga samtiden dök igår kväll (9 januari) båda upp på förstasidan vid en Google-sökning på stöd hamas; emot stöd för Hamas på första träffsidan är Niklas Wykman (m), Adrian Kaba (s) och Svensson (soc. p)).

Det föreligger i flera debattinlägg, från båda sidor, två allvarliga myter, vilka det är synnerligen önskvärt att modererande krafter i debatten gör upp med. Den första myten är att Gazaremsan är ockuperad av Israel. Detta är felaktigt - Gazaremsan är utrymd av IDF (den etablerade internationella förkortningen för den israeliska försvarsmakten) sedan 2005. Inga judiska bosättningar finns kvar på området. Kontroll över området är fullständigt överlåten till den palestinska myndigheten, som dock större delen av tiden åtminstone delvis hindrats från att fungera på grund av inbördes strider inom den palestinska myndigheten mellan Fatah och Hamas. När företrädare för ledande politiska organisationer, som SSU Skånes Petra Bergquist, menar att det är hyckleri att tala om den israeliska ockupationsmaktens rätt till försvar, är detta därför en osanning. Däremot är det sant att blockaden mot Gaza drabbar civilbefolkningen mycket hårt. Det är dock en enorm skillnad mellan en blockad och en ockupation. Alla sansade bedömare kan till exempel vara överens om att Förenta staterna bedriver en blockad mot Kuba, men det är en högst extrem åsikt att USA skulle bedriva ockupation av Kuba, ens med avseende på militärbasen vid Guantánamo-bukten.

Den andra myten är att Hamas skulle vara den demokratiskt valda företrädaren för det palestinska folket, vilket skulle legitimera deras angrepp mot israeliska mål såsom självförsvar. Det är sant att Hamas vann valet 2006 med 44,5% mot Fatahs 41,4%. Detta har uppmålats som en jordskredsseger, vilket visserligen rösttalen inte ger stöd för, men genom valsystemets kombination av proportionellt fördelade mandat och mandat genom enmanskretsar fick Hamas 74 av 132 mandat, mot 45 för Fatah. En tydlig valseger. Men genom det palestinska systemet med maktdelning mellan president (verkställlande makt) och parlament (lagstiftande makt) skulle Hamas tvingas samarbeta med det mer pragmatiska Fatah. Eftersom Fatah erkänt Israels rätt till existens var detta en omöjlig premiss för Hamas, något som utlöste det palestinska inbördeskriget av 2006-07, där Hamas gjorde statskupp i Gaza och upprättade sitt nuvarande styre - en genommilitariserad kryptodiktatur med totalitära förtecken. Hamas har totalt förkastat den palestinske presidenten Abbas auktoritet - trots att denne är vald enligt precis samma juridiska premisser som Hamas byggt sin valseger på.

Hamas är en terroristorganisation. Många tycks anse att detta är en fråga om definitioner, men även med mer snäva sådana passar Hamas väl in under denna etikett. Hamas hyllar självmordsattentat riktade uteslutande mot civila, ligger bakom tusentals raketattacker riktade mot civila, har en lång historia av extrajudiciella avrättningar av [palestinska] meningsmotståndare, attacker mot Röda halvmånens hjälpsändningar och personal, samt upprepade brott mot 2008 års vapenvila med Israel. Även som regim i Gaza uppvisar Hamas meritlista ett uppseendeväckande stort antal brott mot internationell rätt: förtryck av inhemska och utländska journalister och pressfotografer på Gazaremsan, aktioner (judiciella såväl som extrajudiciella) mot tidningsredaktioner och förbud mot offentlig bön (originellt för ett islamistiskt parti). Hamas är även nära allierat med andra terroristorganisationer, bland andra de iranska revolutionsbrigaderna och sin libanesiska shiitiska motsvarighet Hizbullah.

Det är hycklande och ologiskt att uttala sitt stöd för Hamas, en organisation som bejublar iraeliska civila dödsoffer, samtidigt som man kritiserar de civila dödsoffren i Gaza. Genom att förfara på detta sätt i debatten gör man, medvetet eller omedvetet, en skillnad i värderingen av ett israeliskt och ett palestinskt civilt dödsoffer. Det hjälper inte heller att, som Andreas Malm i en kort replik på DN:s ledarsida idag (10 januari) skriva att han inte alls stöder Hamas politik, när han i den ovan länkade stora artikeln på Newsmill uttalat just stöd för organisationen.

Saklig och konstruktiv kommentering av krig borde inte om att räkna och kategorisera lik, utan om att utifrån ett statsrättsligt perspektiv väga effekter av vidtagna militära åtgärder, åtgärdernas legitimitet och den historiska bakgrunden till konflikten ur ett nyktert, neutralt och framför allt noggrant faktaenligt perspektiv (egentligen flera perspektiv), samt de humanitära effekter ett fortsatt status quo skulle innebära; mot de omedelbara humanitära effekter åtgärderna får. Därefter skulle man förhoppningsvis på ett konstruktivt sätt kunna komma att förespråka gentemot de faktiskt vidtagna skilda åtgärder, alternativt ett vidmakthållande av status ante bellum.

Men den som gör sig en idealbild, som så ofta görs i debatten kring denna fråga, där kriget handlar om en god underdog-sida mot det onda förtryckarimperiet, gör sin egen trovärdighet, debatten som sådan, och demokratin överhuvudtaget (såväl i Sverige, Israel som den förhoppningsvis i framtiden kommande staten Palestina) en mycket stor otjänst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om gaza

Det tionde israeliska kriget - 1

Nota bene: Man kan allmänt räkna till åtta arab-israeliska krig (1947-49, 1956, 1967, 1968-70, 1973, 1982-90, 2006 och nu 2008). Med de båda intifadorna (1987-91 och 2000-2005) blir det tio israeliska krig.

[skulle varit en bild på en hamburgare eller något här, men Blogger fungerar inte riktigt i det avseendet idag...]

Jag fick höra ett märkligt rykte. Det är tydligen ett budskap som sprids via främst SMS, men även verkar ha hittat andra distributionskällor över Internet:

McDonalds stödjer Israel just nu. Personalen på McDonalds har kommit fram till att allt säljande på lördag [den 10 januari] ska gå till Israel, försök att inte äta hos dem förbannade judarna (skicka vidare). Även Cocacola, Fanta, Sprite (de står på etiketten att de är samma tillverkare) är judisk. Undvik dessa livsmedel oxå. Inte vill man stödja såna som dödar våra muslimska bröder och systrar.

McDonalds är ingen politisk tyckarförening. Det enda man kan sluta sig till att "personalen på McDonalds" tycker att "allt säljande på lördag" ska gå till är vad det brukar gå till - intäkter till företaget, vilket inbetingar löneutbetalningar till dom själva. Den här SMS-kampanjen är helt lögnaktig, och skiljer sig således från flera andra löjeväckande anti-McDonalds-petitioner, som till exempel denna från den ultrakonservativa organisationen American Family Association. American Family Association förkortas förresten "AFA" och ska inte förväxlas med ett annat AFA, vars medlemmar säkert i stora skaror sluter upp vid den demonstration i Uppsala som marknadsförs genom de antisemitiska SMS:en.

Ett märkligt sammanträffande i Kristiansand? Den lokala judiska församlingens lokaler brinner två gånger på mindre än en vecka. Båda bränderna är anlagda. Liknande händelser rapporteras plötsligt från hela Europa, en koncis sammanfattning i nyhetsnotisform står att läsa i International Herald Tribune.

På Dagens Arena avslutar Per Wirtén en indignerad artikel till bredden fylld av faktafel och rena lögner med orden:

Europa solidariserar sig helt med angriparen.

Jag undrar vilka tidningar han har läst.

Jag tror det räcker med en enda etikett idag: gaza