Frithiof och Ingeborg

Ung Frithiof drog på jagt alltjämt;

Den jagten skulle mången skrämt,

Ty utan spjut och utan klinga

Den djerfve ville björnen tvinga. 

Då kämpade de, bröst mot bröst, 

Och jägarn segrande, fast klöst,

Med ludet byte kom tillbaka;

Hur skulle jungfrun det försaka?

Ty mannens mod är qvinnan kärt,

Det starka är det sköna värdt;

De bägge passa för hvarannan,

Som hjelmen passar sig för pannan.

Tegnér: Frithiofs saga, 1820-1825

Karpo Godina

Karpo Godina är en filmregissör. Joru! Artikeln om honom på engelskspråkiga Wikipedia är inte mer än två rader lång, så han får väl sägas vara en s.k. "doldis". Tyvärr (med förbehåll för viss elitism). Han är nämligen också en av världens bäste filmauteurer.

Han är sloven. Numera. En gång var han jugoslav, den folkslagsetikett som tillät slovener att födas i Skopje och göra dokumentärfilmer som Zdravi ljudi za razonodu (1971). Den finns, åtminstone just nu, på YouTube, så titta lydigt nedan och bilda er lite:



Det är väl i efterklokhetens bleka ljus som man idag ser en film som Zdravi ljudi za razonodu. Den surrealistiska sardoniskhet som genomsyrar (hä, hä, hä... "genomsyrar": ofrivillig men passande ordvits, se nedan) mycket av Karpo Godinas 70-talsfilmer kanske är ett omedvetet budskap om vad slitningar som kommer att komma upp till ytan, i det besjungna Vojvodina liksom annorstädes i Titos imperium, när den enande landsfadern försvunnit ut ur bilden. Om det kan man skriva, säg tiotusen ord, till någon film- eller kulturtidskrift; men så dubiöst halvintressanta diskursanalytiska aspekter tänker jag inte ge mig in på utan betalning. På grund av div. subjektiva aspekter förbjöds filmen hursomhelst, men inte innan den hade både lovordats och prisats både nationellt och internationellt.

Karpo Godinas överlägset bästa film är Gratinirani mozak Pupilije Ferkeverk (1970).



Titta, vad bra det är med YouTube! Pupilja Ferkeverk var ett bohemiskt poetkollektiv, i filmen spelande de svåra rollerna som sig själva. Filmen förbjöds snabbare än Zdravi ljudi za razonodu, eftersom den hyllar eskapism via LSD; dock är väl förbudet av den anledningen kanske inte exklusivt för icke-demokratier anno 1970, utan en tendens som nog kunde utläsas även i första världen. Låten som loopas är On the Boards av och med Rory Gallagher & Taste. Den irländska psykedeliskinfluerade bluesrocken är mycket enklare att få tag på än vad Godinas film tidigare varit. Nu visade det sig att, för den som inte nöjer sig med YouTube, att det hipsterhysteriska magasinet The Beliver i sitt mars-aprilnummer 2010 (vol. 8, no. 3) bifogade en DVD med sex Godinafilmer, däribland Gratinirani mozak Pupilije Ferkeverk och Zdravi ljudi za razonodu. Vad som inte verkar finnas med är den legendariska I Miss Sonia Heine, ett av Godina under en filmfestival i Belgrad 1971 initierat och genomfört kollaborativt missfoster till film; där vi bland de medskyldiga återfinner bl.a. Tinto Brass, Paul Morrissey och Miloš Forman... Historien är för absurd för att jag ska idas återge den, men en exposé finns här; och ni kan via YouTubes försorg åtminstone tills vidare roa er med början av detta mästerverk...



Forman ska enligt uppgift inte vilja kännas vid eländet längre. Jag tycker förstås att Forman ska hålla mun, och om han ska klaga på brist på filmisk kvalitet kan han börja med att förklara hur det kommer sig att han inte har gjort någonting bra sedan One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975).

Godina började f.ö. sin karriär som fotograf hos Želimir Žilnik i dennes Rani Radovi (1969), internationellt mer känd som Early Works. Žilniks hemsida är fantastisk, mest på grund av att Žilniks initialer utgör en superb logga (ŽŽ) där hakarna i Helvetica mer kommer att likna gemena v snarare än diakritiska tecken. Titta gärna på utformningen av samlings-DVD:n. Det är så att hipsterpaniken sprider sig i ryggslutet vid bara tanken att med sina orena fingrar röra vid det skira, jungfruligt vita och med Helveticans rena linjer prydda plastdraperade pappkonvolutet.

Uppdatering: "...på grund av div. subversiva aspekter..." ska det naturligtvis vara. Men det såg så bra ut med felskrivningen, att den får stå kvar.

Skriva

Att inte skriva är också att skriva.

August: Osage County

Alla som skriver torde någon gång ha stannat upp att ställa sig frågan: varför gör jag det? För att berätta något? För själva skrivandets skull?

Alla som skriver torde någon gång ha stött på en vardaglig situation som de önskat att de hade haft förmågan att omformulera i skrivande; på det att det allmängiltigt mänskliga i situationen skulle belysas för alla andra.

Jag ämnade mig till Kungliga Dramatiska Teatern att beskåda lite modern dramatik: Tracy Letts flerfaldigt prisade och oerhört hyllade August: Osage County (på svenska given den föga originella men inte helt felträffande titeln En familj), bland annat Pulitzerprisvinnare 2008. Två saker slår surgubben genast när han besöker Dramaten för första gången under 2011. Det första är att någon måste ha ansett biljetterna vara för snygga förr om åren, varför typsnittet utbytts mot följande anskrämliga syn:

  

Mycket vackert, inte sant? Nej, just det, det är inte sant. Hur som helst, det andra man genast upptäcker är att mobiltelefoner har fått större skärmar. Under regissörens protester har föreställningen under sitt ärevarv (den skulle egentligen inte gått längre, men jag tackar min lycka att den har fått extra insatta föreställningstillfällen) flyttats från Lilla scenen till Dramatens stora scen. För att råda bot på den föregivna inskränkningen i intimicitet denna flytt inneburit, har man stängt hela tredje raden och flyttat även oss med biljetter från Tredje radenkort ner till andra, varifrån man har utmärkt utsikt över ljushavet av blekt lysande mobilskärmar som illuminerar salongsmörkret när belysningen släcks vid föreställningens början.

Jag ifrågasätter ett litet antal regival. Men nog om föreställningen. Nu ska jag prata om pjäsen.

För det här är en pjäs som många andra. Det märks omedelbart vid ridå upp, förutsatt att besökaren inte sovit det senaste århundradet. O'Neills med flera andar vilar över scenen när vi presenteras för ännu en minst sagt dysfunktionell teaterfamilj; denna gång samlade i ett hus i Osage County, Oklahoma i augusti 2007 för den tveksamt högtidliga händelsen att familjens patriark försvunnit. Familjen uppvisar därefter under tre och en halv timme inklusive en paus hela det fulla spektrat av hat, högmod, alkohol-, läkemedels- och amfetaminmissbruk (samt en hel del mer eller mindre dubiöst nyttjande av marijuana, cigarretter och T. S. Eliot), incest, otrohet, rasism, hebefili och vadhelst dystopiskt man kunde tänka sig. Som van teaterbesökare hade jag förberett gäspmusklerna genom att omsorgsfullt smörja käkarnas gångjärn. För det hade jag överraskande nog intet.

Tracy Letts har nämligen lyckats med konststycket att få ett in absurdum stött och blött tema att undvika alla sin genres klyschor genom att konfrontera dem rakt på. Det finns inte en scen, inte en replik, i August: Osage County som inte till en början känns obehagligt som att vi har sett detta till leda förr. Men genom ren och skär författarskicklighet har Letts åstadkommit ett rappt och spontant manus som istället för att kännas som staplade repliker upplästa av konstruerade karaktärer känns som staplade repliker upplästa av karaktärer vilka konstruerat sig själva utifrån den verklighet som beskrivits i alla de dramer (och komedier, för den delen) som ligger i det tunga postmodernistiska dramatiska arv pjäsen bär.

Resultatet är något oerhört. Det har så ofta tidigare hänt att man sett en bra pjäs, där det kommer en scen som man direkt ser som något överflödigt; oftast en ovälkommet övertydlig scen, en lös tråd som inte den klåfingrige författaren kan låta bli att försöka knyta ihop. I vissa lysande undantagsfall blir man överraskad över att författaren inte alls faller i den fälla man såg öppna sig vid scenens början, utan tvärtom är fullt medveten om situationen och både villig och kapabel att utnyttja den för att föra sin pjäs till än högre höjder. Men aldrig tidigare har jag sett en pjäs där varje scen har känts just så vid dess start, och där man varje gång har gapat förstummat över den skicklighet varmed författaren gör en till synes onödig scen oumbärlig för helheten.

Som pjäs är August: Osage County är ett mästerverk bortom alla förväntningar. Detta är, såvitt vi idag kan se, zenit på ett sekel av anglo-amerikansk dramatik.

Tecknad barnpornografi

Jag borde väl ha gått till Svea Hovrätt i fredags att beskåda århundradets rättssak inom det s.k. "Seriesverige" - barnpornografidomen mot Zimeon Lundström. Inte så mycket för att det är en skam för vår yttrandefrihet att ett rättsfall som det oss här föreliggande, utan helt på grund av personligt intresse. Mangakai var en viktig del i mitt formande av en egen identitet under tidigt 2000-tal.

Hur som helst, så ska jag väl också tids nog dra mitt strå till stacken och tala om vad jag anser om den här domen. Jag väntar lite till med det. Jag ska bara i all korthet, en gång för alla fastslå de två argument som jag anser är de enda två argument man behöver mot denna lag.

Argumenten är inte oberoende av varandra, och vi tar det mest grundläggande först.
Icke personutpekande teckningar ska inte vara olagliga.
Detta argument borde vara ett postulat utan behov av så mycket vidare argumentation. Teckningarna i det aktuella rättsfallet föreställer inga verkliga personer. Det finns inget rimligt skäl att antaga att, och inga som helst indikationer för, teckningarna har några som helst direkta förlagor i verkliga livet. Därmed spelar inga argument som bygger på teckningarnas natur någon vidare roll. Teckningar kan inte hållas ansvariga för vad personer eljest tar sig för. I det aktuella fallet är det innehav av en viss kategori av avbildningar som är frågan, och då är det här givna argumentet fullt tillräckligt.

(Postulatet för argumentet ovan är "Lagar ska vara få och deras syfte ska vara grundat i allmänt samförstånd och inriktat på individens skydd och försvarandet av individens maximala frihet". Vid tillfälle kanske jag utvecklar denna tankegång för någon mer än den som råkar sitta bredvid mig när jag nästa gång tänker högt om den.)

Vi går därför direkt vidare till det andra argumentet, som är ett av mina favoritargument och som dyker upp i de mest skiftande sammanhang:
Detta kostar samhället pengar.
Den här rättssaken, som är en sak som i bästa fall är extremt oviktig och i värsta fall (vilket ligger i linje med den ovan angivna åsikten) direkt subversiv, är mycket dyr för samhället. Rättegångar och omkostnader i samband med rättegångar, inklusive polisutredningar, advokatkostnader et cetera, kostar samhället väldiga mängder pengar. Detta är pengar som hade kunnat användas för något annat, något som med i alla fall bättre motivering hade kunnat få kosta samhället pengar. Men detta, och alla onödiga lagar i linje med denna lag, kostar samhället pengar; pengar som inte skulle ha gjorts anspråk på från första början.

Vuxna människor som beter sig som små, besvikna barn - Specialkampanj 2011

Det existerar två kampanjer årligen som jag brukar kategorisera under rubrikens etikett: tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur; och Eurovision Song Contest. Vårkampanjen (ESC) 2010 innehöll en hel del lustigheter, men var överlag väldigt förutsägbar. Att Tyskland vann minskade väl också ned alla klagande röster som hävdar att östeuropeisk nepotistiskt grannröstande för all framtid kommer att innebära att forna Sovjetsatelliter (typ Norge) garanteras segern i tävlingen. Höstkampanjen (Nobelpriset) kom alldeles av sig när det visade att priset skulle tilldelas en författare som många hade läst, och än fler hört talas om. Visserligen försökte de mest notoriska vuxna människorna som beter sig som små, besvikna barn att föra en kampanj, mest notorisk förmodligen den alltid lika notoriska Kajsa Ekis-Ekman; men kampanjen ville aldrig riktigt ta fart, och snart dog den inblandad i en sörja av genusdebatt av låg kvalitet.

Denna avsaknad av drama kan givetvis inte Kultursverige acceptera. Därför har herrar Ranelid och Englund introducerat för oss en specialkampanj:

Ett författarbråk mellan Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekreterare, och Björn Ranelid har brutit ut. Aftonbladet skriver idag om hur den verbala fajten startade under Let´s Dance i fredags. Björn Ranelid, en av deltagarna, sa att Akademi-ledamöterna skulle behöva ”ta sig ut från kammaren och börja dansa”.

Detta kan ju naturligtvis inte Englund tolerera. Personligen tycker jag att det är ett rätt harmlöst uttalande av Ranelid, och det är väl lite oklart vad Englund egentligen reagerar på. Englund är inte i något uppenbart kroppsligt dåligt skick, så det är inte rimligt att antaga att han tar Ranelids uppmaning till fysisk aktivitet personligt; och vad antydan att Akademien är introvert och samhällsfrånvänd anbelangar, har den ju framförts både med ohövligare ton och från mer oroande håll än från Ranelid nu. Men Englund har väl kommit på en fyndig formulering, som han prompt måste använda. Förmodligen av oro att specialkampanjen ska dö ut om han publicerar den i sin privata blogg, publicerar han sina tankar om Ranelid såsom härrörande från Akademien självt:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Tyvärr är detta mer av en vass formulering än en saklig sådan. Man kan tycka mycket om Ranelid (för en exposé över ämnet hänvisas till Maja Lundgrens Myggor och tigrar), men det är inte riktigt skäligt att såsom ständig sekreterare för en organisation som upprepat prisat Ranelid antyda att Ranelid skulle vara en dålig författare. Vi noterar för övrigt följande citat ur en kommentar till Englunds blogginlägg, signerat Jonas Lundqvist:

Ouch! Den var go, sedan är väl frågan om Ranelid är den typen som tar åt sig.

Ska vi verkligen behöva ifrågasätta det?

Ranelid går givetvis i taket utan några som helst gränser. Det är väl till viss del lite av den labilitet som han odlat fram i sitt konstnärskap, men det får finnas gränser för vad ens en konstnär säger.

Det han har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det.

Och vidare...

I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig.

Om man är osäker på vad Peter Englund är känd för, är det klart att man kanske tror sig ha större vetenskaplig begåvning än författaren till Poltava; men det är ändå inte sant. Nå, efter detta utbrott (där även Ranelid enligt Aftonbladet med emfas hävdar att han minsann ska återlämna sina litterära priser han fått av Akademien) kunde nu saken varit utagerad... not. Detta är Kultursverige, och här ska alla i tur och ordning lufta sina åsikter och ta ställning. Ranelid eller Englund. Var god välj!

En del journalister väljer högljutt ställning till förmån för yttrandefriheten:

Att den institution som under snart 225 år varit satt att arbeta för det svenska språkets ”renhet, styrka och höghet” anser att en svensk författare som fått Augustpriset (1994) hellre bör vara med i danstävlingar än att ägna sig åt litteratur är en omdömeslöshet av oanade proportioner.

Eh, jodå. Nu är det förstås lite tveksamt av Englund att skriva sitt inlägg i Akademiens blogg. Men det här är ju verkligen att läsa inlägget som Fan läser Bibeln. Den hysteriska ton Gabriel Byström för i sin artikel är oroväckande nog inte särskilt mycket mindre hysterisk än den som återfinns i kommentarsfältet, ett forum ju känt för att vara en grogrund för hysteriska utbrott. Vi tar ett Byström närliggande exempel signerat Susan:

Jag hyser den största respekt för Englund och har samtidigt svårt för Ranelids självupptagenhet. Men förvånas över bloggformuleringen. Akademins ständige sekreterare uppmanar i stort sett en röst att tystna. Är inte DET ett hot mot vår demokrati?

Ja, det kan man ju undra, när en företrädare för någon från staten helt fristående organisation säger vad han vill... Man tycker ju att folk skulle lära sig någon gång att demokrati också innefattar folks rätt att i sina egna fora säga vad de vill. Så vi går väl vidare till, låt oss ta Englunds kamrat i Akademien Kristina Lugn:

Svd.se har talat med flera akademiledamöter som tycker att Peter Englunds sågning av Björn Ranelid är elak men ingen av dem vill citeras. Författaren Kristina Lugn, ledamot på stol nummer 14, säger dock att hon håller med Peter Englund i sak.
– Man beskyller oss för att inte vara modiga. Peter har varit i Irakkriget och i Bosnien men han går inte och skryter om det. Det är så fruktansvärt synd om Björn Ranelid, han gör sig till åtlöje, säger hon.

Nu hör väl till saken att man kan vara feg i ett avseende fastän man är modig i ett annat. "Feg" och "modig" är ju inga universella karaktäristika, de måste ju sättas i samband med något konkretiserat. Enligt Aftonbladet är det inte bara som Svenska dagbladet menar flera ledamöter som tycker att Englunds sågning är "elak"; det finns också "flera akademieledamöter"  som sluter upp kring den ständige sekreteraren. Bland dessa återfinner vi utöver Lugn också ärkegnällern Knut Ahnlund, en av mina gamla favoriter i dessa sammanhang. Ahnlund borde ju veta allt värt att veta om dessa draman - han har ju helt på egen hand hållit i flera av de mest intressanta höstkampanjerna (vi minns särskilt Jelinek och Pinter).

Det är stolligt, vad är det för dumheter. Det är inte Akademiens uppgift att hålla på med det där, säger Knut Ahnlund till Nöjesbladet om Ranelids uppmaning att ledamöterna i Svenska Akademien ”skulle behöva ta sig ut från kammaren och dansa”.

Nej, skulle ledamöterna behöva ta sig ut från kammaren och dansa, skulle nog den 87-årige Ahnlund kanske med mer emfas hävda att han utträtt ur organisationen. Med tanke på hur högt han spelat på den lyran är det förresten lite märkligt att han alls tillfrågas i detta sammanhang. Men sådan är ju journalistiken.

Om allt håller inte dessa uppslutande ledamöter med Englund. Åter Lugn:

Jag tycker det vore mycket bättre om Ranelid skrev. Han är säkert från början en begåvad författare.

Ja, det hoppas jag, annars vore det märkligt att han fått flera priser av Svenska Akademien för just sitt skrivande. För den intresserade kan Aftonbladet ge oss prov på Ranelids icke ord skrädande författarskicklighet:

Jag tror ingen svensk författare har fått utstå det jag har fått utstå.

Det är verkligen en fullödig specialkampanj vi förärats.

Intellivision

Någon gång när jag mådde som sämst i december fick jag ett SMS om att jag hade ett paket att hämta upp hos Bussgods i Farsta. När någon skickar bussgods till mig, så hamnar detta gods i ett industriområde cirka 40 minuters bussresa inklusive byten från mitt hem; och inte heller i ett område helt naturligt att smidigt ta sig till från innerstaden. En smula fundersam gav jag mig av från Frescati på min odyssé till sydligaste Söderort för att få reda på vad det var för ett mystiskt paket någon hade skickat till mig. Jag undrade naturligtvis en del över vad det var för något paket, och var det kom ifrån; men i regel undrade jag inte så mycket. Satt och dåsade på tunnelbanan ut till Farsta, och sen på bussen mot Handen som jag alltså skulle kliva av i ett industriområde inklätt i snöoväder.

För den händelse att läsaren inte minns det, så var det s.k. "snökaos" i större delen av Sverige, Stockholm inbefattat, veckan före jul. Kallt var det också. Så jag traskade omkring och försökte navigera mig till rätt gata och rätt industribyggnad i snålblåst och tätt snöfall och tolv, tretton minusgrader; smått undrande vad det var för något kolli någon människa hade bestämt sig för att jag skulle ha. Ville mest få ut paketet och få komma hem till något slags middag. Kallt var det också, som sagt.

Det visade sig att paketet vägde över tjugo kilogram. Blev lite irriterad. Vem skickar utan förvarning ut mig till Farsta i snöoväder och frysboxtemperatur för att hämta ett tjugo kilo tungt paket! Jag ska bespara er en mer detaljerad återgivning av hemkånkandet av nämnda paket. Kallt och tungt och man fick baxa ombord det och av det på bussarna... Jaja, när jag kom hem var jag så trött att jag lade paketet i hallen och glömde bort det. Tills Tanja kom hem, snubblade på det och anmodade mig att öppna.

Paketet innehöll följande (bilden tagen idag, och något beskuren):

Det hade nämligen varit en mycket frestande auktion på Tradera, ett stort Intellivision-paket i bra skick och med ett rimligt Köp nu!-pris. Men min plånbok var skeptisk även till detta rimliga pris; så jag velade lite, väl medveten om att paketet inte skulle ligga kvar så länge p.g.a. det rimliga Köp nu!-priset. Och mycket riktigt, jag hann bara kommentera detta faktum för Tanja (samt faktumet att jag nog inte hade råd med det, men kanske skulle anstränga min ekonomi till det yttersta bara för att det var ett så fint paket) och gå iväg tio minuter förrän paketet var sålt. Till stor förtret för folk på Internet, där jag hittat tipset om paketet. Men intet ont som inte har något gott med sig: jag hade ju något att gå runt och älta i flera veckor i och med denna missade möjlighet.

Fram till dess att jag så fick ett SMS om bussgods att hämta. Min flickvän är lite bättre än andra flickvänner.

;

Jag är en man av långa meningar. På sätt och vis är ju detta säkert lite häftigt och intressant, ger väl en anda av akademisk språklig bildning (eller åtminstone någon slags prägel av personlig stil) på mina texter. Och det kan ju vara bra. Men det har förmodligen nackdelen att texterna blir ganska svårlästa. Dessutom älskar jag paranteser, som varje läsare snabbt kan se. Så för att göra mina meningar lite mer lättlästa har jag bestämt mig för att försöka anamma två reformer.

Den första reformen är att införa någon styckindelning som är mer generös med nya stycken än vad jag tidigare varit förtjust i. Det är inte så svårt. Man trycker på backstegstangenten lite oftare än vad man gjort tidigare. Det är allt.

Den andra reformen är svårare. (Ni observerade väl förresten att jag gjorde ett nytt stycke nu! Risken finns förstås att jag överdriver det här med styckesindelning och åstadkommer ett sånt där gymnasialt pretentiöst skrivsätt där man liksom ger en föregivet subtil emfas till var och varannan mening genom att ge den ett helt eget stycke. (Alla som läser svensk videospelsjournalistik vet vem och vems imitatörer jag åsyftar i och med detta. (Och såsom medelst Peanos postulat kan vi se att det här är en himla mängd paranteser.))) Reformen är att införa en fin och klassisk symbol för delandet av långa meningar: semikolonet.

(Genom att lägga in den där långa parantesen, döljer jag att stycket är skrivet på precis det pretentiösa sätt som jag varnat för. Och dessutom är den här parantesen skriven på exakt samma maner: i ett eget stycke.)

Det finns ett stort problem med införandet av semikolon i mina texter. Och det är lite pinsamt för mig att redogöra för det problemet. Problemet består inte i att jag har spillt något äckligt över just den tangenten på tangentbordet. Det förstår ju alla och envar, det är ju samma tangent som min favorittangent kommateringstangenten. Nej, problemet är av mer penibel natur än så: jag är inte helt säker på hur man egentligen använder semikolon.

Visst är det pinsamt! Förstör nästan hela min image som sammanställare av läsbar text. Men å andra sidan har jag ju ingen sådan image, så hela det resonemanget är totalt irrelevant. I själva verket så är enda anledningen till att jag nu tänker börja använda mig av semikolon i mina texter att jag ska kunna skryta med att jag minsann kan och brukar använda mig av semikolon där det passar. Och det passar på både det ena och det andra stället, många av mina mer malplacerade och för läsförståelsen försvårande kommatecken skulle med fördel kunna utbytas mot ett sådant. Så vi får se. (Uppmärksamma läsare har förstås redan sett att jag har tjuvstartat med semikommateringen i mitt förra inlägg, men det beror på att det är skrivet efter att jag påbörjade utkastet till det här föreliggande.)

Antal semikommatecken i denna av långa och otympliga meningar fyllda text: 1 (rubriken).

Glasögon

Jag har tydligen fått rätt så markant ökad astigmatism; plus 2 heter det från optikern för den som kan utröna vad det betyder. Det är optiker man skulle ha blivit om man hade velat syssla med snygga, steampunkrelaterade saker. Optikern plockar så rutinerat att man med god vilja hade kunnat tolka det som mekaniskt insättningslinserna ur sin i röd sammet inklädda låda. Rött och guld, glas och metall; industridesign som inte ändrat sig markant sedan slutet av nittonhundratalet. Förutom den väldigt nittonhundratalsmässiga visiranordningen man sitter på huvudet med. Hade den varit av metall, hade den kunnat passa in i konceptskisserna för en Studio Gonzo-animeserie från tidigt 2000-tal; sådana där skisser som allt som oftast (och i hundra procent av fallen vad gäller just Studio Gonzo) är markant bättre än serien ifråga.

När man nu ändå en gång ska skaffa nya glasögon kan man lika gärna drämma till ordentligt, tänker jag och skaffar mig tre par. Det är billigare än vad de flesta ännu spontant får för prisuppfattning av optiker. Med modern teknik och billig kinesisk arbetskraft kan man idag producera glasögon för runt tusenlappen; och erbjuda halva priset på ytterligare par om man beställer dem vid samma tillfälle. Så två par avståndsglasögon (varav ett par steampunkmässigt runda). Eftersom jag är en gubbe, blir det också ett par läsglasögon. Tydligen behöver jag sådana. Det har jag å andra sidan misstänkt en månad nu, ända sedan jag var tvungen att sänka upplösningen på datorskärmen.

Men man kommer i alla fall att se ut som en riktig akademiker! En något daterad akademiker, förutom att jag inte har en garderob att tidsmatcha glasögonen; men ändå en akademiker. Akademikern som platonskt ideal, eller något sådant. Tyvärr är även den moderna optikerindustrins lägre priser högre priser än vad min metaforiska plånbok egentligen mår bra av, så det blir inga pengar att leka akademiker för annat än synhjälpmedlen.

Sen tänker jag att det ju då är lika bra att sätta sprätt på de pengar jag har, för det vet man aldrig när man har pengar nästa gång igen. Men min tur in på Ströms (som ligger bekvämt bredvid den aktuella glasögonbutiken)  för att ekipera mig för dyra pengar går om intet, för Ströms har mellandagsrea fortfarande (fast det nu är lite oklart mellan vilka dagar mellandagarna ligger) och säljer kvalitetsstrumpor för bara 39 kronor paret. Så snart är man ekiperad till både topp och tå, då. Synd bara att jag saknar medel att ekipera allt däremellan.

Rain City Superhero Crime Fighting Movement

 Det har varit lite liv och rörelse kring de dräktklädda "superhjältar" som patrullerar Lynnwood, förstad till Seattle, WA. Okej, det är lite häftigt med en skock ex-militärer och seriösa kampsportsutövare som klär sig i dräkter som faktiskt passar situationen (d.v.s. skottsäkra västar och beväpnade med strömförande batonger) istället för gimmickartade trikåer, som rapporterats från andra håll i framför allt Förenta Staterna. Jag känner rent intinktivt att jag gärna skulle ha haft en fraktion av dessa "orättvisornas bekämpare" i Flemingsberg att sätta P för snorungarna som skjuter fyrverkerier på innergårdarna mitt i natten. Envar känner väl att det i en perfekt värld skulle finnas en orättvisornas bekämpare som kan åtgärda orättvisor precis när man själv upplever dem? Det om detta.

Aftonbladet rapporterade om detta Rain City Superhero Crime Fighting Movement igår, och därefter fylldes naturligtvis min vänlista på Facebook av återpostningar av artikeln, kommenterat med diverse positiva utrop. Från början verkar nyheten, som alla såna här nyheter, ha kommit från PerezHilton, nyhetskällan som alla svenska journalister tydligen läser. (Lite hårddraget kan man säga att Aftonbladet egentligen bara är ett Sverigeanpassat konglomerat av PerezHilton och The Sun.) Så detta blir både en föreläsning i lag och ordning, och i hur nyheter skrivs.

PerezHilton har fått nyheten från Seattle Post-Intelligencer, där vi får veta lite mer matnyttigt än hur coolt det är att ett medborgargarde av superhjältar vandrar runt på gator och torg och jagar brottslingar. För ett medborgargarde är ju vad det är. Själv känner jag av ryggmärgsreflexen att det måste vara mycket bättre med ett medborgargarde som klär sig i serietidningsinspirerade dräkter och stoppar bilinbrott, än ett medborgargarde som öppet visar sina identiteter när de patrullerar sitt villaområde...

Det ligger något underligt i detta.

Det var länge sedan jag såg så många okritiskt hylla ett medborgargarde. Visserligen har just Rain City Superhero Crime Fighting Movement uppfört sig med beröm godkänt, av vad vi kan utläsa av befintliga tidningsbullentiner. (Befintliga tidningsbullentiner är alltså lokalpress i Seattle, varken Aftonbladet eller PerezHilton kommer någonsin att skriva om detta igen. Så fungerar journalistik.) Ett problem för de självutnämnda superhjältarna är att maskerade personer som samlas utanför en Shellmack (se Seattle pi-artikeln) inte spontant tas för lagens och rättvisans försvarare av polis eller mackpersonal. Snarare som banditer som förmodligen förbereder sig för ett väpnat rån.

Men det viktigaste aber mot varje form av medborgargarde, dräktklädda eller ej, är ansvarsfrågan. Vem är ansvarig om personer skadas? Eller rättare, hur ska ansvaret kunna avkrävas? Vem står som garant för att superhjältarna faktiskt ingriper disciplinerat och ansvarsfullt; vem garanterar att de faktiskt också i praktiken står för "lika för alla"-principen, som är så central för rättvisan. Who watches the Watchmen var en väldigt känd fras bland alla serieentusiaster. Den borde inte behöva någon vidare presentation.

I seriernas värld, är ett vanligt behandlat ämne hur Rättvisans Riddare glider längre och längre från sina principer. Frank Millers The Dark Knight Returns ger inga illusioner av superhjältars omutbara moral. (Den väldigt annorlunda) [U]ppföljaren The Dark Knight Strikes Again beskriver ironiskt nog väldigt bra medias tveksamma frossande i allt som är fancy, oavsett om det är praktiskt vettigt eller ej. Och skulle historien vara lika lustig om de serier de patrullerande ex-militärerna och kampsportsexperterna haft som favorit snarare än Justice League varit Judge Dredd, också en patrullerande rättvisans väktare?

En lite mer ingående undersökning visar på att de här serieinspirerade medborgargardena är på starkt uppåtgående. Modern teknik kanske kan ge dem något av de förmågor och övertag i utrustning som gör seriernas superhjältar till mer effektiva än den polismakt som skapats och systematiserats för att upprätthålla våldsmonopolet. Vi följer händelserna med spänning, ett nummer i taget från Dark Horse Comics, nio dollar, finns i din närmaste tidningsbutik.

Populism

Utrikesminister Carl Bildt är inte glad. Sverige måste nämligen stänga ambassader efter att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gemensamt röstat igenom ett krav om nedskärningar om totalt 350 miljoner kronor i Regeringskansliet. "Populistiskt", kallar Bildt detta förfarande. Och det kan säkert ligga någonting i det. Populism, det är ju det politiska arbetssättet att vända sig till den åsikt som man antar delas av folk flest, det som i valrörelsen 2010 kallades "verklighetens folk", för att kunna föra en politik i linje med denna. Speciellt i Socialdemokraternas fall är detta en träffande beskrivning av Bildt under min tolkning av innebörden hos ordet "populism". Ett annat lika passande ord skulle möjligen vara "obstruktionism". Men är detta populism, är det synnerligen dålig populism. Att spara 350 miljoner kronor kan nog "verklighetens folk" allmänt tycka är bra, men är "mannen på gatan" verkligen av den åsikten att det viktigaste sparmålet för Sverige är att lägga ned ambassader i Buenos Aires eller Hanoi?

Tydligt är att utrikesminister Bildt anser att populism är någonting dåligt per se. I själva verket hade hans eget parti i just denna sak kunnat ha god användning för lite populism. Regeringen har varit förvånansvärt dålig på att kommunicera varför man ska ha så enorma resurser till Regeringskansliet. Dessutom har regeringen i detta nu också svårt att motivera varför nedskärningarna prompt ska ske där de nu sker, en regering som är Europas största i antal medlemmar räknat, nog utan att säkert vara den mest effektiva av denna anledning.

Frågan är vidare vad Bildt tycker om populismen hos sin regeringskollega socialminister Göran Hägglund, som intervjuad av Svenska dagbladet säger sig vilja arbeta inom regeringen för att förbjuda medlemskap i "rasistiska, kriminella och terroriststämplade organisationer". Det är väl en fråga mannen på gatan kan engagera sig i, förbud för folk att engagera sig i dumma saker? Vad socialminister Hägglund inte tycks kunna förklara är hur uppdelandet av organisationer i "tillåtna att gå med i" eller "förbjudna att gå med i" ska gå till. Och extra tydligt blir det när han inkluderar "rasistiska" organisationer bland de som alltså ska berövas sina medlemmar. Efter den senaste grundlagsändringen, som den regering som Hägglund själv sitter i var med om att genomföra, är ju t.ex. heterosexism klart att jämställa med rasism. Ska vi då tolka Hägglunds uttalande som att det är tid att förbjuda folk att gå med i HBTQ-fientliga organisationer? Det är en lustig värld vi lever i, där Kristdemokraternas partiordförande gör uttalanden ur vilka man kan härleda viljan till ett förbud att prenumerera på tidningen Världen idag. Eller ett förbud att gå med i föreningar liknande Kristen demokratisk samling av år 1981, det år Hägglund i Jönköpingsdistriktet blev ombudsman för denna organisation.

Vänster ben

Jag har skadat mitt vänstra ben. Närmare bestämt vänster knä. Jag har bestämt att ge benet till trettondagen på sig att repa sig, och om det inte gör så, så får jag gå till Vårdcentralen.

Har köpt bra träningsskor. Ergo: första steget till att bli en Man av Muskler. Nu krävs bara att vänsterknäet slutar göra ont, så man kan börja träna också. Det har uppgivits för mig, att man för att bli en Man av Muskler måste träna också, det räcker inte med att köpa skor som en annan Carrie Bradshaw.

När man har skadat vänster ben, och haltar som en... person som är halt (det finns säkert någon allmänt etablerad liknelse egentligen) så inser man hur illa handikappanpassat vårt ändå extremt moderna svenska samhälle är. Jag var idag ut att köpa en anteckningsbok på Akademibokhandeln (det blev för övrigt oplanerat en opassande dyr sådan: Moleskins specialbok för att fira den trettioårsjubilerande Pac-Man, trots att jag är lite sent ute till jubileet) vid Sergels torg. Golvet var av fin och förmodligen tänkt som ljuddämpande, mjuk mörk parkett av någon form. Parketten sviktade en liten aning under stegen. Under normala förhållanden skulle jag väl inte ens ägnat det någon tanke. Kanske tänkt "Fint golv". Fast eftersom jag ju är en bitter surgubbe i vardande, skulle jag väl snarare ha tänkt något i stil med "Parkett! Finns det inget viktigare de kan återinvestera sin hutlösa vinst i - till exempel ett mer uthärdligt utbud av BÖCKER!".

Hur som helst, detta parkettgolv gav omedelbart sig till känna i mitt vänsterknä. Det gav sig till känna i mitt vänsterknä till en sådan grad att när jag lämnade bokhandeln kunde jag inte längre gå ens till synes oberört, som jag kunnat när jag trädde in genom de fotocellstyrda tröskellösa dörrarna. Jämnt och lättillgängligt? Jovisst. Men inte så handikappanpassat som man som fullt frisk tror, när man endast mäter handikappanpassning i tröskelhöjder och gångbredd.

Inte bemöts man alltid med någon vidare hövlighet som skadad men i övrigt till skenet ung och viril man i sina bästa år. Att gå utför trappor är numera en riktig pärs, och en omständig fysisk övning i skademinimering. Det tar dessutom tid, något den flåsiga gubben bakom mig i trapporna ned från viadukten vid Flemingsbergs station inte kunde acceptera, utan naturligtvis var tvungen att ryta åt mig för att det tog mig sådan tid att gå ned för varje steg. När han rusade runt mig och började stånka in i gångtunneln straffades han dock direkt av ödet - en isfläck satte resolut ett temporärt och ganska genant stopp för den flåsande färden. Dock endast tillfälligt, och trots att det i regel är mig främmande att önska mina medmänniskor fysisk skada (hrm...) så kan jag inte låta bli att tro att vissa nog kunde vara mer än andra betjänta av erfarenheten att ta sig fram genom det handikappanpassade Sverige med skadat ben.

Men det är en erfarenhet som fler nog kunde vara betjänta av. Även om det är oskäligt att önska dem något sådant som ett skadat vänsterben.

Stefan Hanna

Centerpartiet i Uppsala har en brokig historia av politiker görandes extremt idiotiska utspel. Detta kommer gärna i skymundan av Kristdemokraterna i samma stad, vilka kan stoltsera med flera politiker som utan ansträngning enkelt kunnat bräcka i stort sett varje centerpartistiskt vansinnesutspel.

Men låt oss nu till exempel erinra oss om den vänsterhatande Roland Agius, tidigare finanskommunalråd. Agius är främst känd för tre saker. Det första är en efter vad som uppges ganska god skildring i bokform av industristaden Uppsalas framväxt (Industristaden Uppsala, Hallgren & Fallgren). Det andra är att anföra varje uttalande från vänsterpartister och vartannat från socialdemokrater (denna framställning är naturligtvis överdriven, detta är ju ett kåseri, men överdriften är mindre än vad man kunde önska) till vad som vagt kan hänföras till begreppet "kommunismens brott mot mänskligheten". Det tredje och mest bisarra är ett monomant hat mot ryssgubben (Bunias orientalis), vars sprakande gula blomster han önskat rejäla medel anslås för att utrota (sic!). Vi citerar en paragraf ur Agius blogg (numera insomnad):

Samtidigt bidrog [Carl Åberg] då till att ”importera” en andra våg av ”ryssgubben”, som i dag är Uppsalas vid midsommartid vanligaste ”blomma”. Den första vågen av detta upp till 120 cm höga ogräs kom redan på 1760-talet.

En intressant man. Den rasande Rolands stridsskri mot ryssgubben förlöjligades såsom sig bör, när jag först såg det framföras på insändarplats i Upsala Nya Tidning för runt årtiondet sedan.

Centerpartiet lider nu stort efter att denne färgstarke man lämnat kommunhuset, men man har tack och lov Stefan Hanna (inlägget ifråga förefaller att ha försvunnit) att råda bot på den skärande bristen på löjeväckande uttalanden:

– De utsätter det gemensamma systemet för större påfrestningar än de som äter och dricker normalt och tränar regelbundet, skriver Stefan Hanna i sin blogg.
Stefan Hanna är just nu på semester på varmare breddgrader. När svenskarna och finnarna på hotellet tagit av sig kläderna i värmen, har Stefan Hanna upptäckt att många har ”utmaningar med övervikt”. Tjocka människor belastar samhället mer än normalviktiga och ger ökade kostnader, skriver Stefan Hanna vidare.

Vad Stefan Hanna anser om den ökade miljöbelastningen hos kommunalråd som flyr vintern för att kartlägga svenska medborgares fetma på "varmare breddgrader" förtäljs varken av hans blogg eller av UNT:s bevakning.

Natiodemus Rex

Nästa år ska Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP) välja ny partiordförande. Min favoritkandidat kommer inte att bli vald, hon som jag hävdat att hon kommer att bli statsminister 2022: Jytte Guteland. Det säger en hel del om SAP av idag, att man måste rota sig ned till min egen generation för att hitta en politiker som känns som om hon skulle kunna rycka upp den åderförkalkade kolossen till socialdemokrati. (Min egen generation, en person som är sex år äldre än undertecknad måste väl kunna sägas tillhöra min egen generation...)

Jag har en del åsikter om Jytte Guteland... Men nu ska jag inte framföra dessa åsikter, utan berätta om en dröm om bland annat Jytte Guteland jag hade för ett par år sedan. Och det blir ingen pornografi i den här drömmen, fy skäms o.s.v. o.s.v. alla ni som tänkte på det. Det blir istället en god dos politiskt vetande om hur saker och ting ligger till.

Jag drömde att jag var pressekreterare åt Jytte Guteland, som uppbar positionen tillförordnad fascist av Solna. Drömmen utspelade sig därför till en början mycket duktigt i just Solna, närmare bestämt i Tomteboda postterminal (där jag utanför drömmen också på den tiden arbetade på ett företag i financial service-sektorn vid namn Aditro). Hur som haver, arbetet som pressekreterare åt tillförordnad fascist Guteland var mycket ansträngande, för det hade spritts ett rykte att Guteland i valet i själva verket hade röstat på det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex. Och detta hade föranlett stor uppståndelse och rigid uppmärksamhet från media, som i drömmen framträdde som en skränande hop med mikrofoner och rullbandspelare i axelremmar.

Pressad av en av de mest irriterande av dessa skräniga journalister (det var Anders Häger Jönsson, som jag känner i det verkliga livet, vilket jag inte gör Jytte Guteland) tvingades jag motvilligt att erkänna att det inte gick att utesluta att Guteland lagt sin röst på det förskräckligistiska Natiodemus Rex. Jag försvarade min arbetsgivare tillförordnad fascist Guteland med en fin liknelse: man måste medge att det är fysiskt möjligt för socialdemokratminister Göran Hägglund (drömmens Hägglund var något slags underlig syntes mellan de båda kristdemokratiska ledarna Alf Svensson och Göran Hägglund) att dra ned byxorna och göra den s.k. "helikoptern" i Riksdagens plenisal under pågående interpellationsdebatt - men det är ytterst osannolikt att någonting sådant skulle komma att ske, emedan det inte finns något som helst rationellt skäl för socialdemokratministern att bete sig på detta sätt. Analogt måste man medge att det är fysiskt möjligt för tillförordnad fascist Guteland att ta en valsedel för det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex och stoppa i valurnan - men det är absurt att antaga att det gått till på sådant sätt!

Jag minns inte riktigt bryggan över till drömmens nästa del, som bestod i att en bro skulle byggas mellan Solna och Norge. Och nu menar vi inte några metaforiska broar, som brukar baseras på handels- och kulturutbytesavtal och idel handskakningar och konferenser där folk dricker mycket kolsyrat vatten. Nej, vi avser en högst reell bro som skulle komma till med en mängd biavtal för att blidka alla externa finansiärer. Och jag placerades att överse ett av de viktigare sådana biprojekten - inklädandet av Kungsholmen i röd sammet. (Det sades "röd sammet" i drömmen, men jag minns den som snarare vinröd.)

Jag stod på Riddarholmen (egentligen nog Centralbron, men som jag minns vyn över Kungsholmen borde det snarare varit längst ut på norrdvästsidan av Riddarholmen) tillsammans med konung Carl XVI Gustav, som vid tillfället bar amirals uniform och gradbeteckningar. Vilket ju korresponderar med verkligheten, Hans Majestät är ju amiral. Vi var där för att beskåda inklädningsprojektet, vilket skedde med någon slags helikoptrar med såna där Skalman-kranar. (Skalman i Bamse har alltid kranar, käppar och pinnar med händer på, ett slags förlängda armar som pekar och greppar.) I alla fall passade jag på att vädra mitt missnöje inför Hans Majestät angående den brist på kunskap om historiska förhållanden som blottlagts i kontroversen kring tillförordnad fascist Gutelands hypotetiska sympatier för det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex.

Till exempel, hur många är det egentligen ens inom den förskräckligistiska rörelsen som känner till den verkliga konungen Natiodemus Rex, från vilken namnet på partiet är hämtat? Det är en skam, menade jag inför Hans Majestät, att så få känner till den nuvarande konungens store företrädare konung Natiodemus Rex, som ridande på en drake anförande våra stolta karoliner erövrat Kattland under den svunna stormaktstiden?

Nu är det i alla fall några som känner till konung Natiodemus Rex, så nu ger inte den store konungens namn längre 0 träffar på Google. Men rösta endast efter noggrann eftertanke på det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex. Det måste finnas en anledning till att blotta misstanken om en sådan röstning innebär en så stor uppståndelse och upprördhet.

Weinachtsoratorium

Det finns många "klassiska" (i meningen icke-individualiserad eller icke-inspelningsbaserad musik) stycken vilka det existerar flera godtagbara, eller rentav eminenta, inspelningar av. Men i vissa fall existerar det inspelningar som gör andra existerande inspelningar av samma stycke obsoleta, eller som i detta fall, i det närmaste onjutbara. Det finns fortfarande andra framföranden av Bachs juloratorium som går att lyssna på. Men det finns mig känt endast ett framförande som kan sägas vara fulländat: Teldecs inspelning från 1973 med Concentus Musicus Wien under ledning av Nikolaus Harnoncourt. (Tydligen finns den utgiven på CD också, 1992. Här ligger även en länk till en (laglig) nedladdningssida, men kvalitet på ljudformatet där har jag ingen information om.

Förresten irriterar mig etiketten "klassisk" musik så mycket att det förtjänar ett eget irriterat inlägg, nu när jag ändå håller på med surgubberierna. Vad då "klassisk musik"? De ännu mer inbitna surkartarna morrar ju exempelvis redan åt mig för att jag börjat författa något slags hyllning till en inspelning av Bach.
-Bach!? Nu börjas det igen med det här jämmerliga barock-dunkadunkat! Vad är det för fel på riktig, fritt flytande musik - Palestrina, Byrd, de Victoria, Soriano...
-Soriano!? Är du inte klok i huvudet? Såna där nymodigheter kanske passar åt illiterata spolingar, men för en uomo di lettere duger inte sånt där modernistiskt skorrande! Nej, här prioriteras skönhet framför monomant framåtrusande.
-Jaha, jaja, om man är så svagsint att man nynnar med till något så neandertalsmässigt som Allegris Miserere, så förstår jag ju givetvis att man inte kan gå en milimeter utanför den papistiska normen för hur musik låter.
-Din mamma brukar inte ha något mot Miserere, det är perfekt musik att ha i bakgrunden när man gör det man gör när man träffar din mamma!
&c &c &c...

Men i exempelvis Alltid på en söndag, Vassillis Bolonassos eminenta radioprogram, blandas friskt Soriano och Byrd med ännu äldre tongångar, kanske Dunstaple eller de Machaut. Ibland känner sig DJ Bolonassos lite extra vågad och drämmer till med något ultramodernt, typ någon tidig Haydn. Och varje program avslutas med just Bach.

Jaja, Bach var det ja.
Häromsistens, det var alltså en söndag eftersom Alltid på en söndag som namnet antyder för den läskunnige alltid sänds på söndagar (P2, söndagar 0904-1100, lyssna om ni är vakna) som Bolonassos sände första delen av någon nyare inspelning av Bachs Weinachtsoratorium. Första koralen gick alldeles för fort, men frånsett det kändes det ganska mycket som Bach. Men bara ganska mycket. Det är alltid något som inte riktigt stämmer.

Några dagar senare letade jag efter nämnda oratorium på Spotify. Det visade sig att det fanns flera inspelningar. Jaha, tänkte jag. Någon av dem borde väl vara tillräckligt duglig för att duga som ackompanjemang när jag jobbar.

Lyssningarna lät ungefär såhär:
Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Nähej, nästa då...

Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Nähej, nästa då...
Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Meh.


Eftersom jularbete utan Bach är otänkbart i ett civiliserat hushåll (jaja, tyst med er) så hade jag inget annat val än att leta fram Teldecs inspelning. Tonarten sjönk nästan en ters relativt de inspelningar som fanns på Spotify. Detta är Bach, detta är musiken på instrument som såg ut som de gjorde när Bach komponerade sitt oratorium; detta är musik framförd på det sätt musik framfördes när Bach tonsatte. På nästan alla skivor med klassisk musik ser man på konvoluten bilder på dirigent och orkester, porträtt- eller gruppbilder på solisterna. På Teldecs inspelning finns på konvolutet (förutom en klassisk målning av något dubiös relevans) bilder av instrumenten. Fokus hos Teldec har legat på något helt annat än vad som varit fallet hos de flesta andras inspelningar. Det finns många bra inspelningar av Weinachtsoratorium, men det finns endast en som är bäst. Och när man har tillgång till "bäst", nöjer man sig inte med "bara bra".