Tre sekel av amerikanska fasionistas till politiker

1800-talet: Sarah Grimké (1792-1873)
Suffragistisk och abolitionistisk agitator livet igenom, organiserad i Society of Friends Quakers från 1821, verksam främst i South Carolina och Pennsylvania, Förenta staterna. Från 1860 organiserad agitator i Republican Party.

1900-talet: Ann Richards (1933-2006)
State Treasurer i Texas, Förenta staterna, 1983-1991.
Guvernör av Texas för Democratic Party, 1991-1995.

2000-talet: Condoleeza Rice (född 1955)
National Security Advisor under president George W. Bush, Förenta staterna, 2001-2005.
Secretary of State (Republican Party) under president George W. Bush, Förenta staterna, sedan 2005.

Ofullbordade mästerverk - Natt på galaxbanan

Det är någonting djupt romantiskt med storslagna, alldrig fullbordade, romaner. Genom det faktum att de aldrig fullbordats, bryts romanens självständighet gentemot dess skapare, och läsaren erbjuds ett sår i romanens väv, rakt in i författaren.

Eller, så är det på ett mycket abstrakt plan. En ofullbordad roman blir ju, genom just att den är ofullbordad, mer svårtillgänglig, av många upplevd som bortkastad tid i de fall där slutet saknas efter hundratals fängslande romansidor. Jaroslav Hašeks Den tappre soldaten Svejk, Robert Musils Mannen utan egenskaper, Franz Kafkas Amerika, eller för den delen Cáo Xuěqíns 曹雪芹 Drömmar om röda gemak, exemplen är otaliga. Något mindre vanligt förekommande är romaner där början och slut finns färdiga, men mittpartier är lämnade ostrukturerade, skissartade, eller i "värsta" fall oskrivna. En sådan roman är Miyazawa Kenjis 宮沢 賢治 fantastiska Ginga Tetsudō no Yoru 銀河鉄道の夜 - "Natt på galaxbanan".

Miyazawa Kenji var till yrket agronom, men mer känd som buddhistisk socialaktivist, esperantist och vegan i den gryende Shōwa-periodens (1926-1989) Japan. Han var därtill en respekterad författare av barnböcker.
Natt på galaxbanan påbörjades 1922, under direkt intryck av författarens systers död. Under en själasökande resa till Sakhalin började han snickra på historien, och hann skriva inte mindre än fyra versioner innan sin död 1933. Mittpartiet blev aldrig riktigt klart, men romanen publicerades ändå när Miyazawas samlade skönlitteratur gavs ut under trettiotalet.
Romanens ramhandling kretsar kring barnen Giovanni och Campanella och deras drömartade resa över stjärnhimlen i ett tåg som antytt för människor från denna världen till nästa. Under sin resa upplever dom fantastiska möten med platser och personer med mer eller mindre underbara historier, fram till det hjärtskärande bitterljuva slutet nio kapitel senare. Episoderna längs med stjärnhimlens stambana har liknat med Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen, men en mer rättvisande liknelse hittar man i och med japansk folklore med berättelser som Snökvinnan, eller i japono-buddhistiska sedelärande diktning. I likhet med de Saint-Exupérys alster, och med Tove Janssons böcker om Muminfamiljen och deras omgivning, är det inte fråga om någon ytlig barnlitteratur. Här finns ett enormt djup, baserat på en typiskt japonisk esoteri och filosofisk grund, som kan fängsla bokälskare av alla åldrar och nationaliteter.

Natt på galaxbanan finns översatt flera gånger till engelska, under flera olika titlar. Hittat till den engelskspråkiga världen har även Sugii Gisaburos mycket sevärda animéversionen från 1985 - i original med esperantotiteln Nokto de la Galaksia Fervojo (filmens dialog är dock på japanska), men på engelska Night on the Galactic Railroad. Gisaburo visar här prov på sin regissörstalang, något han visade redan 1973 som animationsregissör för Kanashimi no Belladonna 悲しみのベラド - "Sorgernas Belladonna" - och senare också med TV-versionen av Touch. Vad gäller Natt på galaxbanan issa modifieringar av Miyazawas original gjorts, de flesta av rent stilistisk karaktär - till exempel är Giovanni och Campanella katter med mänskliga attribut, medan de flesta barn de möter är människor. Dessa kanske en smula onödiga ändringar till trots är filmen riktigt sevärd.

Men emot bokens storhet står sig filmen slätt. Och den saknar det vaga, skissaktiga, men ypperligt skrivna mittpartiet som utgör länken mellan texten och författarens själ. Och det romantiska skimmer som ligger över detta, är någonting jag inte skulle vilja vara utan.

Arga gamla män

Det går inte så bra för Arbeiderpartiet i de norska opinionsmätningarna. Det senaste året har partiet stadigt sjunkit under 30%, och på sista tiden har det högerpopulistiska Fremskrittspartiet konsekvent legat över Arbeiderpartiet såsom Norges största parti. Arbeiderpartiets sviktande väljarstöd grundar sig, precis som kriserna för det danska socialdemokratiska partiet, ursprungligen i förtroendekriserna för partisystemen i början av 70-talet, men den nuvarande krisen grundar sig i den katastrofala bristen på kommunikation med gräsrötter och väljargrupper, bland annat i utförsäljningen av Statoil. Väljarnas förtroende för partiet har också skadats av en rad skandaler (t.ex. Bongo fra Kongo), den våldsamma interna maktkampen mellan olika höger- och vänstergrupperingar, och en uppfattat vacklande hållning i framför allt oljefonds- och invandringsfrågor.

På senaste tid har en rad mer eller mindre prominenta Arbeiderparti-profiler i media uttalat sig kritiskt om den nuvarande kursen partiet har eller inte har. Så till exempel tidigare statsministern och partiordföranden Thorbjørn Jagland, trots att han själv har stått för en hel del av den rådande oredan. Nu sällar sig dock en mycket mer ålderstigen och prominent herre till kritikernas skara - Haakon Lie.

Nejmen, ni förstår inte. Haakon Lie! Haakon Lie, det är som om typ Sven Andersson eller Gunnar Sträng skulle dykt upp under Almedalsveckan och riktat kritik mot Socialdemokraternas hypokritiska hållning i FRA-debatten.

Och vad är det han är så kritisk mot, hundratvååringen? Jo, den norska regeringens hållning gentemot narkomaner och prostituerade (man har nyligen beslutat om en sexköpslag enligt svensk modell i Norge, men liksom i Sverige utan att initiera några sociala program av betydelse för de prostituerade), någonting man i Sverige, trots att vi har precis samma problem, inte hör särskilt mycket alls om inifrån det socialdemokratiska partiet. Dör svenska socialdemokratiska politiker för tidigt? Är de för förslöade? Har partiet inte skakats om ordentligt av ett valdyk ned till bottenresultatet 35%? Måste SAP ned till dansk jumbo (25,5%, 2007) eller norsk jumbo (24,3%, 2001) för att en intern debatt av rang ska vakna?

Fast, det har ju inte hjälpt varken norska eller danska socialdemokrater. I Danmark jäser missnöjet inom det socialdemokratiska partiet, men debatt först främst inom det vänstersocialistiska Socialistisk Folkeparti (som i opinionsmätningar tidigare i våras var större än Socialdemokratiet) och det vänsterliberala-kulturradikala Det radikale Venstre. Allt medan missnöjda väljare sakta sipprar över till Dansk folkeparti. I Norge går proteströstarna i drivor till Fremskrittspartiet, medan samtliga tre regeringspartier (utöver Arbeiderpartiet: det vänstersocialistiska Sosialistisk venstreparti och Senterpartiet, det vänstrare av de båda landsbygds-ekologistiska mittpartierna i Stortinget) mest verkar ägna sig åt att förneka problemen. I Sverige har LO-medlemmarnas röstförskjutning mot det centerpopulistiska och kraftigt främlingsfientliga Sverigedemokraterna ännu inte manifesterat sig i ett kraftigt väljartapp från SAP. Tidigare renodlade missnöjesrörelser i Sverige har haft ringa bifall. I en tid präglad av avsaknad av lättförstådda stridsfrågor, är det dags nu?

(Jag måste ju, min vana trogen, kommentera Haakon Lies moderiktiga kostym på bilden ovan. Vilken stil, vilken karl! Det där är alltså Lie som glassar i exilregeringen i London, mitt under brinnande krig. Men något skulle han väl ta sig för.)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om haakon lie, arbeiderpartiet, sosialistisk venstreparti, senterpartiet, fremskrittspartiet, thorbjørn jagland, norge, norsk politik, politik, dansk politik, socialdemokratiet, svensk politik, socialdemokraterna, sven andersson, gunnar sträng, 102-åringar, åldermän, arga gamla män, sexköpslagen

Carrie Nation Took Her Ax, and Smashed Saloons with Mighty Whacks

Vad fan ska folk till att öla på pendeltåget för? På en fucking onsdagseftermiddag!? Det finns ju gränser! (Just ja, nattbussarna går ju inte, så det är ju till att börja festkvällen tidigt, så att man hinner med sista pendeltåget hem.)

Intressant? Nåja. Här är i alla fall några till som skriver om öl, pendeltåg, busstrejk, carrie nation, skärpning, gränser, nattbuss, lillördag, lill-lördag, spånken

Hört utomhus x 2

Hört utomhus - 1.

Promenerar genom en del av Stockholms innerstad, och går förbi en karl i beige jacka, som står och väntar på bussen vid en busshållplats. Sur och tvär, han tittar irriterat på klockan. Så kommer det någon bekant till karln gående, en smal och munter typ. De påminner om Helan och Halvan. Helan luftar sitt missnöje med den sävliga bussen som aldrig dyker upp.
- Men, säger Halvan, det är ju strejk.
Detta tar skruv i Helans sinne, och han vädrar ordentligt sitt missnöje med de samhällsfarliga bussförarna, som lamslår hela ekonomin.
Halvan invänder:
- Men, du var inte emot, när det var sjukhusstrejk, när sjuksköterskorna strejkade?
Då ryter Helan:
- Man är väl inte sjuk, bara för att man vill åka lite buss!!!

Hört utomhus - 2.

En ung kvinna promenerar med en barnvagn (med tillhörande barn) genom en viadukt i en förort till Stockholm. I viadukten finns en gatubutik med främst frukt och grönt uppställt i ett prydligt stånd. Barnet med napp i munnen pekar och viftar mot ståndet, men kvinnan tycker att det konsumerats nog för idag.
Barnet tycks förstå:
- Ba-a lö-agsgo-is. (Ska med största sannolikhet betyda "Bara lördagsgodis", men det är svårt för ett litet barn att artikulera med en napp i munnen.)
- Ja-a, håller kvinnan med, bara lördagsgodis (aha, bekräftelse på min tolkning, förf. anm.). Man får inte äta godis mitt i veckan.
Både kvinna och barn blir tysta, och de fortsätter förbi gatubutiken. Precis när de kommer ut ur viadukten hörs kvinnan säga helt tyst för sig själv.
- ...fast lite chips skulle jag kunna tänka mig...