Arga gamla män

Det går inte så bra för Arbeiderpartiet i de norska opinionsmätningarna. Det senaste året har partiet stadigt sjunkit under 30%, och på sista tiden har det högerpopulistiska Fremskrittspartiet konsekvent legat över Arbeiderpartiet såsom Norges största parti. Arbeiderpartiets sviktande väljarstöd grundar sig, precis som kriserna för det danska socialdemokratiska partiet, ursprungligen i förtroendekriserna för partisystemen i början av 70-talet, men den nuvarande krisen grundar sig i den katastrofala bristen på kommunikation med gräsrötter och väljargrupper, bland annat i utförsäljningen av Statoil. Väljarnas förtroende för partiet har också skadats av en rad skandaler (t.ex. Bongo fra Kongo), den våldsamma interna maktkampen mellan olika höger- och vänstergrupperingar, och en uppfattat vacklande hållning i framför allt oljefonds- och invandringsfrågor.

På senaste tid har en rad mer eller mindre prominenta Arbeiderparti-profiler i media uttalat sig kritiskt om den nuvarande kursen partiet har eller inte har. Så till exempel tidigare statsministern och partiordföranden Thorbjørn Jagland, trots att han själv har stått för en hel del av den rådande oredan. Nu sällar sig dock en mycket mer ålderstigen och prominent herre till kritikernas skara - Haakon Lie.

Nejmen, ni förstår inte. Haakon Lie! Haakon Lie, det är som om typ Sven Andersson eller Gunnar Sträng skulle dykt upp under Almedalsveckan och riktat kritik mot Socialdemokraternas hypokritiska hållning i FRA-debatten.

Och vad är det han är så kritisk mot, hundratvååringen? Jo, den norska regeringens hållning gentemot narkomaner och prostituerade (man har nyligen beslutat om en sexköpslag enligt svensk modell i Norge, men liksom i Sverige utan att initiera några sociala program av betydelse för de prostituerade), någonting man i Sverige, trots att vi har precis samma problem, inte hör särskilt mycket alls om inifrån det socialdemokratiska partiet. Dör svenska socialdemokratiska politiker för tidigt? Är de för förslöade? Har partiet inte skakats om ordentligt av ett valdyk ned till bottenresultatet 35%? Måste SAP ned till dansk jumbo (25,5%, 2007) eller norsk jumbo (24,3%, 2001) för att en intern debatt av rang ska vakna?

Fast, det har ju inte hjälpt varken norska eller danska socialdemokrater. I Danmark jäser missnöjet inom det socialdemokratiska partiet, men debatt först främst inom det vänstersocialistiska Socialistisk Folkeparti (som i opinionsmätningar tidigare i våras var större än Socialdemokratiet) och det vänsterliberala-kulturradikala Det radikale Venstre. Allt medan missnöjda väljare sakta sipprar över till Dansk folkeparti. I Norge går proteströstarna i drivor till Fremskrittspartiet, medan samtliga tre regeringspartier (utöver Arbeiderpartiet: det vänstersocialistiska Sosialistisk venstreparti och Senterpartiet, det vänstrare av de båda landsbygds-ekologistiska mittpartierna i Stortinget) mest verkar ägna sig åt att förneka problemen. I Sverige har LO-medlemmarnas röstförskjutning mot det centerpopulistiska och kraftigt främlingsfientliga Sverigedemokraterna ännu inte manifesterat sig i ett kraftigt väljartapp från SAP. Tidigare renodlade missnöjesrörelser i Sverige har haft ringa bifall. I en tid präglad av avsaknad av lättförstådda stridsfrågor, är det dags nu?

(Jag måste ju, min vana trogen, kommentera Haakon Lies moderiktiga kostym på bilden ovan. Vilken stil, vilken karl! Det där är alltså Lie som glassar i exilregeringen i London, mitt under brinnande krig. Men något skulle han väl ta sig för.)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om haakon lie, arbeiderpartiet, sosialistisk venstreparti, senterpartiet, fremskrittspartiet, thorbjørn jagland, norge, norsk politik, politik, dansk politik, socialdemokratiet, svensk politik, socialdemokraterna, sven andersson, gunnar sträng, 102-åringar, åldermän, arga gamla män, sexköpslagen