...and Liberality for All

Såhär i valtider kom jag att tänka på Mike Mackeys nu redan legendariska serieroman Liberality For All, en postironisk pendang till Mark Millars mästerverk Superman: Red Son, men som åtminstone av distributörerna verkar tas på fullaste allvar. Hur bisarrt konceptet än kan te sig för mer liberalt sinnade kritiker ter sig infriandet av denna orwellianska dystopi som ett reellt hot av flera falanger inom den konservativa ultrahögern i USA.

Det kan man ju skratta åt (dä ä ju så tossiga dä borta i Amärrika), precis som om Joseph McCarthy bara är en historisk kuliss åt en George Clooney-film och det Nordamerikanska inbördeskriget aldrig riktigt tog slut bara för att roa oss i Europa, men så läser man blogginlägg som det här av Bulten i Bo (två veckor gammalt, jag vet, jag ligger på sjukhus), och tänker att det kanske inte är så långt ifrån Judge Joes (eller Fred Phelps') debattnivå. Ett ganska irriterande trampande att riktigt tydligt muta in den egna positionen, och ett konstant demoniserande av "fienden" - hos exemplet Bulten i Bo "sionismen" i namne, men i sak och argument - staten Israel.

Och för all del, alla har vi väl varit unga och ultraradikala. Men de flesta av oss växer faktiskt upp, skaffar oss lite perspektiv på världen och börjar rannsaka oss själva innan vi blåser i trumpeterna. Särskådar våra positioner. Försöker - självkritik och självinsikt är ingen garanti för att lyckas, men det är nödvändigt för att ens kunna börja - se till att vi har fast mark under fötterna innan vi slungar iväg våra argument. Det är så vi blir vuxna - genom att förstå att alla våra handlingar åtminstone potentiellt har konsekvenser, och visa oss villiga att ta på oss ansvaret för dessa.

Jag tycker naturligtvis egentligen inte att Charlotte Wiberg är helt fläckfri i debatten heller. Men det här meningsskiftet är mycket illustrerande:

Charlotte Wiberg: "Hm, jag för min del har svårt att se Guantanamo som en "räddningscentral", om man säger så."
Bulten i Bo: "Gott så, men blir man israelvän så dyker det lätt upp ett antal vänner med åsikter man som demokrat nog inte känner sig helt bekväm med."

Detta är tyvärr den trend, de linjer, den schablon, hela anti-debatten förs enligt. Man inleder med något eller några heliga begrepp ("demokrati", "frihet", "jämlikhet") och sätter dom i direkt motsatsförhållande till det man kritiserar ("Förenta staternas stöd till Israel", "Sveriges sexköpslagstiftning", "kommunismen", "sossarna", "borgarna", "anti-globaliseringsrörelsen"). Så enkelt. Så genialt. Så oansvarigt. Naturligtvis måste åsikten eller positionen, i detta fallet Wibergs, vara ohållbar - den är ju en åsikt hon kan tänkas ha gemensamt med någon nazist, amerikansk politiker, eller gammalmoderat. För tydlighetens skull får jag väl påpeka att jag inte alls tycker att allt de eller det som döljs bakom länkarna ovan är dumheter. Men de bloggar som länkats till inom parantesen är folk som onekligen väldigt ofta gör det väldigt mycket för lätt för sig, genom att förstärka negativa tendenser tills man förnekar att det överhuvudtaget finns andra.

Men alla gör inte det svårt genom att göra det lätt för sig på ett lika estetiskt tilltalande, och (kanske ofrivilligt) hysteriskt roligt, manér som Mike Mackey.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om mike mackey, liberality for all, joseph mccarthy, fred phelps, kamferdroppar, bulten i bo, jinge, johan norberg, blogge bloggelito, antisemitism, demonisering, red scare, att växa upp, barnsligheter, vänster, höger, fågel, fisk, mittemellan, israel, palestina, frihet, demokrati, sexköpslagen, isabella lund, självrannsakan, tunnelseende