Ofullbordade mästerverk - Natt på galaxbanan

Det är någonting djupt romantiskt med storslagna, alldrig fullbordade, romaner. Genom det faktum att de aldrig fullbordats, bryts romanens självständighet gentemot dess skapare, och läsaren erbjuds ett sår i romanens väv, rakt in i författaren.

Eller, så är det på ett mycket abstrakt plan. En ofullbordad roman blir ju, genom just att den är ofullbordad, mer svårtillgänglig, av många upplevd som bortkastad tid i de fall där slutet saknas efter hundratals fängslande romansidor. Jaroslav Hašeks Den tappre soldaten Svejk, Robert Musils Mannen utan egenskaper, Franz Kafkas Amerika, eller för den delen Cáo Xuěqíns 曹雪芹 Drömmar om röda gemak, exemplen är otaliga. Något mindre vanligt förekommande är romaner där början och slut finns färdiga, men mittpartier är lämnade ostrukturerade, skissartade, eller i "värsta" fall oskrivna. En sådan roman är Miyazawa Kenjis 宮沢 賢治 fantastiska Ginga Tetsudō no Yoru 銀河鉄道の夜 - "Natt på galaxbanan".

Miyazawa Kenji var till yrket agronom, men mer känd som buddhistisk socialaktivist, esperantist och vegan i den gryende Shōwa-periodens (1926-1989) Japan. Han var därtill en respekterad författare av barnböcker.
Natt på galaxbanan påbörjades 1922, under direkt intryck av författarens systers död. Under en själasökande resa till Sakhalin började han snickra på historien, och hann skriva inte mindre än fyra versioner innan sin död 1933. Mittpartiet blev aldrig riktigt klart, men romanen publicerades ändå när Miyazawas samlade skönlitteratur gavs ut under trettiotalet.
Romanens ramhandling kretsar kring barnen Giovanni och Campanella och deras drömartade resa över stjärnhimlen i ett tåg som antytt för människor från denna världen till nästa. Under sin resa upplever dom fantastiska möten med platser och personer med mer eller mindre underbara historier, fram till det hjärtskärande bitterljuva slutet nio kapitel senare. Episoderna längs med stjärnhimlens stambana har liknat med Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen, men en mer rättvisande liknelse hittar man i och med japansk folklore med berättelser som Snökvinnan, eller i japono-buddhistiska sedelärande diktning. I likhet med de Saint-Exupérys alster, och med Tove Janssons böcker om Muminfamiljen och deras omgivning, är det inte fråga om någon ytlig barnlitteratur. Här finns ett enormt djup, baserat på en typiskt japonisk esoteri och filosofisk grund, som kan fängsla bokälskare av alla åldrar och nationaliteter.

Natt på galaxbanan finns översatt flera gånger till engelska, under flera olika titlar. Hittat till den engelskspråkiga världen har även Sugii Gisaburos mycket sevärda animéversionen från 1985 - i original med esperantotiteln Nokto de la Galaksia Fervojo (filmens dialog är dock på japanska), men på engelska Night on the Galactic Railroad. Gisaburo visar här prov på sin regissörstalang, något han visade redan 1973 som animationsregissör för Kanashimi no Belladonna 悲しみのベラド - "Sorgernas Belladonna" - och senare också med TV-versionen av Touch. Vad gäller Natt på galaxbanan issa modifieringar av Miyazawas original gjorts, de flesta av rent stilistisk karaktär - till exempel är Giovanni och Campanella katter med mänskliga attribut, medan de flesta barn de möter är människor. Dessa kanske en smula onödiga ändringar till trots är filmen riktigt sevärd.

Men emot bokens storhet står sig filmen slätt. Och den saknar det vaga, skissaktiga, men ypperligt skrivna mittpartiet som utgör länken mellan texten och författarens själ. Och det romantiska skimmer som ligger över detta, är någonting jag inte skulle vilja vara utan.