"(...) innan det också översvämmades av den förfärliga nasala franskheten!"

[rubriken] - Kamrat Markus Forsberg, legendarisk vokalist och gitarrist i Das Bandt, kritiserar Les Ogres du Barback (dessutom i ett samtal som jag har för mig egentligen handlade om Edith Piaf).

Alternativ rubrik: Fragment av ett planerat blogginlägg som skulle handla om att chansonrocken är det främsta logiska-nästa-steg-som-borde-tagits-för-århundraden-sedan som manifesterat sig på vårt (än så länge) vackra jordklot sedan Thorvald Stauning utsåg Nina Bang till utrikesminister i Danmark.

Om jag blir så (in)famös att jag någon gång får göra ett Sommar-program kommer det förmodligen därefter att heta allmänt att det mest ondskefulla kamrat Tove gjort mot världen (rättare sagt, Sverige) var att introducera mig för den franska musikergruppen Les Ogres du Barback via deras dubbelalbum Fausses notes & Repris de Justesse. I alla fall är det ett ganska befogat antagande, med tanke på den totala antagoni man i de flesta fall möts av när man försöker introducera chanson-rocken för vald medmänniska.

Kanske rör det sig om något slags kulturkonservatism eller annan liknande reaktion mot den postmodernistiska musiken. Vilket man ju oavsett om det rör sig om det eller ej kan diskutera, men jag ska nog låta bli. Eh, det här stycket leder ingen vart, så jag hoppar över det.

Om man ska vara sådan så kan man annars hävda att det rör sig om s.k. "World Music". Enligt en viss logik borde nämligen fransmännen snappat upp världsmusik-vågen först också, och chanson-genren är ju ändå drygt sexhundra år gammal. Fransk folkrock bestämde Alan Stivell tidigt var något helt annat. Fransk folkrock låter exakt likadan som allt annat någon kreatör låtsas vara keltiskt. Typ som den där musiken Lord of the Dance trampar runt till. Eller musiken som spelas i de mest byhåliga byarna i Final Fantasy V. Det är för övrigt en keltofil japan som skrivit den.

Fransoserna är tidiga med ny slags musik, förutsatt att man kan frankofiera den halvt till oigenkännlighet. Till exempel sög fransoserna ivrigt i sig den nyfödda hip hopen (i princip så fort Afrika Bambataa satt sin fot på europeisk mark i början av epoken Mitterand) och transformerade den till le rap français. Syntpoppen genomgick även den något slags märkvärdig transformering så fort den kom i närheten av Frankrike och omvandlades till raï. (Det uppges dock finnas rester kvar av den "äkta", ortodoxa syntpoppen även i Frankrike. Inte ens Léon Blum kunde störta allt det gamla [nu] i gruset.) Just raï kanske inte riktigt räknas till "den förfärliga nasala franskheten", det är trots allt de förmodat till Republiken fientligt inställda algeriska invandrarna (och deras ättlingar) som förväntas stå för den. (Det låter dock ändå mer new wave än Umm Kulthum om det.) Ni vet, det där "slöddret från förorterna", de där som bränner bilar och kastar sten. Ej att förväxla med de där som kastar potatis, de är sunt franska bönder.

Av någon anledning så har dessutom chansonrocken gått på export. Föga överraskande till Belgien, och därifrån tillbaka till Frankrike igen efter vad det ryktas. Så kan det gå. Då är den schweiziska chansonrocken mer intressant. Den kan dessutom tydligen även vara på tyska. (Naturligtvis den schweiziska versionen av tyska, den dom vill bannlysa från skolorna i en del kantoner till förmån för den "riktiga" tyskan. Fascister. Se bara hur det gick för Gustav Adolfsskolan i Landskrona.) I alla fall växlar Les Reines Prochaines språk ganska flitigt. (Och varför nämner jag nu Les Reines Prochaines, förutom att det är relevant till chansonrock? Jo, för att Pipilotti Rist var medlem i bandet under de första åren av nittiotalet, d.v.s. innan de gjort något vidare värt att minnas. Så när som på Jawohl, sie kann's. Sie hatt's geschafft.)

En gemensam sak med chansonrockarna, oavsett geografisk belägenhet, är att de alla tycks ha skitjobbiga flashanimerade hemsidor. Fast det kanske gäller för alla slags artister. Något ska man ju lägga krut på, för att synas. Och visst, snyggt, men man vill ju kunna navigera bland diskografierna också.

Det kan vara det att jag inte egentligen kan franska. (Jag lyckades kämpa mig igenom Le Petit Prince på en knapp månad, och med en bra fransk-svensk ordbok.) Eller så är jag mer mottaglig för nya intryck än alla frankofober därute. Eller så är jag mer naiv, eller avtrubbad, eller rent utav dum.

Det var förmodligen tänkt att vara något slags punchline i det här inlägget, men det har försvunnit i bearbetningen av textfragmenten. Kamrater läsare överser säkert?

Kapitalet och postmodernismen (GODE GUD VILKEN JÄVLA BLOGGESQUE RUBRIK PÅ ETT BLOGGINLÄGG!!! VAD HAR JAG GJORT?!)

Kamrat Johanne var här, och det var högst angenämnt. Bland mycket annat trevligt var det även en bra ursäkt att få gå på Moderna Museet. Det bör man väl göra sisådär nån gång då och då. De har trevliga lokaler och en utmärkt permanent utställning. Man kan se på Un chien Andalou och urdrag ur Modern Times och Metropolis. Även frånsett från dessa koncentrat av gymnasieintellektualistisk cineasm finns här även s.k. "tavlor" och "skulpturer", för att inte tala om det något mer sentida påfundet "installationer". Gränserna är allt sedan de sistnämndas intåg på museerna för sisådär etthundra år sedan ytterst flytande, vilket kan förvirra en del.

(Hmm, vad var det jag hade tänkt att skriva om egentligen... *läser minnesanteckningar* "Kom ihåg att påpeka att Pipilotti Rist inte egentligen var det bästa på museet, fast hon var det!" Ajajaj...)

Jaja, det kommer senare. För att den högst hypotetiske läsaren ska förstå det dilemma som kommer att ältas längre ned här krävs en kortare bakgrund av hur museibesökandet för fattiga studenter försvårats genom oansvarig och gentemot kritiska röster ohörsam politik. Jaha, som de flesta förhoppningsvis redan känner till beslöt den nya regeringen bland det första den gjorde att avskaffa de fria inträdena på de musea där man "på prov" infört denna framstegsvänliga åtgärd. Eller snarare, avskaffat den utbildningsfientliga åtgärd som entréavgift för ett i princip statsfinansierat museum utgör. När ni läst såhär långt kan ni faktiskt kosta på er att morra lite åt denna (återinförda) inskränkning på det offentliga kulturrummet, tycker jag. Morr, morr, morr.

Sådärja. Var var jag nu... Jovisst, ja. Modern konst. Eller konst överhuvudtaget, för den delen, kultur av alla det slag såsom den framställs ut på musea runtom i landet, är naturligtvis ingen "mänsklig rättighet" enligt någon rimlig definition av termen. Men att avskaffa entréavgfterna för museibesök är ett högst rimligt vidtagande i en långt framskriden välfärdsprocess. Det finns från flera håll, inte minst från experimentet med fri entré här i Sverige, tydligt belagt att fri entré på museerna ökar antalet besökare, vilket inverkar positivt på folkbildningen i det långa loppet. Men nu var det inte min syn på vad som gagnar ett lands nationalekonomiska situation jag skulle skriva om, utan mitt återfall i gymnasieintellektualism och hur det borgerliga regeringen mer eller mindre avsiktligt motverkar detta drag hos mig, på gott och ont. För närvarande lutar jag mer åt att gymnasieintellektualism är bättre än liberalkonservatism.

Till sak! (Åh, äntligen får han ändan ur vagnen!)

Någonstans i två gränsland
(dvs.
1. Gränslandet mellan installation, musik och film
och
2. Gränslandet mellan permanent och tillfällig utställning
eftersom Moderna Museet inte gör det lätt för besökaren, vilket jag återkommer till)
återfinner vi Pipilotti Rists I Am a Victim of This Song, en musikvideo till en av Les Reines Prochaines (som Rist sjöng med på den tiden (1990-talet)) gjord cover av Chris Isaacs Wicked Game. Nu ska man väl inte underskatta det faktum att jag p.g.a. diverse anledningar hade ett anmärkningsvärt kraftigt återfall i det där gymnasieintellektuella stadium så många slughuven går igenom, men lite objektivitet finns det väl ändå i min bedömning av verket: Götterdämmerung! (Vi gymnasieintellektuella använder gärna pretentiösa invektiv. Det här är menat som ett positivt, andäktigt näst intill euforiskt känslouttryck.) Och så mycket bättre än originalet! Kanske för att den passar så mycket bättre med en spröd kvinnoröst, och med Anders Guggisbergs röst i bakgrunden i refrängen. Och naturligtvis för videon. Covern är enligt uppgift med i ytterligare en av Rists videoinstallationer: Sip My Ocean, men den har jag inte sett.

Så naturligtvis så vill man ju visa den här fem minuter långa videosnutten för typ Tanja eller vemsomhelst som man skulle påträffa på stan. Men det skulle nu efter nyår kosta sextio kronor, och det svider ganska mycket att betala tolv spänn i minuten, även om Rist egentligen är värd det. Men det är här skon klämmer för mig vad den återinförda entréavgiften anbelangar - museibesökandet förlorar sin spontanitet. Man kan inte längre smita in på ett museum, se tre verk och sen gå ut igen för att sitta och fika resten av eftermiddagen. Eller, man kan naturligtvis göra det, men troligast är att man när man som fattig student halat fram plånboken och hostat upp den där entréavgiften tvingar sig att insupa så mycket som möjligt av allt man kan komma att stöta på därinne. Och följden blir att de flesta kommer att gå bra mycket mer sällan på museum. Inga som bara går in för en snabb titt, och blir stående i timtal inför en helt ny typ av kulturupplevelse. Inga museibesök utspridda på två, eller t.o.m. tre dagar.

I fallet Pipilotti Rist, kommer hon tydligen att ställas ut på Magasin 3 för alla som befinner sig i Stockholm vid något valt tillfälle mellan februari och juni. Bered er redan nu.

Eh, just ja. Jag ska väl egentligen framhålla att Rist kanske egentligen inte är ett starkare konstnärskap än Picasso och Duchamp och dedär som också finns på det häringa museet. Men feromonerna från gymnasial kultureufori är helt enkelt oslagbara. Och det var så länge sedan. Och det var så kul att gå på museum med Johanne.

Förresten så är Svenska Dagbladets veckoliga (eller vad det nu heter) nyhetstest bra mycket mindre fokuserade på egentliga nyheter än Dagens nyheters motsvarighet. Jag menar, hur många visste egentligen att Mona Sahlin varit bakgrundssångerska till Jan Malmsjö i Melodifestivalen 1969? Handen på hjärtat, fast det måste väl ändå finnas en del fans av såväl Sahlin som Malmsjö därute...?

En post var tionde dag på sista tiden. Man kanske skulle försöka hålla den takten... Jag lovar ingenting, och det är förmodligen knappt någon som läser mig längre. Äh, spela roll!

Gubbar

När jag gick till skolan idag var det helt bortkastad tid, eftersom det tydligen inte var någon lektion. Men nu var det inte det jag skulle skriva om.

Jag skulle pröva ett nytt stilgrepp, och säkrade mina byxor medelst hängslen istället för medelst livrem, som jag vanligen gör. Hänglsen har jag inte använt sedan jag var... typ sex år eller så. Typiskt nog ägde jag inget par hängslen, förmodligen i likhet med de allra flesta andra män i vårt avlånga land. Det gjorde naturligtvis Tanja i sin modemedvetenhet/queerhet. Det är någonting med dagens samhälle som gör att när unga män plötsligt bestämmer sig för att lägga till med attribut alldeles nyss betraktat som mer passande för s.k. "gubbar", äger de sällan dessa attribut själva. Men deras flickvänner gör. Flickan är alltså den nya gubben, eller så är det gubben som är den nya flickan.

Eftersom jag är så ovan vid att gå omkring med hängslen istället för med livrem kändes det såklart hela tiden som om byxorna skulle glida ned. Dessutom är byxorna i fråga lite för vida i midjan för mig egentligen, så det skulle sett ganska patetiskt ut om jag inte haft kavaj på över. Eftersom byxorna är för vida, och dessutom knäpps genom att man trär in platta metallknappar i hylsor, glider denna knäppning ständigt upp om den inte hålls fast av ett bälte eller något sådant. Ett slag funderade jag till och med på att trä i en livrem, utöver hängslena, bara för att känna mig på den säkra sidan. Som Gunnar Sträng, ungefär. Fast då skulle man väl verkligen vara en gubbe. Och det fungerade ju utmärkt ändå, trots ovanan.

2007. Är det nu.

Nu är det nytt år. Det var ju kul. Nyårsnatten lockade dessutom fram en grupp människor man inte ser så ofta. Denna grupp är lite svårdefinierbar, det är liksom en slags sensextiotalister med skägg och jeansjackor som pratar ungefär som Jujja och Thomas Wislanders Kråkan och samlar petflaskor genom att rusa runt på perrongerna medan pendeltåget står still och väntar vid plattformarna. Dom känner alla varandra, och man ser dom aldrig någon enda gång under årets andra 364 dagar.

Jag läste Ola Wikanders I döda språks sällskap nu för ett par dagar sedan, eftersom jag fick den i julklapp och jag har hört att det är oartigt att inte läsa böcker man får i julklapp. Den är rätt bra, lite väl mycket dragning åt det där hurtigt anekdotiska hållet som väldigt många populärsakproseförfattare håller sig med, men det får man väl tåla. Dessutom blev jag sugen på att lära mig akkadiska, och jag kommer inte på något annat som kan tänkas givit mig det infallet. Akkadiska är väl inte direkt ett språk man hör dag ut och dag in i etermedierna.

Utanför fönstret har ligistglinen här i området smällt smällare, förlåt - "raketer", dag ut och dag in i drygt två veckors tid i sin förmodade strävan att förvandla Flemingsberg till en förort till Mogadishu/Muqdisho. Smällandet därnere är dock orelaterat till eventuella högtider i Europa, varken araberna eller etioperna firar sina egna nyår för närvarande. Däremot blev jag på grund av (det kändes dumt att skriva "tack vare", det handlar ju ändå om ett krig) konflikten på Afrikas horn sugen att lära mig amhariska. Helt oberoende av Wikander. Men han är duktig ändå. Semitiska språk, det tror jag är något som kommer starkt 2007.