Den oheliga alliansen
Det har visst blivit något slags trend att bombardera mig med krav på att jag ska skriva under diverse namnlistor om fotbolls-VM i Tyskland. I min inkorg (3 gånger!), på tunnelbanan, på Östermalmstorg (2 gånger!), vid Stadsbiblioteket; överallt förväntas jag skriva mitt namn och min hemort längst ned på någon smärre förteckning över personer som anser att ett antal svenska idrottsmän ska placera ett varsitt stopptecken på sina tröjor. Naturligtvis ska jag göra detta för att Tyskland är ett primitivt u-land befolkat av ociviliserade vildar som bebor en nation vilken inte har ett fungerande, demokratiskt och svenskt rättssystem utan ett som har som grundprincip att kvinnor fritt ska kunna köpas och säljas av vem som helst till vem som helst. Naturligtvis ska man bekämpa denna vedervärdiga verksamhet med att genom vårt förnämsta politiska organ, fotbollslandslaget, framföra den revolutionära åsikten att vi svenskar är emot trafficking.
Så långt sarkasm. Nu lite perspektiv.
Debatten som förts angående den legala prostitutionen i Tyskland i kombination med världsmästerskapet i fotboll är vämjelig. Visserligen är jämnställdhetsombudsman Borgströms utspel i frågan inte lika patetisk och till idrotten irrellevant som det hot västtyska exportföretag utslungade mot Sverige efter att Sverige slagit ut Västtyskland ur fotbolls-VM 1958. Men JäMO försöker inte ens träffa målet här. Han har egentligen inte gjort annat än att sluta sig till de led vilka följer en trend i svensk sexualdebatt av idag, en trend vars ursprung man enkelt kan spåra.
Prostitution har egentligen aldrig varit fullt legaliserat i det moderna Sverige. Sedan länge har kampen mot prostitutionen förts genom hårdhänt genomdriven lagstiftning mot koppleri. Från och med den första januari 1999 kriminaliserades sexköp enligt lag 1998:408. Den första april 2005 ersattes lagen av en direkt i Brottsbalken införd lag 2005:90 med samma innebörd. (1)
Egentligen handlar dock inte den svenska debatten om prostitution som sådan. I samband med den första debattvågen om arbetskraftsimporten från Baltikum och Östeuropa drogs i medierna ett sällsynt intensivt drev angående koppleriverksamheten och dess förmodade otvetydiga kopplingar till de forna Warsawapaktsstaterna (inklusive de baltiska staterna). Efter att ha varit en del av en större debatt, där bland annat myten om den "polske rörmokaren" (2) spökade drogs det populistiska vojnandet igång efter Moodysons film Lilja 4-Ever, en film som lät den svenska menigheten i allmänhet och det svenska politiska etablisemanget i synnerhet låtsas som om detta var ett nytt och tidigare okänt fenomen som nu slagit sina skräckinjagande örnklor i den svenska idyllen. Det mest extrema exemplet på hur långt denna debatt gick att ta personifieras i Pål Hollender och dennes (statligt finansierade) film Buy Bye Beauty, där Expedition Robinson-vinnaren låg med lettiska prostituerade inför filmkameran och, helt utan grund, förkunnade att femtio procent av de lettiska kvinnorna var prostituerade (sic!). Hollender visade sig i efterhand ha gått åtskilliga steg för mycket ut i populismens träskmarker och har blivit utsedd till "rikssvin" från såväl höger- (3) som vänsterhåll (4). Filmen ifråga är genom en oklar klausul i något av Hollenders kontrakt blockerad från visning i Lettland, en klausul som i en tid av YouTube och höghastighetsuppkopplingar framstår som osedvanligt löjeväckande.
Samtidigt som denna debatt fördes på de mest skiftande plan i det svenska samhället fördes även en annan, i sammanhanget mer bortglömd debatt. Denna debatt handlade mycket lite om prostitution, ganska mycket om pornografi och extremt mycket om ungdomar. Detta var debatten om den kärlekslösa sexualiteten. Debatten i sin nuvarande form har ursprungligen sin upprinnelse i 80-talets videovåldsdebatt, en debatt missfärgad av moralistisk hysteri delvis i form av krav på förbud och censur. En framtonande falang förespråkande liknande åtgärder var de olika antipornografiska organisationerna, grupper mest kända för anordnanden av bokbål där misshagliga skrifter brändes. En av dessa grupper, Folkaktionen mot pornografi, medverkade i en rättegång mot Horst Schröders och Epix förlags serieantologiska tidskrift POX bl.a. för olaga våldsskildring (då en tämligen oprövad lag). Det olyckliga valet av serie, en satirisk serie med manus av Niel Gaiman och med intrig baserad på den bibliska Domarbokens tre sista kapitel, samt ett i övrigt undermåligt uppbyggt fall överlag gjorde att tidningen frikändes på samtliga åtalspunkter. (Domarboken kap. 19-21; Åtalad - ett specialnummer av POX 1/90) En rad händelser av detta slag undergrävde antiporrörelserna i Sverige, men vågen var tillräckligt stark för att fortfarande 2006 ge efterskalv i form av seriösa diskussioner om förespråkande av ett totalförbud mot pornografi i flera politiska ungdomsförbund.
Det finns två sidor av denna pornografi- och (i förlängningen) sexualfientlighet. Den ena är den rent radikalfeministiska - pornografin anses vara ett direkt uttryck för, alternativt (eller i kombination med) ett direkt kvinnoförnedrande förhållande till kroppslig sexualitet där kvinnans kropp endast finns till för mannens (porrkonsumentens) egoistiska njutning. Den andra infallsvinkeln är byggd delvis på samma princip som den första men är vidare - pornografin är inte i roten något ont, men dess lättillgänglighet gör att unga människor får en skev syn på sexualitet. Denna andra åsikt är så allmänförhärskande att det i den offentliga debatten finns ytterst få inlägg som bedömer att konsumerandet av pornografi bland unga människor snarare är ett uttryck för en relativt sett aktivare sexualitet än en orsak till detsamma. Man behöver inte gå många dagar tillbaka från dags dato i debatten för att finna att en i grunden saklig och objektiv rapport (5) i närapå samma ordalag automatiskt förutsätts beskriva en synnerligen negativ trend hos sexsynen bland unga människor i dagens Sverige (6).
Det är mot dessa båda bakgrunder som man måste se den metadebatt vars senaste utspel är det av JäMO mot Tyskland som rättsstat riktade. I utlandet har den svenska lagen i prostitutionsfrågan inte vunnit något direkt jublande gensvar. Marianne Eriksson skrattades ut av flera ledamöter i Europaparlamentet redan 2002 när hon framlade att den svenska modellen skulle stå som förebild för en allmängiltig europeisk version av den s.k. "sexköpslagen". Två år senare togs frågan helt bort från den politiska dagordningen i Bryssel. (7)
Varför?
Forskare på det juridiska omdömet är överens: Lagen är i stort sett tandlös mot samtliga former av organiserad internationell koppleriverksamhet som man allmänt sorterar in under facket "trafficking". De flesta juridiska departement runt om i Europa resonerar efter mönstret att en bransch som tvingas ned under jorden inte går att ha legal kontroll över. (8) Anmärkningsvärt är att såväl populister som konservativa på många håll är överens om att ett kriminaliserande av sexköp inte är en hållbar lösning. Även i Sverige var såväl Folkpartiet liberalerna som Moderata samlingspartiet mot lagförslaget när det var uppe till omröstning i riksdagen 1998. Av övriga länder inom EU uppges endast Finland och Estland överväga en lagändring liknande den svenska, båda dessa är länder med en stark kristdemokratisk tradition. Det folkliga stödet uppges däremot vara svagt. (9) I övriga Europa går trenden snarare mot legaliserad prostitution i enlighet med den liberala grundtanken "allt mitt må jag bedriva handel med". (10)
Bland de som definitivt inte är glada över den svenska lagstiftningen märks en (i procenttal räknat) markant skara svenska prostituerade, vilka under åratal har fått se först sina möjligheter till assistans och skydd bortryckas och sedan 1999 sin sista möjlighet till reell öppenhet och den säkerhet som däri ligger. (11) (12) I ljuset av denna aspekt av de intressen som jämställdhetsminister Orback utger sig för att värna om framstår ministern som i bästa fall undermåligt påläst och i värsta fall som en populist i mängden, ridande på den allmändebatt som följt i kölvattnet av en opportunistisk biofilm från 2002. (13)
Trafficking och det som ruvar under detta flexibla begrepp är i ett modernt medborgarsamhälle en varböld på samhällskroppen som med kraft bör bekämpas, därom är nog både JäMO, regering, riksdag, prostituerade och fotbollsproffs överens. Men inom uttrycket "med kraft", eller ens med uttrycket "med varje till buds stående medel" kan man inte rymma ett medel som saknar verkan, lika lite som en virusinfektion botas genom ett kirurgiskt ingrepp med skalpell. Men det är inte det som har blivit det mest kännetecknande för debatten som den ser ut idag och som den kommer att se ut i morgon. Det är två, än mer oroande faktorer som nu har trätt fram.
Den första tendensen är den som är lättast att sätta fingret på, därmed inte sagt att det är den åkomma man lättast botar. Den är egentligen fullt synlig långt innan JäMO gör sitt sedemera famösa utspel angående den legala prostitutionen i Tyskland. Detta fenomen är en övertro från en stor del av det svenska politiska etablisemangets sida på den svenska modellens förträfflighet. Utspelet handlar, som ovan framhållits, i grund och botten inte alls om prostitution som moralisk eller ens feministisk fråga, utan om Tysklands förmåga att kunna sköta sina interna angelägenheter på ett acceptabelt sätt. I JäMO:s föreställningsvärld förefaller svaret på frågan om huruvida Tyskland är att betrakta som en med Sverige, detta lokus av jämställdhet och förverkligad folkhemsutopism, jämställd stat vara ett rungande "Nej!". Att trafficking är ett även i Tyskland kraftigt uppmärksammat problem (dessutom är liksom i hela övriga Europa tvångkoppleriverksamhet ett av lagens svåraste brott) mot vilket det vidtages ytterst kraftfulla åtgärder tycks ha gått Borgström helt förbi. Som medborgare i det mest jämställda landet på jorden anser han sig ha rätt att snudd på omyndigförklara ett helt lands juridiska system, dessutom ett land som han sedan förväntar sig att Sverige inom ramen för det europeiska unionssamarbetet ska kunna föra en diskussion med som likar. En arrogans av detta slag är svårfunnen i svensk politisk historia.
Den andra faktorn, som kanske går många förbi, är det skamlösa exploaterandet av alla idealister runt om i vårt land. Alla de människor som faktiskt anser att det är en god sak att tydligt demonstrera sin ståndpunkt. Samma människor som bär dekaler med överkryssade swastikor på, samma människor som skriver på upprop mot våldtäkt (ett brott som nämns redan i Magnus Erikssons landslag från 1350-talet). Det senaste i raden av idealistiska upprop med stor spridning är denna (enligt uppgift av Amnesty subventionerade) appell till menigheten att förmå det svenska landslaget att markera sin ställning mot den organiserade tvångsprostitutionen.
Men här kommer man lite för mycket in i en redan väldigt infekterad debatt, en debatt som i Sverige slår inte bara mot övrig prostitution utan i ett förlängt perspektiv även hotar den "fria sexualitet" många undertecknare av liknande listor tenderar att praktisera. Att få vårt fotbollslandslag att bidra till en åtgärd som otvetydigt kan betecknas som samhällsförbättrande är en berömmansvärd ambition. Men i en debatt så onyanserad och nedsmutsad som den man kommer alltför nära här ska man hålla isär sport och politik. Eller könsjämställdhet och människoslaveri.
Så långt sarkasm. Nu lite perspektiv.
Debatten som förts angående den legala prostitutionen i Tyskland i kombination med världsmästerskapet i fotboll är vämjelig. Visserligen är jämnställdhetsombudsman Borgströms utspel i frågan inte lika patetisk och till idrotten irrellevant som det hot västtyska exportföretag utslungade mot Sverige efter att Sverige slagit ut Västtyskland ur fotbolls-VM 1958. Men JäMO försöker inte ens träffa målet här. Han har egentligen inte gjort annat än att sluta sig till de led vilka följer en trend i svensk sexualdebatt av idag, en trend vars ursprung man enkelt kan spåra.
Prostitution har egentligen aldrig varit fullt legaliserat i det moderna Sverige. Sedan länge har kampen mot prostitutionen förts genom hårdhänt genomdriven lagstiftning mot koppleri. Från och med den första januari 1999 kriminaliserades sexköp enligt lag 1998:408. Den första april 2005 ersattes lagen av en direkt i Brottsbalken införd lag 2005:90 med samma innebörd. (1)
Egentligen handlar dock inte den svenska debatten om prostitution som sådan. I samband med den första debattvågen om arbetskraftsimporten från Baltikum och Östeuropa drogs i medierna ett sällsynt intensivt drev angående koppleriverksamheten och dess förmodade otvetydiga kopplingar till de forna Warsawapaktsstaterna (inklusive de baltiska staterna). Efter att ha varit en del av en större debatt, där bland annat myten om den "polske rörmokaren" (2) spökade drogs det populistiska vojnandet igång efter Moodysons film Lilja 4-Ever, en film som lät den svenska menigheten i allmänhet och det svenska politiska etablisemanget i synnerhet låtsas som om detta var ett nytt och tidigare okänt fenomen som nu slagit sina skräckinjagande örnklor i den svenska idyllen. Det mest extrema exemplet på hur långt denna debatt gick att ta personifieras i Pål Hollender och dennes (statligt finansierade) film Buy Bye Beauty, där Expedition Robinson-vinnaren låg med lettiska prostituerade inför filmkameran och, helt utan grund, förkunnade att femtio procent av de lettiska kvinnorna var prostituerade (sic!). Hollender visade sig i efterhand ha gått åtskilliga steg för mycket ut i populismens träskmarker och har blivit utsedd till "rikssvin" från såväl höger- (3) som vänsterhåll (4). Filmen ifråga är genom en oklar klausul i något av Hollenders kontrakt blockerad från visning i Lettland, en klausul som i en tid av YouTube och höghastighetsuppkopplingar framstår som osedvanligt löjeväckande.
Samtidigt som denna debatt fördes på de mest skiftande plan i det svenska samhället fördes även en annan, i sammanhanget mer bortglömd debatt. Denna debatt handlade mycket lite om prostitution, ganska mycket om pornografi och extremt mycket om ungdomar. Detta var debatten om den kärlekslösa sexualiteten. Debatten i sin nuvarande form har ursprungligen sin upprinnelse i 80-talets videovåldsdebatt, en debatt missfärgad av moralistisk hysteri delvis i form av krav på förbud och censur. En framtonande falang förespråkande liknande åtgärder var de olika antipornografiska organisationerna, grupper mest kända för anordnanden av bokbål där misshagliga skrifter brändes. En av dessa grupper, Folkaktionen mot pornografi, medverkade i en rättegång mot Horst Schröders och Epix förlags serieantologiska tidskrift POX bl.a. för olaga våldsskildring (då en tämligen oprövad lag). Det olyckliga valet av serie, en satirisk serie med manus av Niel Gaiman och med intrig baserad på den bibliska Domarbokens tre sista kapitel, samt ett i övrigt undermåligt uppbyggt fall överlag gjorde att tidningen frikändes på samtliga åtalspunkter. (Domarboken kap. 19-21; Åtalad - ett specialnummer av POX 1/90) En rad händelser av detta slag undergrävde antiporrörelserna i Sverige, men vågen var tillräckligt stark för att fortfarande 2006 ge efterskalv i form av seriösa diskussioner om förespråkande av ett totalförbud mot pornografi i flera politiska ungdomsförbund.
Det finns två sidor av denna pornografi- och (i förlängningen) sexualfientlighet. Den ena är den rent radikalfeministiska - pornografin anses vara ett direkt uttryck för, alternativt (eller i kombination med) ett direkt kvinnoförnedrande förhållande till kroppslig sexualitet där kvinnans kropp endast finns till för mannens (porrkonsumentens) egoistiska njutning. Den andra infallsvinkeln är byggd delvis på samma princip som den första men är vidare - pornografin är inte i roten något ont, men dess lättillgänglighet gör att unga människor får en skev syn på sexualitet. Denna andra åsikt är så allmänförhärskande att det i den offentliga debatten finns ytterst få inlägg som bedömer att konsumerandet av pornografi bland unga människor snarare är ett uttryck för en relativt sett aktivare sexualitet än en orsak till detsamma. Man behöver inte gå många dagar tillbaka från dags dato i debatten för att finna att en i grunden saklig och objektiv rapport (5) i närapå samma ordalag automatiskt förutsätts beskriva en synnerligen negativ trend hos sexsynen bland unga människor i dagens Sverige (6).
Det är mot dessa båda bakgrunder som man måste se den metadebatt vars senaste utspel är det av JäMO mot Tyskland som rättsstat riktade. I utlandet har den svenska lagen i prostitutionsfrågan inte vunnit något direkt jublande gensvar. Marianne Eriksson skrattades ut av flera ledamöter i Europaparlamentet redan 2002 när hon framlade att den svenska modellen skulle stå som förebild för en allmängiltig europeisk version av den s.k. "sexköpslagen". Två år senare togs frågan helt bort från den politiska dagordningen i Bryssel. (7)
Varför?
Forskare på det juridiska omdömet är överens: Lagen är i stort sett tandlös mot samtliga former av organiserad internationell koppleriverksamhet som man allmänt sorterar in under facket "trafficking". De flesta juridiska departement runt om i Europa resonerar efter mönstret att en bransch som tvingas ned under jorden inte går att ha legal kontroll över. (8) Anmärkningsvärt är att såväl populister som konservativa på många håll är överens om att ett kriminaliserande av sexköp inte är en hållbar lösning. Även i Sverige var såväl Folkpartiet liberalerna som Moderata samlingspartiet mot lagförslaget när det var uppe till omröstning i riksdagen 1998. Av övriga länder inom EU uppges endast Finland och Estland överväga en lagändring liknande den svenska, båda dessa är länder med en stark kristdemokratisk tradition. Det folkliga stödet uppges däremot vara svagt. (9) I övriga Europa går trenden snarare mot legaliserad prostitution i enlighet med den liberala grundtanken "allt mitt må jag bedriva handel med". (10)
Bland de som definitivt inte är glada över den svenska lagstiftningen märks en (i procenttal räknat) markant skara svenska prostituerade, vilka under åratal har fått se först sina möjligheter till assistans och skydd bortryckas och sedan 1999 sin sista möjlighet till reell öppenhet och den säkerhet som däri ligger. (11) (12) I ljuset av denna aspekt av de intressen som jämställdhetsminister Orback utger sig för att värna om framstår ministern som i bästa fall undermåligt påläst och i värsta fall som en populist i mängden, ridande på den allmändebatt som följt i kölvattnet av en opportunistisk biofilm från 2002. (13)
Trafficking och det som ruvar under detta flexibla begrepp är i ett modernt medborgarsamhälle en varböld på samhällskroppen som med kraft bör bekämpas, därom är nog både JäMO, regering, riksdag, prostituerade och fotbollsproffs överens. Men inom uttrycket "med kraft", eller ens med uttrycket "med varje till buds stående medel" kan man inte rymma ett medel som saknar verkan, lika lite som en virusinfektion botas genom ett kirurgiskt ingrepp med skalpell. Men det är inte det som har blivit det mest kännetecknande för debatten som den ser ut idag och som den kommer att se ut i morgon. Det är två, än mer oroande faktorer som nu har trätt fram.
Den första tendensen är den som är lättast att sätta fingret på, därmed inte sagt att det är den åkomma man lättast botar. Den är egentligen fullt synlig långt innan JäMO gör sitt sedemera famösa utspel angående den legala prostitutionen i Tyskland. Detta fenomen är en övertro från en stor del av det svenska politiska etablisemangets sida på den svenska modellens förträfflighet. Utspelet handlar, som ovan framhållits, i grund och botten inte alls om prostitution som moralisk eller ens feministisk fråga, utan om Tysklands förmåga att kunna sköta sina interna angelägenheter på ett acceptabelt sätt. I JäMO:s föreställningsvärld förefaller svaret på frågan om huruvida Tyskland är att betrakta som en med Sverige, detta lokus av jämställdhet och förverkligad folkhemsutopism, jämställd stat vara ett rungande "Nej!". Att trafficking är ett även i Tyskland kraftigt uppmärksammat problem (dessutom är liksom i hela övriga Europa tvångkoppleriverksamhet ett av lagens svåraste brott) mot vilket det vidtages ytterst kraftfulla åtgärder tycks ha gått Borgström helt förbi. Som medborgare i det mest jämställda landet på jorden anser han sig ha rätt att snudd på omyndigförklara ett helt lands juridiska system, dessutom ett land som han sedan förväntar sig att Sverige inom ramen för det europeiska unionssamarbetet ska kunna föra en diskussion med som likar. En arrogans av detta slag är svårfunnen i svensk politisk historia.
Den andra faktorn, som kanske går många förbi, är det skamlösa exploaterandet av alla idealister runt om i vårt land. Alla de människor som faktiskt anser att det är en god sak att tydligt demonstrera sin ståndpunkt. Samma människor som bär dekaler med överkryssade swastikor på, samma människor som skriver på upprop mot våldtäkt (ett brott som nämns redan i Magnus Erikssons landslag från 1350-talet). Det senaste i raden av idealistiska upprop med stor spridning är denna (enligt uppgift av Amnesty subventionerade) appell till menigheten att förmå det svenska landslaget att markera sin ställning mot den organiserade tvångsprostitutionen.
Men här kommer man lite för mycket in i en redan väldigt infekterad debatt, en debatt som i Sverige slår inte bara mot övrig prostitution utan i ett förlängt perspektiv även hotar den "fria sexualitet" många undertecknare av liknande listor tenderar att praktisera. Att få vårt fotbollslandslag att bidra till en åtgärd som otvetydigt kan betecknas som samhällsförbättrande är en berömmansvärd ambition. Men i en debatt så onyanserad och nedsmutsad som den man kommer alltför nära här ska man hålla isär sport och politik. Eller könsjämställdhet och människoslaveri.
posted by Fredrik Stangel at 7:34 em
6 comments
