Vals om bakfoten?

Jaha, nu tänkte jag bryta "tiodagarsregeln" med en kort kommentar. Jonas Forssell har nämligen komponerat en opera: Träskoprinsessan. Och rubriken på Svenska Dagbladets nyhetsvävsäte avslöjar en nästan pervers fascination för att upplysa läsaren om att den faktiskt är skriven i 43-takt (!!!).

Det vore väl en sak i sig, men om man sedan läser artikeln börjar man snabbt att undra hur det egentligen står till med rytmikkunskaperna hos recensenten. Operan handlar om ett Lundakvarter, Nöden, som byggdes på 1800-talet av fattiginvandrare från Östeuropa. Ibland lämnas den för till exempel en serbisk 19-takt. Den omtalade 43-takten finns verkligen i operan, det är en bulgarisk taktart (påstår Forssell). Men hela operan är alltså inte alls skriven i någon 43-takt. Det är dessutom en definitionssak om denna taktart verkligen finns - det är ju egentligen en fullt normal 7-7-11-7-11-taktkedja.

Därefter kommer ett upprörande stycke av nästan kvällstidningslåg kvalitet. (Fast en kvällstidning skulle väl aldrig drämma upp ett så stort uppslag om något så apopulistiskt och elitistiskt som opera.) Jag citerar:
Men mycket är faktiskt i fyrtakt. Det finns till och med en snäll vals.

Så operan går alltså knappt alls i den så kallade 43-takten? Har verkligen inte operan några som helst andra kvaliteter man kan belysa, än att vissa partier är skrivna i en till synes obskyr (men i verkligheten ganska ordinär) taktart? Det värsta är förstås att det tycks vara Forssell själv som står för citatet. Bäste Forssell, vad är det för lömsk vals som går i fyrtakt. Jag skulle i alla fall inte tycka att något sådant var snällt av den.

Försämringar, förbättringar, och s.k. "elektro"

Idag är det kallt, relativt med hur det varit tidigare under denna vinter. Men nu har det till sist blivit kallt och knastertorrt i luften. Den torra luften har medfört att alla kläder man bär oundvikligen blir kraftigt statiskt elektriska emellanåt. Detta leder i sin tur till att man elar sig själv med små, blå blixtar när man råkar vidröra metalldörrar, tryckknappar vid övergångsställen o. dyl. Man kan visserligen undvika detta problem provisoriskt genom att bära vantar eller handskar. Jag har ett par söta röda stickade tumvantar, men tyvärr blåser det rakt genom dom, så jag får nog leta upp ett par vantar till att ha inuti.

Om man undrar hur kallt det kommer att bli kommande dagar är ett välbeprövat och ofta rekommenderat vidtagande att läsa väderleksprognosen i en större dagstidning, till exempel Dagens Nyheter. Tyvärr är inte detta i just Dagens Nyheters fall så lätt som det brukade vara. Dagens Nyheters vädersida har nämligen ändrat layout. Egentligen borde detta inte vara en försämring. Sverige har blivit lite större sedan sist, och dessutom fått lite omgivningar. Prognostexten har fått mer utrymme och luftprognosen har utökats med UV-strålning och av någon anledning två rutrader för pollen. (Vi får väl se i mars vad de nu menar med detta...) På nackdelssidan hamnar att alla historiska data har försvunnit, till och med kurvan som visar samtida temperatur i förhållande till historisk normal medel. Men den värsta nackdelen är färgsättningen. Varje temperaturintervall från <-20 grader C till >30 grader C har tilldelats en färg. Tyvärr är valet av färger inte så vidare genomtänkt - extremintervallen är väldigt mörka. När temperaturen kryper under -10 blir det klurigt att se snabbt och smidigt ortsnamn och temperaturer på kartan. För att det ska bli riktigt enkelt med det plottriga typsnitt de använder för orter måste temperaturen närma sig nollstrecket (men förmodligen blir det samma problem om det blir för varmt istället). Jag är ung och har relativt friska ögon, så jag klarar mig. Tyvärr så hade jag fått den vanföreställningen att Dagens Nyheter även riktade sig till personer med starr, eller med genom ålderssvaghet nedsatt syn. Så har nu fallet icke visat sig vara. Dessutom är färgsättningen ytterligt ful, varför man blir arg på vädret av andra anledningar än att det skulle vara dåligt. Det kanske är ett framsteg, förresten. Jag vet inte.

Det leder osökt mina tankar till en intressant tendens inom den samtida elektroniska populärmusiken. Varför det gör det ska ni skita i. Det är faktiskt min privatsak. Jo, som jag nämnde har jag upptäckt en intressant tendens inom den samtida elektroniska populärmusiken. Tendensen verkar vara tydligast inom så kallad "dance" (eftersom musikgenrer generellt har engelska namn på svenska, precis som man använder latin i andra klassificeringssammanhang), och den första observationen gjordes i en låt av den ganska mediokra elektrogruppen Bodyrox. Låten heter Yeah Yeah, och är lite sådär rytmiskt intressant i en halv minut eller så. Tyvärr är den säkert en kvart lång och bedövar alla som inte påverkade av feromoner, E, eller andra narkotiska berusningsmedel dansar som tokar på klubbgolvet. Bodyrox har förmodligen testat tesen genom att låta köra låten på MTV (eller någon radiostation), varvid hela testpubliken antagligen dog av tristess. Missnöjda med detta bestämde sig Bodyrox för att göra låten lite mer intressant genom att addera en intressant faktor till den: en brud. Så Bodyrox gick hem och grävde igenom sin mediokra skivsamling efter en brud som man kunde använda sig av, och hittade det mest mediokra av mediokra band - Portobella. (Och inte ens med uppbådande av all kreativ fantasi kan jag komma på varför Bodyrox skulle lyssna på Portobella, men nu skiter jag i det.)

För att komma till sak så gjorde nu Bodyrox en remix av sin låt Yeah Yeah, med en punkig text (revolution och rebelliskhet och allmänt ungdomsuppror) som skulle sjungas av Portobella-sångerskan Luciana Caporaso, som beter sig som något slags fusion mellan Björk och Iggy Pop. Eller nåt. Och en faktiskt riktigt bra låt (med en faktiskt riktigt het video) tar form. Jag uppmanar inte någon till piratkopiering eller dylika illegala handlingar, men länk finns här.

Vi kan ju ta ett till exempel. Det fanns en gång en medioker nederländsk elektroartist som gjorde massor av mycket nederländsk elektronisk musik. Artisten hette Fedde le Grand. Hans låt Put Your Hands Up 4 Detroit är väl egentligen inte något oerhört mästerverk, men det dödade inte testpubliken. Detta kan bero på att Fedde le Grand kan sina saker, videon är späckad med den metrosexuella serietillverkade roboten (det är ju ändå Detroit åt 2021) Fedde le Grand som blir strippad för av mekaniskt dansande brudar. Dessutom är låten bara drygt två minuter lång. Det var kanske därför som Fedde le Grand inte behövde göra om sin egen låt, utan kunde leta upp en annans slagdänga ur sitt diskotek. Det råkade bli den rätt mediokra The Creeps, av och med elektroartisten Camille Jones som väldigt gärna vill vara Danmarks svar på Lady Sovereign, men nu inte är det. Ett vinnande recept - en dansmusiksbrud, erotiserade sekreterare som dansar (samma dansare som i Put Your Hands Up 4 Detroit, det är väl ett favorittema) och en faktiskt ganska queer Fedde le Grand som tränar med hantel medan han blir matad med sushi. Det lustiga med videon är att trots alla fala damer så är både Fedde le Grand och Camille Jones hetare än någonting annat här. Det kan eventuellt bero på att de, till skillnad från de fala damerna, är ordentligt klädda (vilket väl återigen faller tillbaka på den för närvarande här i Stockholm rådande väderleken). Jag uppmanar inte någon till piratkopiering eller dylika illegala handlingar, men länk finns här. Observera till vad man klipper omedelbart efter låten, förresten.

Vad de som "bor i Stockholm och jobbar med media" (och en del andra) egentligen producerar

Igår (onsdag) vaknade jag på morgonen och läste Dagens Nyheter. Inte på stan-delen, den kommer på torsdagar, varför detta inlägg inte tematiskt kommer att bli helt perfekt. Så kan det gå. Jag får ta och bläddra lite i den nu, för att komplettera.

Ett ögonblick bara.
...

Sådärja. Det tog omkring 1 minut. När de bästa sidorna i en tidning är de som utgörs av biografannonser är det nog dags för redaktionen att ta sig en funderare på om de utför ett för mänskligheten berikande arbete. Tidningens målgrupp är engentligen inte jag, utan den märkvärdiga grupp av människor som lämnar Stockholm en gång vartannat år, och då för att hälsa på släktingar. Den grupp av människor som på allvar hävdar att det pågår ett kulturkrig (sic!) mellan Södermalm och Stureplan. Jag överger väl DN på stan och berättar om gårdagens tidskriftsläsande.

Naturligtvis missade jag mitt pendeltåg, efter som detta för ovanlighetens skull kom i tid. Tvärtemot vanlig folktro kommer oftast pendeltågen i tid, men just idag hade jag läst en fin rubrik i tidningen: KAOS OCH FÖRSENINGAR OCH ALLMÄN MISÄÄÄÄÄR I PENDELTÅGSTRAFIKEN!!! Eller något åt det hållet var det i alla fall, jag minns inte riktigt. Nå, så jag sätter mig väl på en bänk och väntar? På bänken finner jag ett nummer av den eminenta tidskriften Vakna!. Fantastisk tidning. Saknar stavfel (till skillnad från gratistidningarna i Stockholm); men har intressanta resereportage, fina artiklar om vad ungdomar anser om sex. Vakna! upplyser om att många ungdomar inte anser att anal- eller oralsex är sex. Vakna! upplyser vidare om att det visst är sex, det hörs ju på namnet! Sedan moraliserar Vakna! lite grann över temat, men moraliserandena sker alltid i egna stycken, så man kan hoppa över dom om man finner det tröttsamt. Därefter kommer en intressant artikel om hur man klarar stressen i trafiken, följt av en skitsvår frågegåtsida för de mest extrema bibelnördarna på klotet.

Det kommer att visa sig att Vakna! utgjort ett mirakel av journalistisk kvalitet. Den är sämre än Dagens Nyheter, som jag inledde min dag med. Men dagens tidningsläsande är dömt att gå stadigt utför, mot sämre och sämre marker.

Grunden under Metro-redaktionen er gammel mose. Her lå Blegedammene engang. Her gik blegemændende og fugtede deres store lærreder for at lægge til blegning i det lave vand. Fordampningen indhyllede stedet i en permanent tåge. Senere byggedes Metro-redaktionen her, og blegemændene blev skiftet ud med "journalister" og landets bedste hjerner, og som kronen på værket kaldte man avisen for Metro. Nu skulle Byen defineres, og uvidenhed og overtro aldrig mere kunne ryste journalistikken.

Riktigt så väl är det dock inte. Metro är fyllt av viktiga nyheter, men dom tar max upp sex rader i en spalt. Resten är till en tredjedel fyllt med "nöjes"-nyheter (dokusåpekändisar och det tydligen pågående schlagerjippot där Anna Book har dansat på en bardisk). Resten är reklam. Det finns en insändarsida också, dit man kan skicka SMS-pussar. Insändarna är av typen "Sossarna är vidriga svin som borde SKJUTAS!" respektive "Borgarna är vidriga svin som borde SKJUTAS!". Det finns också en tråkig serie som heter Elvis, som är som Rocky fast med tråkig dialog och lite fulare teckningar.

På Universitetet plockar jag i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring på mig det senaste numret av den lexikala definitionen av Stockholmschauvinism: Nöjesguiden. En Herrans ängel ingriper och hindrar mig från att läsa den. Istället läser jag Stockholm City, som är precis som Metro, fast utan insändarsida och med ännu sämre serier. Men fler i antal. Dessutom har Metro ibland en kolumn av Boris Benulic, som är typ som Göran Greider, fast tråkig och mindre slagkraftig. Och oftast med mindre väl uppbyggda sakargument. Allt detta saknar även Stockholm City, som dock löst problemet genom att bara låta sina kolu--, förlåt - "bloggar", handla om mode, TV eller sport. Det enda positiva som finns att säga om tidningen är att den är tacksamt tunn. Och gratis, men det är bloggar också.

På hemvägen har jag med mig ett nummer av Playboy, nummer Juli 2006. En för mig olöst gåta är hur denna tidning gått från att vara en kvalitetstidning med snygga människor till att publicera bilder på kvinnor som står ("står", märk väl, inte "poserar") nakna framför kameran och visar upp sina rakade fittor. Det är inte vackert, det är inte originellt, det är inte utmanande och framför allt är det inte sexigt. Men allt detta förtjänar ett eget inlägg, så jag nöjer mig med att konstatera att Jery Bruckheimer (som de har intervjuat för detta nummer) verkar vara ett lika stort spånnöt som man kan gissa sig till efter att ha sett Armageddon och Pearl Harbor. Stöder Bush gör han också, men det gör Boris Benulic i Metro också i viss mån. Inte för att det gör någon av dem bättre, men jag undrar om inte Benulic kunnat göra Pearl Harbor bättre än vad Bruckheimer lyckades producera den till.

Därefter nås jag av beskedet att Nietzsche konstaterat avskaffandet av Herran och hans änglar, så jag plockar fram Nöjesguiden, som denna vecka slår alla rekord i smaklöshet och dynga. Adam Reuterskiöld rapporterar från en natt som... eh... undersökande journalist?, på Södersjukhuset. Artikeln aviseras med slagkraftiga slogans som "Riket på riktigt" och "Det sämsta stället att ha efterfest på" och kretsar kring blod, gore och märkliga saker folk genom tiderna kört upp i rektum. Det sistnämnda anses vara ett så viktigt ämne för Nöjesguidens läsare att det har fått en egen faktaruta. Artikeln har förutom rekordet i dålig smak förmodligen svenskt rekord i att få en tidningsartikel att kännas som en det-här-gjorde-jag-på-sommarlovet-uppsats skriven av ett barn i femte klass. Fast en uppsats som varje godtycklig lärare skulle underkänna med eftertryck, när betyg återinförts senare under mandatperioden. När man tröttnat på att läsa om Sös (Grunden under Södersjukhuset er gammel mose.) kan man läsa om hur det arga och det euforiska ansiktet möter en Linda Hammar, medan de beskriver Köping som den mest framgångsrika gruppboendesåpan genom tiderna.

Mellan Stuvsta och Huddinge läser jag så slutligen en .Se, den mer populistiska gratisversionen av Aftonbladet, som jag hittar på sätet bredvid mig. Varpå jag känner mig usel ända in i själen. Men sedan kommer jag på att det ju inte finns någon själ, och då känns det genast bättre.