Tre sekel av amerikanska modelejon till politiker

1800-talet: Simon Bolivár (1783-1830)
President av Venezuela 1813-1814
President av Gran Colombia 1819-1830
President av Peru 1824-1827
President av Bolivia 1825

1900-talet: Barry Goldwater (1909-1998)
City counsilman i Phoenix, Arizona, Förenta staterna 1949-1953
Senator i Förenta staternas överhus, Congress, för Arizona 1953-1965, 1969-1987
Kandidat till posten som president för Förenta staterna för Republican Party 1964

2000-talet: Phil Fontaine (f. 1944)
Grand chief i Assembly of Manitoba, Manitoba, Kanada 1989-1997
National chief i Assembly of First Nations, Kanada 1997-2000, 2003-nuv.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om simon bolivar, barry goldwater, phil fontaine, välklädda politiker, politikermode, nordamerika, stilig jävel

Woah-bama

Hufvudstadsbladet meddelar att även de gifta kvinnorna, som ju tidigare företrädesvis stött Hillary Clinton, nu i stora skaror gått över till att stödja Barack Obama. Tidningen vet dock att upplysa oss om, att detta stöd har Obama sedan länge uppburit från de kvinnor som inte är gifta.

Undra på fan:


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om barack obama, kvinnor, gifta kvinnor, ogifta kvinnor, hillary clinton, funkytown

Danger Mouse - The Grey Album

Ni har väl inte missat att Danger Mouse' och Cee-Lo Greens duoprojekt Gnarls Barkley, ett av samtidens stiligaste band, spelar på Nalen i Stockholm den första juli? Även för de som inte har några planer att gå, tänkte jag slå ett slag för producenten Danger Mouse' genombrottsprojekt - hopmixningen av Jay-Z:s The Black Album och The Beatles' vita dubbelalbum, till - The Grey Album.

Kanske 2004 års bästa skiva, nyttjade den a capella-versionen av The Black Album, som Jay-Z låtit släppa för att uppmuntra mash-ups och mixar av denna typ. Lika inbjudande var dock inte EMI, som gick i taket av detta sätt att använda Beatles-samplingar och hotade att stämma skiten ur Danger Mouse om inte distribution omedelbart upphörde. Lite grinigt, kan man tycka - det är väl tveksamt om man på fullt allvar kan hävda att ett projekt av detta slag utgör ett ingrepp på The Beatles konstnärliga integritet. Snarare en hyllning, och ett tecken på hur modern rytmbaggarnas musik fortfarande är, och hur väl den står sig även i väsentligt annorlunda musikaliska sammanhang än i och för vilka den skrevs. Man ska ju ha i åtanke att det ändå gått nästan 40 år mellan det vita och det grå albumet. Men man ska också ha i åtanke att den snäva tolkning av Bernkonventionen som EMI i och med detta gör, inte är den mest progressiva infallsvinkel.

Produktionsmässigt är den grå skivan ytterst imponerande. Beatles' bekanta gitarrpop glider perfekt in som ljudmatta till Jay-Z:s tonande, nästan snackiga rap. I många passager skulle man kunna tänka sig att det var så här det var tänkt att låta från början. Vad Ringo, Paul och Shaun själva tycker framgår inte historien, oklart om de ens har hört albumet - för att inte tala om huruvida de lyssnat på varandras musik. Värt en genomlyssning tycker jag klart att det är. Även om man inte gillar Gnarls Barkley.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om danger mouse, gnarls barley, nalen, the grey album, jay-z, the beatles, the black album, white album, den vita skivan, mash-up, emi, musik, välklädda musiker, stilig jävel

Provisoriska tankar, 2008-06-10

Den observerbara ökningen av kvalitet i varor och tjänster producerade inom det kapitalistiska systemet (till skillnad från varor och tjänster framkommenderade av den politiska nomenklaturan) uppstår inte främst genom den ekonomiska profitlustans mekanismer, utan genom en ökad känsla av delaktighet hos en mångdubbelt större skara kreativa individer. Pengarna är bara ett sätt att hålla räkningen med. För jämförelse.

The Economist sammanfattar

"The Clinton machine was too stuck in the 1990s to grasp how the internet was revolutionising political fund-raising. Mrs Clinton built the best fund-raising machine of the 20th century—persuading Democratic fat cats to make the maximum contributions allowable and accumulating a vast treasure trove of money. But Mr Obama trumped her by building the best fund-raising machine of the 21st century."
"The Fall of the House of Clinton"
The Economist, Juni 5 2008

Intressant?
Läs även andra bloggares nedkrafsningar om barack obama, john mccain, hillary clinton, presidentvalet i usa, the economist

...and Liberality for All

Såhär i valtider kom jag att tänka på Mike Mackeys nu redan legendariska serieroman Liberality For All, en postironisk pendang till Mark Millars mästerverk Superman: Red Son, men som åtminstone av distributörerna verkar tas på fullaste allvar. Hur bisarrt konceptet än kan te sig för mer liberalt sinnade kritiker ter sig infriandet av denna orwellianska dystopi som ett reellt hot av flera falanger inom den konservativa ultrahögern i USA.

Det kan man ju skratta åt (dä ä ju så tossiga dä borta i Amärrika), precis som om Joseph McCarthy bara är en historisk kuliss åt en George Clooney-film och det Nordamerikanska inbördeskriget aldrig riktigt tog slut bara för att roa oss i Europa, men så läser man blogginlägg som det här av Bulten i Bo (två veckor gammalt, jag vet, jag ligger på sjukhus), och tänker att det kanske inte är så långt ifrån Judge Joes (eller Fred Phelps') debattnivå. Ett ganska irriterande trampande att riktigt tydligt muta in den egna positionen, och ett konstant demoniserande av "fienden" - hos exemplet Bulten i Bo "sionismen" i namne, men i sak och argument - staten Israel.

Och för all del, alla har vi väl varit unga och ultraradikala. Men de flesta av oss växer faktiskt upp, skaffar oss lite perspektiv på världen och börjar rannsaka oss själva innan vi blåser i trumpeterna. Särskådar våra positioner. Försöker - självkritik och självinsikt är ingen garanti för att lyckas, men det är nödvändigt för att ens kunna börja - se till att vi har fast mark under fötterna innan vi slungar iväg våra argument. Det är så vi blir vuxna - genom att förstå att alla våra handlingar åtminstone potentiellt har konsekvenser, och visa oss villiga att ta på oss ansvaret för dessa.

Jag tycker naturligtvis egentligen inte att Charlotte Wiberg är helt fläckfri i debatten heller. Men det här meningsskiftet är mycket illustrerande:

Charlotte Wiberg: "Hm, jag för min del har svårt att se Guantanamo som en "räddningscentral", om man säger så."
Bulten i Bo: "Gott så, men blir man israelvän så dyker det lätt upp ett antal vänner med åsikter man som demokrat nog inte känner sig helt bekväm med."

Detta är tyvärr den trend, de linjer, den schablon, hela anti-debatten förs enligt. Man inleder med något eller några heliga begrepp ("demokrati", "frihet", "jämlikhet") och sätter dom i direkt motsatsförhållande till det man kritiserar ("Förenta staternas stöd till Israel", "Sveriges sexköpslagstiftning", "kommunismen", "sossarna", "borgarna", "anti-globaliseringsrörelsen"). Så enkelt. Så genialt. Så oansvarigt. Naturligtvis måste åsikten eller positionen, i detta fallet Wibergs, vara ohållbar - den är ju en åsikt hon kan tänkas ha gemensamt med någon nazist, amerikansk politiker, eller gammalmoderat. För tydlighetens skull får jag väl påpeka att jag inte alls tycker att allt de eller det som döljs bakom länkarna ovan är dumheter. Men de bloggar som länkats till inom parantesen är folk som onekligen väldigt ofta gör det väldigt mycket för lätt för sig, genom att förstärka negativa tendenser tills man förnekar att det överhuvudtaget finns andra.

Men alla gör inte det svårt genom att göra det lätt för sig på ett lika estetiskt tilltalande, och (kanske ofrivilligt) hysteriskt roligt, manér som Mike Mackey.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om mike mackey, liberality for all, joseph mccarthy, fred phelps, kamferdroppar, bulten i bo, jinge, johan norberg, blogge bloggelito, antisemitism, demonisering, red scare, att växa upp, barnsligheter, vänster, höger, fågel, fisk, mittemellan, israel, palestina, frihet, demokrati, sexköpslagen, isabella lund, självrannsakan, tunnelseende