Nu har det väl blivit dags att återuppväcka "Om 萌え~ och andra maträtter", och förhoppningsvis göra den lite mer intressant än de tråkigheter jag sporadiskt försökt göda den med i snart tio månader. En, ett par gånger i veckan borde till och med jag kunna hålla bloggjäveln aktiv. Jaja, det har vi nu inte sett än. Vi börjar hursomhelst med lite ytterst angelägen studentpolitik.
Trots att jag inte skriver händer det saker. Sverige har fått två rekordsnabba ministrar i grenen "avgång, en vecka". Åtminstone en gråter jag mycket lite över att vi blev av med. Hur Stegö-Chilò överhuvudtaget kunde komma på tal som kulturminister säger en del om hur lite regeringen Reinfeldt prioriterar kulturfrågorna.
En annan minister som vi också gärna kunde fått slippa är Lars Leijonborg som utbildningsminister. Imorse gjorde denne hybrid mellan Bert Karlsson och Crazy Frog ett utspel i SvD där han förklarade att kårobligatoriet försvinner under mandatperioden. Leijonborg säger:
Alliansens inställning är att kårobligatoriet är olämpligt. Att tvinga en person att tillhöra en förening är demokratiskt problematiskt.Utifrån ett visst liberalistiskt synsätt är detta visserligen sant, men vad Leijonborg här missar (eller snarare struntar i) är att studentkårerna främst verkar som en facklig organisation för studenterna. Det är i fackliga sammanhang rimligt att inte kräva att en person går med i facket, men då kan den som står utanför facket inte heller räkna med fackets stöd vid en konflikt med arbetsgivaren. I den akademiska världen fungerar det en smula annorlunda. För det första finns inga individuella förmåner på det sätt som finns ute i arbetslivet - det är inte en student som får höjt studiemedel den gången varje decennium det inträffar, utan alla som tar studiemedel. För det andra är kåren och fakulteterna som finansieras med kåravgiftsmedel inte särskilt rika som det är idag, och ett avskaffande av kårobligatoriet skulle förmodligen effektivt och definitivt avskaffa kårerna enbart genom bristande studentpolitiskt intresse från flertalet studenter. Den direkta följden av att kårerna försvinner blir att ämnesråden ute på instutitionerna inte har någon högre instans att föra fram sina klagomål i, och därmed ingen vidare utsikt att kunna påverka någonting.
Samtidigt som detta genomförs fortsätter man att på många universitet, framför allt på Stockholms Universitet, att närmast piska igenom Bologna-programmet. Bolognasystemet går i korthet ut på att man läser en treårig kandidatutbildning (eng. Bachelor) i ett kärnämne. Denna kandidat motsvarar ungefär våra dagars sexterminers magister som åtminstone flertalet humanistiska ämnen har. Därefter kan man läsa vidare till "Master", vilket kräver en tvåårig utbildning. Nu kommer det första kruxet - denna master kan man teoretiskt sett söka inom vilket ämnesområde som helst. Det går alltså utmärkt att läsa en kandidat i persiska för att sedan söka sig till en masterutbildning i molekylärbiologi. Praktiskt sett är det naturligtvis inte särskilt lätt för en novis inom naturvetenskapen att plötsligt slunga sig in på molekylärbiologi på en nivå som enligt högskoleverket ska ligga "på avancerad nivå". Men söka och komma in på sina tidigare betyg går.
Därefter kommer nästa krux. Efter den tvååriga masterutbildningen ska man så kunna gå en treårig forskarutbildning, vilken ska resultera i en doktorsgrad av ungefär samma kaliber som den vi är vana vid här. Problemet är att samtliga doktorandråd och högskoleinstanser här definitivt slog bakut - det finns nämligen ingen möjlighet att man ska kunna genomföra läsa in de fyra år man har nu för en forskarutbildning på tre. (Samma sak har man sagt i större delen av Europa, där de flesta länder nu verkar väldigt ointresserade av Bolognareformen i stort. Det är faktiskt bara Sverige, Norge och till viss del Danmark som redan har en plan för reformens genomförande. Universitetet i Bologna ligger ironiskt nog anmärkningsvärt efter.) Högskoleverket lyssnade till kritiken och kom snabbt fram till att 3 (kandidat) + 2 (master) + 4 (doktor) = 8, vilket ju är precis så många år som man ska gå genom alla Bolognasteg på. Alla är nöjda och glada, utom någon skitunge i lågstadiet som räknar på sina fingrar och inte tycker att siffrorna stämmer riktigt.
Det man har gjort är alltså att man har drämt in en "magisterexamen", någonting som inte finns i Bolognasystemet (eftersom man översatt "bachelor" till "kandidat", men inte "master" till "magister") efter ett års masterutbildning. Eftersom magisterexamen är en examen, det hörs ju på namnet, är den naturligtvis en fullvärdig grund för en forskarutbildning. Hur det där ska fungera i praktiken, och hur urvalet vid intagning mellan studenter med master- gentemot magisterexamina ska göras vet naturligtvis ingen än. Allra minst rektorn, som är mycket nöjd med sig själv och sitt arbete. Jag ska återkomma till honom.
Nu till det tredje, och förmodligen mest intrikata problemet som Bolognareformen har att smyga fram med från där den lurar i buskaget utanför universitetet. Eftersom Bologna är ett "internationellt", eller i alla fall intereuropeiskt system måste ju en kandidat (eller för den delen en master) vid universitet A vara ungefär jämnställd med en kandidat från universitet B. I varje fall måste det finnas en nedre gräns för vad som får gå för en kandidatexamen. Här måste man nu göra en prövning för alla gamla sexterminsämnen som vill ha nya, fina kandidatexamina och avgöra om de ska få räknas som sådana eller om de ska förpassas till facket "fristående kurser". I flera fall måste man lägga till delkurser, ibland hela terminer, för att komma upp i rätt nivå. Lärare måste ha lön. Lektionerna måste ha lokaler. Och detta bekostas av instutitionerna, för en summa pengar som många instutitioner, inte minst Instutitionen för Orientaliska Språk, redan är osams om avdelningarna sinsemellan.
Behovet av ämnesråd, och av studentkårerna, har aldrig varit större. Detta vet naturligtvis Leijonborg. Varför han inte nämner det i sitt utspel överlåter vi åt läsarens intelligens att avgöra. Hursomhelst är det dags för alla universitetsstudenter i Skandinavien att aktivt börja engagera sig i sina avdelningars ämnesråd. I värsta fall får vi ockupera kårhuset här vid SU lagom till 40-årsjubiléet. Det är många som galghumoristiskt har börjat tala om det på senaste tiden.
