Jag zappade förbi Agendas partiledardebatt i söndags, men den var så outhärdligt tråkig att jag zappade vidare efter bara ett par minuter. Igår försökte jag igen. Hade det inte varit för att Jan Björklund representerar Folkpartiet och Mona Sahlin Socialdemokraterna hade det kunnat vara en repriserad debatt från 2004. Ingenting har hänt, det är fortfarande samma lösa prat från vänstersidan om hur skattesänkningar är fel, fortfarande samma rutinmässiga angrepp från högersidan om rödgrön röra och hur år av socialdemokratiskt styre lett till utanförskap och skattechock. Jo, och så lite oklarheter från båda sidor om vilket regeringsalternativ vänsterblocket eventuellt ska presentera inför valet om två år, men oklarheter i denna fråga känns inte så dramatiska som den borgerliga alliansen tycks vilja ha det till. Det är 23 månader till nästa val. Man kan lugnt stänga av debatten efter bara ett par minuter, och ändå inte hitta något som helst nytt i tidningarnas referat efteråt.
Tydligen pågår någon slags "supervecka", redan på tisdagen står
statsminister Reinfeldt mot oppositionsledaren Sahlin hos K. G. Bergström på bästa sändningstid. Här kanske man kan få lite mer intressant diskussion? K. G. Bergström förklarar situationens dramatik - vi är "mitt i en dramatisk finanskris, och i början av en allvarlig industrikris". Själva debatten inleds förutsägbart med att de båda kombattanterna omedelbart ägnar varandra lite rutinmässig polemik - den borgerliga regeringen för en "orättvis politik", och vänsterblocket är ute efter "skattechock". Jaha, någonstans ska man ju börja. Ett par minuter av samförstånd angående finanskrisen följer. Man kan koka te medan man väntar.
Man kommer tillbaka med lite läckert te. Partiledarna blir allt mer irriterade på varandra. Borgarna har förstört a-kassan och socialdemokraterna vill chockhöja skatterna. Sahlin klarar sig bra så länge diskussionen handlar om de problem avsaknaden av finansierade utbildningsmöjligheter för arbetslösa (till skillnad från mycket regeringen till och från anklagas för är detta ju en direkt följd av regeringens politik). Hon hjälps av att Reinfeldt har ett typiskt regeringschefsproblem med att försöka förtydliga att ett varsel och en uppsägning inte är samma sak. Tyvärr för Reinfeldt är hans stora styrka i debatter hans lugna och sakliga framtoning, men definitivt inte hans pedagogik. Sahlin passar på att röra sig åt vänster, "solidaritet måste få kosta", och därför är det rimligt att skatten höjs för dom med störst tillgångar. Sahlin ligger ett tag i klart överläge i debatten, vi får rent utav se något så sällsynt som en märkbart frustrerad Fredrik Reinfeldt som har mycket svårt att hålla sig till angivet ämne.
Men debatten går vidare till att handla om skatterna. Reinfeldt har förgäves försökt att med sensationspressaktiga ordval ("skattechock") lirka in debatten på detta redan tidigare, nu kan han väl knappast misslyckas. Ett föga övertygande replikskifte inleds ("ni vill göra så" "nej, det vill vi inte, men ni vill göra SÅ" "nej, det vill vi inte, men ni vill göra
så"). Sedan händer någonting mycket egendomligt. Fredrik Reinfeldt menar sig inte hitta någon kompensation till de ökade kostnader (eg. i form av icke-sänkt inkomstskatt) för av kommuner och landsting anställda ungdomar i oppositionens skuggbudget. Mona Sahlin:
"
Jag tycker det är häpnadsväckande - sitter du och ägnar tid åt att granska och bluffa om vår budget, när jag trodde att ni ägnade all tid åt dom som nu varslas och sägs upp." (22:11 - 22:22)
Hängde ni med? Vi tar det en gång till: "(...)
när jag trodde att ni ägnade all tid åt dom som nu varslas och sägs upp."
Det här kan visserligen avfärdas som billig demagogi, men i ett debattläge som detta ger det ett katastrofalt intryck. Istället för att en peka på den av Reinfeldt efterfrågade kompensation som faktiskt finns i skuggbudgeten (den är enligt min mening inte särskilt bra, och Reinfeldt skulle inte ha några problem att slå några jabbar över den), väljer Sahlin att låtsas som att Reinfeldt enkom genom att kommentera på den socialdemokratiska skuggbudgeten tar energi ifrån precis det arbete med den stundande industrikrisen som Reinfeldt i detalj under just denna debatt redogjort för. Det här är ett smutskastarargument av en typ som normalt sett bara brukar nyttjas av populister på de extrema höger- och vänsterkanterna, och att se en normalt sett så sansad debattör som Mona Sahlin använda sig av liknande polemik, särskilt i en debatt där hon redan ligger bra till, är minst sagt beklämmande.
Men det tar inte slut där. Sahlin fortsätter: "
Vi har lagt budgetar som har gått ihop i alla år. Vår politik ligger bakom att Sverige nu har en så stark situation när krisen finns i Sverige - och du står här och låtsas att vi skulle bluffa om budgeten."
Att bluffa är fult och tarvligt. Men när man synar en bluff bör man redovisa emot bluffen talande fakta - i det här fallet lämpligtvis vad som faktiskt står i skuggbudgeten. Det räcker inte med att skrika varg. Vad den första delen av det senare citatet anbelangar ("Vi har lagt...") är den socialdemokratiska historieskrivningen över Göran Perssons budgetsanering under 1990-talet en faktoid, en myt som partiet förr eller senare måste göra upp med, men citatet preciseras inte här, och går därför mer säkert för angrepp.
Efter detta äger Reinfeldt hela debatten. Sahlin använder begreppet rättvisa klumpigt, och lyckas aldrig förklara varför det är rättvist när Socialdemokraterna sänker skatter för småföretagare, men orättvist så fort Reinfeldt överhuvudtaget tar ordet "skattesänkningar" i sin mun. Det handlar förstås till viss del om debattformatet, men det är pinsamt uppenbart att Sahlin inte kan ge ens en övergripande definition av de begrepp hon ständigt slänger sig med ("orättvisa", "solidaritet", "moraliskt ansvarstagande"). Reinfeldt behöver bara kommentera att de tycks ha olika definitioner, och därigenom reduceras debatten från den debatt som socialdemokratin borde önska - den om ideologin - till en enkel debatt om orsak och verkan.
Om socialdemokratin vill lyckas föra fram den faktiska skillnaden mellan de politiska blocken räcker det inte med att hävda att regeringens politik är orättvis. Så länge som den dominerande frågan är arbetsmarknaden måste man kunna visa att man kan föra en politik som är mer effektiv, som ger bättre resultat i form av fler jobb och bättre ekonomisk situation för väljarna. Om statsminister Reinfeldt varje gång hans debattmotståndare anklagar hans regering för bristande moral, för främjande av orättvisor, eller för att öka utsattheten, kan svara: "Men det fungerar. Vårt mål - att få fler människor i arbete - uppnås med den politiken vi för." kommer Reinfeldt att vinna varje debatt fram till valdagen 2010. Det är inte orimligt att anta att detta till sist kommer att ge avtryck på opinionssiffrorna, som för närvarande är mycket gynnsamma för oppositionen.
Det borgerliga blocket är i princip ett svart hål vad gäller ideologi. De liberalistiska flammor som tindrade i början av mandatperioden har effektivt släckts i och med den s.k. FRA-debatten. Det borde vara öppet mål för vänsterblocket och Miljöpartiet. Det är det inte.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om mona sahlin, fredrik reinfeldt, k g bergström, agenda, partiledardebatt, superveckan, socialdemokraterna, moderaterna, skattepolitik, jobbpolitik, polemik, bluffpoker, urusla argument, ideologi, val 2010Etiketter: Diskursanalys, Nu och då, Tycker jag
Jag zappade förbi Agendas partiledardebatt i söndags, men den var så outhärdligt tråkig att jag zappade vidare efter bara ett par minuter. Igår försökte jag igen. Hade det inte varit för att Jan Björklund representerar Folkpartiet och Mona Sahlin Socialdemokraterna hade det kunnat vara en repriserad debatt från 2004. Ingenting har hänt, det är fortfarande samma lösa prat från vänstersidan om hur skattesänkningar är fel, fortfarande samma rutinmässiga angrepp från högersidan om rödgrön röra och hur år av socialdemokratiskt styre lett till utanförskap och skattechock. Jo, och så lite oklarheter från båda sidor om vilket regeringsalternativ vänsterblocket eventuellt ska presentera inför valet om två år, men oklarheter i denna fråga känns inte så dramatiska som den borgerliga alliansen tycks vilja ha det till. Det är 23 månader till nästa val. Man kan lugnt stänga av debatten efter bara ett par minuter, och ändå inte hitta något som helst nytt i tidningarnas referat efteråt.
