Om 萌え~ och andra maträtter

Frithiof och Ingeborg

2011-03-15T20:19:00.002+01:00

Ung Frithiof drog på jagt alltjämt;

Den jagten skulle mången skrämt,

Ty utan spjut och utan klinga

Den djerfve ville björnen tvinga.

Då kämpade de, bröst mot bröst,

Och jägarn segrande, fast klöst,

Med ludet byte kom tillbaka;

Hur skulle jungfrun det försaka?

Ty mannens mod är qvinnan kärt,

Det starka är det sköna värdt;

De bägge passa för hvarannan,

Som hjelmen passar sig för pannan.

Tegnér: Frithiofs saga, 1820-1825

Karpo Godina

2011-03-08T16:37:00.002+01:00

Karpo Godina är en filmregissör. Joru! Artikeln om honom på engelskspråkiga Wikipedia är inte mer än två rader lång, så han får väl sägas vara en s.k. "doldis". Tyvärr (med förbehåll för viss elitism). Han är nämligen också en av världens bäste filmauteurer.

Han är sloven. Numera. En gång var han jugoslav, den folkslagsetikett som tillät slovener att födas i Skopje och göra dokumentärfilmer som Zdravi ljudi za razonodu (1971). Den finns, åtminstone just nu, på YouTube, så titta lydigt nedan och bilda er lite:

Det är väl i efterklokhetens bleka ljus som man idag ser en film som Zdravi ljudi za razonodu. Den surrealistiska sardoniskhet som genomsyrar (hä, hä, hä... "genomsyrar": ofrivillig men passande ordvits, se nedan) mycket av Karpo Godinas 70-talsfilmer kanske är ett omedvetet budskap om vad slitningar som kommer att komma upp till ytan, i det besjungna Vojvodina liksom annorstädes i Titos imperium, när den enande landsfadern försvunnit ut ur bilden. Om det kan man skriva, säg tiotusen ord, till någon film- eller kulturtidskrift; men så dubiöst halvintressanta diskursanalytiska aspekter tänker jag inte ge mig in på utan betalning. På grund av div. subjektiva aspekter förbjöds filmen hursomhelst, men inte innan den hade både lovordats och prisats både nationellt och internationellt.

Karpo Godinas överlägset bästa film är Gratinirani mozak Pupilije Ferkeverk (1970).

Titta, vad bra det är med YouTube! Pupilja Ferkeverk var ett bohemiskt poetkollektiv, i filmen spelande de svåra rollerna som sig själva. Filmen förbjöds snabbare än Zdravi ljudi za razonodu, eftersom den hyllar eskapism via LSD; dock är väl förbudet av den anledningen kanske inte exklusivt för icke-demokratier anno 1970, utan en tendens som nog kunde utläsas även i första världen. Låten som loopas är On the Boards av och med Rory Gallagher & Taste. Den irländska psykedeliskinfluerade bluesrocken är mycket enklare att få tag på än vad Godinas film tidigare varit. Nu visade det sig att, för den som inte nöjer sig med YouTube, att det hipsterhysteriska magasinet The Beliver i sitt mars-aprilnummer 2010 (vol. 8, no. 3) bifogade en DVD med sex Godinafilmer, däribland Gratinirani mozak Pupilije Ferkeverk och Zdravi ljudi za razonodu. Vad som inte verkar finnas med är den legendariska I Miss Sonia Heine, ett av Godina under en filmfestival i Belgrad 1971 initierat och genomfört kollaborativt missfoster till film; där vi bland de medskyldiga återfinner bl.a. Tinto Brass, Paul Morrissey och Miloš Forman... Historien är för absurd för att jag ska idas återge den, men en exposé finns här; och ni kan via YouTubes försorg åtminstone tills vidare roa er med början av detta mästerverk...

Forman ska enligt uppgift inte vilja kännas vid eländet längre. Jag tycker förstås att Forman ska hålla mun, och om han ska klaga på brist på filmisk kvalitet kan han börja med att förklara hur det kommer sig att han inte har gjort någonting bra sedan One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975).

Godina började f.ö. sin karriär som fotograf hos Želimir Žilnik i dennes Rani Radovi (1969), internationellt mer känd som Early Works. Žilniks hemsida är fantastisk, mest på grund av att Žilniks initialer utgör en superb logga (ŽŽ) där hakarna i Helvetica mer kommer att likna gemena v snarare än diakritiska tecken. Titta gärna på utformningen av samlings-DVD:n. Det är så att hipsterpaniken sprider sig i ryggslutet vid bara tanken att med sina orena fingrar röra vid det skira, jungfruligt vita och med Helveticans rena linjer prydda plastdraperade pappkonvolutet.

Uppdatering: "...på grund av div. subversiva aspekter..." ska det naturligtvis vara. Men det såg så bra ut med felskrivningen, att den får stå kvar.

Skriva

2011-03-08T15:17:00.002+01:00

Att inte skriva är också att skriva.

August: Osage County

2011-01-24T17:37:00.001+01:00

Alla som skriver torde någon gång ha stannat upp att ställa sig frågan: varför gör jag det? För att berätta något? För själva skrivandets skull?

Alla som skriver torde någon gång ha stött på en vardaglig situation som de önskat att de hade haft förmågan att omformulera i skrivande; på det att det allmängiltigt mänskliga i situationen skulle belysas för alla andra.

Jag ämnade mig till Kungliga Dramatiska Teatern att beskåda lite modern dramatik: Tracy Letts flerfaldigt prisade och oerhört hyllade August: Osage County (på svenska given den föga originella men inte helt felträffande titeln En familj), bland annat Pulitzerprisvinnare 2008. Två saker slår surgubben genast när han besöker Dramaten för första gången under 2011. Det första är att någon måste ha ansett biljetterna vara för snygga förr om åren, varför typsnittet utbytts mot följande anskrämliga syn:

Mycket vackert, inte sant? Nej, just det, det är inte sant. Hur som helst, det andra man genast upptäcker är att mobiltelefoner har fått större skärmar. Under regissörens protester har föreställningen under sitt ärevarv (den skulle egentligen inte gått längre, men jag tackar min lycka att den har fått extra insatta föreställningstillfällen) flyttats från Lilla scenen till Dramatens stora scen. För att råda bot på den föregivna inskränkningen i intimicitet denna flytt inneburit, har man stängt hela tredje raden och flyttat även oss med biljetter från Tredje radenkort ner till andra, varifrån man har utmärkt utsikt över ljushavet av blekt lysande mobilskärmar som illuminerar salongsmörkret när belysningen släcks vid föreställningens början.

Jag ifrågasätter ett litet antal regival. Men nog om föreställningen. Nu ska jag prata om pjäsen.

För det här är en pjäs som många andra. Det märks omedelbart vid ridå upp, förutsatt att besökaren inte sovit det senaste århundradet. O'Neills med flera andar vilar över scenen när vi presenteras för ännu en minst sagt dysfunktionell teaterfamilj; denna gång samlade i ett hus i Osage County, Oklahoma i augusti 2007 för den tveksamt högtidliga händelsen att familjens patriark försvunnit. Familjen uppvisar därefter under tre och en halv timme inklusive en paus hela det fulla spektrat av hat, högmod, alkohol-, läkemedels- och amfetaminmissbruk (samt en hel del mer eller mindre dubiöst nyttjande av marijuana, cigarretter och T. S. Eliot), incest, otrohet, rasism, hebefili och vadhelst dystopiskt man kunde tänka sig. Som van teaterbesökare hade jag förberett gäspmusklerna genom att omsorgsfullt smörja käkarnas gångjärn. För det hade jag överraskande nog intet.

Tracy Letts har nämligen lyckats med konststycket att få ett in absurdum stött och blött tema att undvika alla sin genres klyschor genom att konfrontera dem rakt på. Det finns inte en scen, inte en replik, i August: Osage County som inte till en början känns obehagligt som att vi har sett detta till leda förr. Men genom ren och skär författarskicklighet har Letts åstadkommit ett rappt och spontant manus som istället för att kännas som staplade repliker upplästa av konstruerade karaktärer känns som staplade repliker upplästa av karaktärer vilka konstruerat sig själva utifrån den verklighet som beskrivits i alla de dramer (och komedier, för den delen) som ligger i det tunga postmodernistiska dramatiska arv pjäsen bär.

Resultatet är något oerhört. Det har så ofta tidigare hänt att man sett en bra pjäs, där det kommer en scen som man direkt ser som något överflödigt; oftast en ovälkommet övertydlig scen, en lös tråd som inte den klåfingrige författaren kan låta bli att försöka knyta ihop. I vissa lysande undantagsfall blir man överraskad över att författaren inte alls faller i den fälla man såg öppna sig vid scenens början, utan tvärtom är fullt medveten om situationen och både villig och kapabel att utnyttja den för att föra sin pjäs till än högre höjder. Men aldrig tidigare har jag sett en pjäs där varje scen har känts just så vid dess start, och där man varje gång har gapat förstummat över den skicklighet varmed författaren gör en till synes onödig scen oumbärlig för helheten.

Som pjäs är August: Osage County är ett mästerverk bortom alla förväntningar. Detta är, såvitt vi idag kan se, zenit på ett sekel av anglo-amerikansk dramatik.

Tecknad barnpornografi

2011-01-16T22:53:00.000+01:00

Jag borde väl ha gått till Svea Hovrätt i fredags att beskåda århundradets rättssak inom det s.k. "Seriesverige" - barnpornografidomen mot Zimeon Lundström. Inte så mycket för att det är en skam för vår yttrandefrihet att ett rättsfall som det oss här föreliggande, utan helt på grund av personligt intresse. Mangakai var en viktig del i mitt formande av en egen identitet under tidigt 2000-tal.

Hur som helst, så ska jag väl också tids nog dra mitt strå till stacken och tala om vad jag anser om den här domen. Jag väntar lite till med det. Jag ska bara i all korthet, en gång för alla fastslå de två argument som jag anser är de enda två argument man behöver mot denna lag.

Argumenten är inte oberoende av varandra, och vi tar det mest grundläggande först.
Icke personutpekande teckningar ska inte vara olagliga.
Detta argument borde vara ett postulat utan behov av så mycket vidare argumentation. Teckningarna i det aktuella rättsfallet föreställer inga verkliga personer. Det finns inget rimligt skäl att antaga att, och inga som helst indikationer för, teckningarna har några som helst direkta förlagor i verkliga livet. Därmed spelar inga argument som bygger på teckningarnas natur någon vidare roll. Teckningar kan inte hållas ansvariga för vad personer eljest tar sig för. I det aktuella fallet är det innehav av en viss kategori av avbildningar som är frågan, och då är det här givna argumentet fullt tillräckligt.

(Postulatet för argumentet ovan är "Lagar ska vara få och deras syfte ska vara grundat i allmänt samförstånd och inriktat på individens skydd och försvarandet av individens maximala frihet". Vid tillfälle kanske jag utvecklar denna tankegång för någon mer än den som råkar sitta bredvid mig när jag nästa gång tänker högt om den.)

Vi går därför direkt vidare till det andra argumentet, som är ett av mina favoritargument och som dyker upp i de mest skiftande sammanhang:
Detta kostar samhället pengar.
Den här rättssaken, som är en sak som i bästa fall är extremt oviktig och i värsta fall (vilket ligger i linje med den ovan angivna åsikten) direkt subversiv, är mycket dyr för samhället. Rättegångar och omkostnader i samband med rättegångar, inklusive polisutredningar, advokatkostnader et cetera, kostar samhället väldiga mängder pengar. Detta är pengar som hade kunnat användas för något annat, något som med i alla fall bättre motivering hade kunnat få kosta samhället pengar. Men detta, och alla onödiga lagar i linje med denna lag, kostar samhället pengar; pengar som inte skulle ha gjorts anspråk på från första början.

Vuxna människor som beter sig som små, besvikna barn - Specialkampanj 2011

2011-01-11T21:44:00.004+01:00

Det existerar två kampanjer årligen som jag brukar kategorisera under rubrikens etikett: tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur; och Eurovision Song Contest. Vårkampanjen (ESC) 2010 innehöll en hel del lustigheter, men var överlag väldigt förutsägbar. Att Tyskland vann minskade väl också ned alla klagande röster som hävdar att östeuropeisk nepotistiskt grannröstande för all framtid kommer att innebära att forna Sovjetsatelliter (typ Norge) garanteras segern i tävlingen. Höstkampanjen (Nobelpriset) kom alldeles av sig när det visade att priset skulle tilldelas en författare som många hade läst, och än fler hört talas om. Visserligen försökte de mest notoriska vuxna människorna som beter sig som små, besvikna barn att föra en kampanj, mest notorisk förmodligen den alltid lika notoriska Kajsa Ekis-Ekman; men kampanjen ville aldrig riktigt ta fart, och snart dog den inblandad i en sörja av genusdebatt av låg kvalitet.

Denna avsaknad av drama kan givetvis inte Kultursverige acceptera. Därför har herrar Ranelid och Englund introducerat för oss en specialkampanj:

Ett författarbråk mellan Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekreterare, och Björn Ranelid har brutit ut. Aftonbladet skriver idag om hur den verbala fajten startade under Let´s Dance i fredags. Björn Ranelid, en av deltagarna, sa att Akademi-ledamöterna skulle behöva ”ta sig ut från kammaren och börja dansa”.

Detta kan ju naturligtvis inte Englund tolerera. Personligen tycker jag att det är ett rätt harmlöst uttalande av Ranelid, och det är väl lite oklart vad Englund egentligen reagerar på. Englund är inte i något uppenbart kroppsligt dåligt skick, så det är inte rimligt att antaga att han tar Ranelids uppmaning till fysisk aktivitet personligt; och vad antydan att Akademien är introvert och samhällsfrånvänd anbelangar, har den ju framförts både med ohövligare ton och från mer oroande håll än från Ranelid nu. Men Englund har väl kommit på en fyndig formulering, som han prompt måste använda. Förmodligen av oro att specialkampanjen ska dö ut om han publicerar den i sin privata blogg, publicerar han sina tankar om Ranelid såsom härrörande från Akademien självt:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Tyvärr är detta mer av en vass formulering än en saklig sådan. Man kan tycka mycket om Ranelid (för en exposé över ämnet hänvisas till Maja Lundgrens Myggor och tigrar), men det är inte riktigt skäligt att såsom ständig sekreterare för en organisation som upprepat prisat Ranelid antyda att Ranelid skulle vara en dålig författare. Vi noterar för övrigt följande citat ur en kommentar till Englunds blogginlägg, signerat Jonas Lundqvist:

Ouch! Den var go, sedan är väl frågan om Ranelid är den typen som tar åt sig.

Ska vi verkligen behöva ifrågasätta det?

Ranelid går givetvis i taket utan några som helst gränser. Det är väl till viss del lite av den labilitet som han odlat fram i sitt konstnärskap, men det får finnas gränser för vad ens en konstnär säger.

Det han har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det.

Och vidare...

I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig.

Om man är osäker på vad Peter Englund är känd för, är det klart att man kanske tror sig ha större vetenskaplig begåvning än författaren till Poltava; men det är ändå inte sant. Nå, efter detta utbrott (där även Ranelid enligt Aftonbladet med emfas hävdar att han minsann ska återlämna sina litterära priser han fått av Akademien) kunde nu saken varit utagerad... not. Detta är Kultursverige, och här ska alla i tur och ordning lufta sina åsikter och ta ställning. Ranelid eller Englund. Var god välj!

En del journalister väljer högljutt ställning till förmån för yttrandefriheten:

Att den institution som under snart 225 år varit satt att arbeta för det svenska språkets ”renhet, styrka och höghet” anser att en svensk författare som fått Augustpriset (1994) hellre bör vara med i danstävlingar än att ägna sig åt litteratur är en omdömeslöshet av oanade proportioner.

Eh, jodå. Nu är det förstås lite tveksamt av Englund att skriva sitt inlägg i Akademiens blogg. Men det här är ju verkligen att läsa inlägget som Fan läser Bibeln. Den hysteriska ton Gabriel Byström för i sin artikel är oroväckande nog inte särskilt mycket mindre hysterisk än den som återfinns i kommentarsfältet, ett forum ju känt för att vara en grogrund för hysteriska utbrott. Vi tar ett Byström närliggande exempel signerat Susan:

Jag hyser den största respekt för Englund och har samtidigt svårt för Ranelids självupptagenhet. Men förvånas över bloggformuleringen. Akademins ständige sekreterare uppmanar i stort sett en röst att tystna. Är inte DET ett hot mot vår demokrati?

Ja, det kan man ju undra, när en företrädare för någon från staten helt fristående organisation säger vad han vill... Man tycker ju att folk skulle lära sig någon gång att demokrati också innefattar folks rätt att i sina egna fora säga vad de vill. Så vi går väl vidare till, låt oss ta Englunds kamrat i Akademien Kristina Lugn:

Svd.se har talat med flera akademiledamöter som tycker att Peter Englunds sågning av Björn Ranelid är elak men ingen av dem vill citeras. Författaren Kristina Lugn, ledamot på stol nummer 14, säger dock att hon håller med Peter Englund i sak.
– Man beskyller oss för att inte vara modiga. Peter har varit i Irakkriget och i Bosnien men han går inte och skryter om det. Det är så fruktansvärt synd om Björn Ranelid, han gör sig till åtlöje, säger hon.

Nu hör väl till saken att man kan vara feg i ett avseende fastän man är modig i ett annat. "Feg" och "modig" är ju inga universella karaktäristika, de måste ju sättas i samband med något konkretiserat. Enligt Aftonbladet är det inte bara som Svenska dagbladet menar flera ledamöter som tycker att Englunds sågning är "elak"; det finns också "flera akademieledamöter" som sluter upp kring den ständige sekreteraren. Bland dessa återfinner vi utöver Lugn också ärkegnällern Knut Ahnlund, en av mina gamla favoriter i dessa sammanhang. Ahnlund borde ju veta allt värt att veta om dessa draman - han har ju helt på egen hand hållit i flera av de mest intressanta höstkampanjerna (vi minns särskilt Jelinek och Pinter).

Det är stolligt, vad är det för dumheter. Det är inte Akademiens uppgift att hålla på med det där, säger Knut Ahnlund till Nöjesbladet om Ranelids uppmaning att ledamöterna i Svenska Akademien ”skulle behöva ta sig ut från kammaren och dansa”.

Nej, skulle ledamöterna behöva ta sig ut från kammaren och dansa, skulle nog den 87-årige Ahnlund kanske med mer emfas hävda att han utträtt ur organisationen. Med tanke på hur högt han spelat på den lyran är det förresten lite märkligt att han alls tillfrågas i detta sammanhang. Men sådan är ju journalistiken.

Om allt håller inte dessa uppslutande ledamöter med Englund. Åter Lugn:

Jag tycker det vore mycket bättre om Ranelid skrev. Han är säkert från början en begåvad författare.

Ja, det hoppas jag, annars vore det märkligt att han fått flera priser av Svenska Akademien för just sitt skrivande. För den intresserade kan Aftonbladet ge oss prov på Ranelids icke ord skrädande författarskicklighet:

Jag tror ingen svensk författare har fått utstå det jag har fått utstå.

Det är verkligen en fullödig specialkampanj vi förärats.

Intellivision

2011-01-10T19:14:00.001+01:00

Någon gång när jag mådde som sämst i december fick jag ett SMS om att jag hade ett paket att hämta upp hos Bussgods i Farsta. När någon skickar bussgods till mig, så hamnar detta gods i ett industriområde cirka 40 minuters bussresa inklusive byten från mitt hem; och inte heller i ett område helt naturligt att smidigt ta sig till från innerstaden. En smula fundersam gav jag mig av från Frescati på min odyssé till sydligaste Söderort för att få reda på vad det var för ett mystiskt paket någon hade skickat till mig. Jag undrade naturligtvis en del över vad det var för något paket, och var det kom ifrån; men i regel undrade jag inte så mycket. Satt och dåsade på tunnelbanan ut till Farsta, och sen på bussen mot Handen som jag alltså skulle kliva av i ett industriområde inklätt i snöoväder.

För den händelse att läsaren inte minns det, så var det s.k. "snökaos" i större delen av Sverige, Stockholm inbefattat, veckan före jul. Kallt var det också. Så jag traskade omkring och försökte navigera mig till rätt gata och rätt industribyggnad i snålblåst och tätt snöfall och tolv, tretton minusgrader; smått undrande vad det var för något kolli någon människa hade bestämt sig för att jag skulle ha. Ville mest få ut paketet och få komma hem till något slags middag. Kallt var det också, som sagt.

Det visade sig att paketet vägde över tjugo kilogram. Blev lite irriterad. Vem skickar utan förvarning ut mig till Farsta i snöoväder och frysboxtemperatur för att hämta ett tjugo kilo tungt paket! Jag ska bespara er en mer detaljerad återgivning av hemkånkandet av nämnda paket. Kallt och tungt och man fick baxa ombord det och av det på bussarna... Jaja, när jag kom hem var jag så trött att jag lade paketet i hallen och glömde bort det. Tills Tanja kom hem, snubblade på det och anmodade mig att öppna.

Paketet innehöll följande (bilden tagen idag, och något beskuren):

Det hade nämligen varit en mycket frestande auktion på Tradera, ett stort Intellivision-paket i bra skick och med ett rimligt Köp nu!-pris. Men min plånbok var skeptisk även till detta rimliga pris; så jag velade lite, väl medveten om att paketet inte skulle ligga kvar så länge p.g.a. det rimliga Köp nu!-priset. Och mycket riktigt, jag hann bara kommentera detta faktum för Tanja (samt faktumet att jag nog inte hade råd med det, men kanske skulle anstränga min ekonomi till det yttersta bara för att det var ett så fint paket) och gå iväg tio minuter förrän paketet var sålt. Till stor förtret för folk på Internet, där jag hittat tipset om paketet. Men intet ont som inte har något gott med sig: jag hade ju något att gå runt och älta i flera veckor i och med denna missade möjlighet.

Fram till dess att jag så fick ett SMS om bussgods att hämta. Min flickvän är lite bättre än andra flickvänner.

;

2011-01-09T17:46:00.000+01:00

Jag är en man av långa meningar. På sätt och vis är ju detta säkert lite häftigt och intressant, ger väl en anda av akademisk språklig bildning (eller åtminstone någon slags prägel av personlig stil) på mina texter. Och det kan ju vara bra. Men det har förmodligen nackdelen att texterna blir ganska svårlästa. Dessutom älskar jag paranteser, som varje läsare snabbt kan se. Så för att göra mina meningar lite mer lättlästa har jag bestämt mig för att försöka anamma två reformer.

Den första reformen är att införa någon styckindelning som är mer generös med nya stycken än vad jag tidigare varit förtjust i. Det är inte så svårt. Man trycker på backstegstangenten lite oftare än vad man gjort tidigare. Det är allt.

Den andra reformen är svårare. (Ni observerade väl förresten att jag gjorde ett nytt stycke nu! Risken finns förstås att jag överdriver det här med styckesindelning och åstadkommer ett sånt där gymnasialt pretentiöst skrivsätt där man liksom ger en föregivet subtil emfas till var och varannan mening genom att ge den ett helt eget stycke. (Alla som läser svensk videospelsjournalistik vet vem och vems imitatörer jag åsyftar i och med detta. (Och såsom medelst Peanos postulat kan vi se att det här är en himla mängd paranteser.))) Reformen är att införa en fin och klassisk symbol för delandet av långa meningar: semikolonet.

(Genom att lägga in den där långa parantesen, döljer jag att stycket är skrivet på precis det pretentiösa sätt som jag varnat för. Och dessutom är den här parantesen skriven på exakt samma maner: i ett eget stycke.)

Det finns ett stort problem med införandet av semikolon i mina texter. Och det är lite pinsamt för mig att redogöra för det problemet. Problemet består inte i att jag har spillt något äckligt över just den tangenten på tangentbordet. Det förstår ju alla och envar, det är ju samma tangent som min favorittangent kommateringstangenten. Nej, problemet är av mer penibel natur än så: jag är inte helt säker på hur man egentligen använder semikolon.

Visst är det pinsamt! Förstör nästan hela min image som sammanställare av läsbar text. Men å andra sidan har jag ju ingen sådan image, så hela det resonemanget är totalt irrelevant. I själva verket så är enda anledningen till att jag nu tänker börja använda mig av semikolon i mina texter att jag ska kunna skryta med att jag minsann kan och brukar använda mig av semikolon där det passar. Och det passar på både det ena och det andra stället, många av mina mer malplacerade och för läsförståelsen försvårande kommatecken skulle med fördel kunna utbytas mot ett sådant. Så vi får se. (Uppmärksamma läsare har förstås redan sett att jag har tjuvstartat med semikommateringen i mitt förra inlägg, men det beror på att det är skrivet efter att jag påbörjade utkastet till det här föreliggande.)

Antal semikommatecken i denna av långa och otympliga meningar fyllda text: 1 (rubriken).

Glasögon

2011-01-08T23:26:00.001+01:00

Jag har tydligen fått rätt så markant ökad astigmatism; plus 2 heter det från optikern för den som kan utröna vad det betyder. Det är optiker man skulle ha blivit om man hade velat syssla med snygga, steampunkrelaterade saker. Optikern plockar så rutinerat att man med god vilja hade kunnat tolka det som mekaniskt insättningslinserna ur sin i röd sammet inklädda låda. Rött och guld, glas och metall; industridesign som inte ändrat sig markant sedan slutet av nittonhundratalet. Förutom den väldigt nittonhundratalsmässiga visiranordningen man sitter på huvudet med. Hade den varit av metall, hade den kunnat passa in i konceptskisserna för en Studio Gonzo-animeserie från tidigt 2000-tal; sådana där skisser som allt som oftast (och i hundra procent av fallen vad gäller just Studio Gonzo) är markant bättre än serien ifråga.

När man nu ändå en gång ska skaffa nya glasögon kan man lika gärna drämma till ordentligt, tänker jag och skaffar mig tre par. Det är billigare än vad de flesta ännu spontant får för prisuppfattning av optiker. Med modern teknik och billig kinesisk arbetskraft kan man idag producera glasögon för runt tusenlappen; och erbjuda halva priset på ytterligare par om man beställer dem vid samma tillfälle. Så två par avståndsglasögon (varav ett par steampunkmässigt runda). Eftersom jag är en gubbe, blir det också ett par läsglasögon. Tydligen behöver jag sådana. Det har jag å andra sidan misstänkt en månad nu, ända sedan jag var tvungen att sänka upplösningen på datorskärmen.

Men man kommer i alla fall att se ut som en riktig akademiker! En något daterad akademiker, förutom att jag inte har en garderob att tidsmatcha glasögonen; men ändå en akademiker. Akademikern som platonskt ideal, eller något sådant. Tyvärr är även den moderna optikerindustrins lägre priser högre priser än vad min metaforiska plånbok egentligen mår bra av, så det blir inga pengar att leka akademiker för annat än synhjälpmedlen.

Sen tänker jag att det ju då är lika bra att sätta sprätt på de pengar jag har, för det vet man aldrig när man har pengar nästa gång igen. Men min tur in på Ströms (som ligger bekvämt bredvid den aktuella glasögonbutiken) för att ekipera mig för dyra pengar går om intet, för Ströms har mellandagsrea fortfarande (fast det nu är lite oklart mellan vilka dagar mellandagarna ligger) och säljer kvalitetsstrumpor för bara 39 kronor paret. Så snart är man ekiperad till både topp och tå, då. Synd bara att jag saknar medel att ekipera allt däremellan.

Rain City Superhero Crime Fighting Movement

2011-01-06T14:26:00.001+01:00

Det har varit lite liv och rörelse kring de dräktklädda "superhjältar" som patrullerar Lynnwood, förstad till Seattle, WA. Okej, det är lite häftigt med en skock ex-militärer och seriösa kampsportsutövare som klär sig i dräkter som faktiskt passar situationen (d.v.s. skottsäkra västar och beväpnade med strömförande batonger) istället för gimmickartade trikåer, som rapporterats från andra håll i framför allt Förenta Staterna. Jag känner rent intinktivt att jag gärna skulle ha haft en fraktion av dessa "orättvisornas bekämpare" i Flemingsberg att sätta P för snorungarna som skjuter fyrverkerier på innergårdarna mitt i natten. Envar känner väl att det i en perfekt värld skulle finnas en orättvisornas bekämpare som kan åtgärda orättvisor precis när man själv upplever dem? Det om detta.

Aftonbladet rapporterade om detta Rain City Superhero Crime Fighting Movement igår, och därefter fylldes naturligtvis min vänlista på Facebook av återpostningar av artikeln, kommenterat med diverse positiva utrop. Från början verkar nyheten, som alla såna här nyheter, ha kommit från PerezHilton, nyhetskällan som alla svenska journalister tydligen läser. (Lite hårddraget kan man säga att Aftonbladet egentligen bara är ett Sverigeanpassat konglomerat av PerezHilton och The Sun.) Så detta blir både en föreläsning i lag och ordning, och i hur nyheter skrivs.

PerezHilton har fått nyheten från Seattle Post-Intelligencer, där vi får veta lite mer matnyttigt än hur coolt det är att ett medborgargarde av superhjältar vandrar runt på gator och torg och jagar brottslingar. För ett medborgargarde är ju vad det är. Själv känner jag av ryggmärgsreflexen att det måste vara mycket bättre med ett medborgargarde som klär sig i serietidningsinspirerade dräkter och stoppar bilinbrott, än ett medborgargarde som öppet visar sina identiteter när de patrullerar sitt villaområde...

Det ligger något underligt i detta.

Det var länge sedan jag såg så många okritiskt hylla ett medborgargarde. Visserligen har just Rain City Superhero Crime Fighting Movement uppfört sig med beröm godkänt, av vad vi kan utläsa av befintliga tidningsbullentiner. (Befintliga tidningsbullentiner är alltså lokalpress i Seattle, varken Aftonbladet eller PerezHilton kommer någonsin att skriva om detta igen. Så fungerar journalistik.) Ett problem för de självutnämnda superhjältarna är att maskerade personer som samlas utanför en Shellmack (se Seattle pi-artikeln) inte spontant tas för lagens och rättvisans försvarare av polis eller mackpersonal. Snarare som banditer som förmodligen förbereder sig för ett väpnat rån.

Men det viktigaste aber mot varje form av medborgargarde, dräktklädda eller ej, är ansvarsfrågan. Vem är ansvarig om personer skadas? Eller rättare, hur ska ansvaret kunna avkrävas? Vem står som garant för att superhjältarna faktiskt ingriper disciplinerat och ansvarsfullt; vem garanterar att de faktiskt också i praktiken står för "lika för alla"-principen, som är så central för rättvisan. Who watches the Watchmen var en väldigt känd fras bland alla serieentusiaster. Den borde inte behöva någon vidare presentation.

I seriernas värld, är ett vanligt behandlat ämne hur Rättvisans Riddare glider längre och längre från sina principer. Frank Millers The Dark Knight Returns ger inga illusioner av superhjältars omutbara moral. (Den väldigt annorlunda) [U]ppföljaren The Dark Knight Strikes Again beskriver ironiskt nog väldigt bra medias tveksamma frossande i allt som är fancy, oavsett om det är praktiskt vettigt eller ej. Och skulle historien vara lika lustig om de serier de patrullerande ex-militärerna och kampsportsexperterna haft som favorit snarare än Justice League varit Judge Dredd, också en patrullerande rättvisans väktare?

En lite mer ingående undersökning visar på att de här serieinspirerade medborgargardena är på starkt uppåtgående. Modern teknik kanske kan ge dem något av de förmågor och övertag i utrustning som gör seriernas superhjältar till mer effektiva än den polismakt som skapats och systematiserats för att upprätthålla våldsmonopolet. Vi följer händelserna med spänning, ett nummer i taget från Dark Horse Comics, nio dollar, finns i din närmaste tidningsbutik.

Populism

2011-01-05T20:50:00.002+01:00

Utrikesminister Carl Bildt är inte glad. Sverige måste nämligen stänga ambassader efter att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gemensamt röstat igenom ett krav om nedskärningar om totalt 350 miljoner kronor i Regeringskansliet. "Populistiskt", kallar Bildt detta förfarande. Och det kan säkert ligga någonting i det. Populism, det är ju det politiska arbetssättet att vända sig till den åsikt som man antar delas av folk flest, det som i valrörelsen 2010 kallades "verklighetens folk", för att kunna föra en politik i linje med denna. Speciellt i Socialdemokraternas fall är detta en träffande beskrivning av Bildt under min tolkning av innebörden hos ordet "populism". Ett annat lika passande ord skulle möjligen vara "obstruktionism". Men är detta populism, är det synnerligen dålig populism. Att spara 350 miljoner kronor kan nog "verklighetens folk" allmänt tycka är bra, men är "mannen på gatan" verkligen av den åsikten att det viktigaste sparmålet för Sverige är att lägga ned ambassader i Buenos Aires eller Hanoi?

Tydligt är att utrikesminister Bildt anser att populism är någonting dåligt per se. I själva verket hade hans eget parti i just denna sak kunnat ha god användning för lite populism. Regeringen har varit förvånansvärt dålig på att kommunicera varför man ska ha så enorma resurser till Regeringskansliet. Dessutom har regeringen i detta nu också svårt att motivera varför nedskärningarna prompt ska ske där de nu sker, en regering som är Europas största i antal medlemmar räknat, nog utan att säkert vara den mest effektiva av denna anledning.

Frågan är vidare vad Bildt tycker om populismen hos sin regeringskollega socialminister Göran Hägglund, som intervjuad av Svenska dagbladet säger sig vilja arbeta inom regeringen för att förbjuda medlemskap i "rasistiska, kriminella och terroriststämplade organisationer". Det är väl en fråga mannen på gatan kan engagera sig i, förbud för folk att engagera sig i dumma saker? Vad socialminister Hägglund inte tycks kunna förklara är hur uppdelandet av organisationer i "tillåtna att gå med i" eller "förbjudna att gå med i" ska gå till. Och extra tydligt blir det när han inkluderar "rasistiska" organisationer bland de som alltså ska berövas sina medlemmar. Efter den senaste grundlagsändringen, som den regering som Hägglund själv sitter i var med om att genomföra, är ju t.ex. heterosexism klart att jämställa med rasism. Ska vi då tolka Hägglunds uttalande som att det är tid att förbjuda folk att gå med i HBTQ-fientliga organisationer? Det är en lustig värld vi lever i, där Kristdemokraternas partiordförande gör uttalanden ur vilka man kan härleda viljan till ett förbud att prenumerera på tidningen Världen idag. Eller ett förbud att gå med i föreningar liknande Kristen demokratisk samling av år 1981, det år Hägglund i Jönköpingsdistriktet blev ombudsman för denna organisation.

Vänster ben

2011-01-03T21:23:00.001+01:00

Jag har skadat mitt vänstra ben. Närmare bestämt vänster knä. Jag har bestämt att ge benet till trettondagen på sig att repa sig, och om det inte gör så, så får jag gå till Vårdcentralen.

Har köpt bra träningsskor. Ergo: första steget till att bli en Man av Muskler. Nu krävs bara att vänsterknäet slutar göra ont, så man kan börja träna också. Det har uppgivits för mig, att man för att bli en Man av Muskler måste träna också, det räcker inte med att köpa skor som en annan Carrie Bradshaw.

När man har skadat vänster ben, och haltar som en... person som är halt (det finns säkert någon allmänt etablerad liknelse egentligen) så inser man hur illa handikappanpassat vårt ändå extremt moderna svenska samhälle är. Jag var idag ut att köpa en anteckningsbok på Akademibokhandeln (det blev för övrigt oplanerat en opassande dyr sådan: Moleskins specialbok för att fira den trettioårsjubilerande Pac-Man, trots att jag är lite sent ute till jubileet) vid Sergels torg. Golvet var av fin och förmodligen tänkt som ljuddämpande, mjuk mörk parkett av någon form. Parketten sviktade en liten aning under stegen. Under normala förhållanden skulle jag väl inte ens ägnat det någon tanke. Kanske tänkt "Fint golv". Fast eftersom jag ju är en bitter surgubbe i vardande, skulle jag väl snarare ha tänkt något i stil med "Parkett! Finns det inget viktigare de kan återinvestera sin hutlösa vinst i - till exempel ett mer uthärdligt utbud av BÖCKER!".

Hur som helst, detta parkettgolv gav omedelbart sig till känna i mitt vänsterknä. Det gav sig till känna i mitt vänsterknä till en sådan grad att när jag lämnade bokhandeln kunde jag inte längre gå ens till synes oberört, som jag kunnat när jag trädde in genom de fotocellstyrda tröskellösa dörrarna. Jämnt och lättillgängligt? Jovisst. Men inte så handikappanpassat som man som fullt frisk tror, när man endast mäter handikappanpassning i tröskelhöjder och gångbredd.

Inte bemöts man alltid med någon vidare hövlighet som skadad men i övrigt till skenet ung och viril man i sina bästa år. Att gå utför trappor är numera en riktig pärs, och en omständig fysisk övning i skademinimering. Det tar dessutom tid, något den flåsiga gubben bakom mig i trapporna ned från viadukten vid Flemingsbergs station inte kunde acceptera, utan naturligtvis var tvungen att ryta åt mig för att det tog mig sådan tid att gå ned för varje steg. När han rusade runt mig och började stånka in i gångtunneln straffades han dock direkt av ödet - en isfläck satte resolut ett temporärt och ganska genant stopp för den flåsande färden. Dock endast tillfälligt, och trots att det i regel är mig främmande att önska mina medmänniskor fysisk skada (hrm...) så kan jag inte låta bli att tro att vissa nog kunde vara mer än andra betjänta av erfarenheten att ta sig fram genom det handikappanpassade Sverige med skadat ben.

Men det är en erfarenhet som fler nog kunde vara betjänta av. Även om det är oskäligt att önska dem något sådant som ett skadat vänsterben.

Stefan Hanna

2011-01-02T14:04:00.000+01:00

Centerpartiet i Uppsala har en brokig historia av politiker görandes extremt idiotiska utspel. Detta kommer gärna i skymundan av Kristdemokraterna i samma stad, vilka kan stoltsera med flera politiker som utan ansträngning enkelt kunnat bräcka i stort sett varje centerpartistiskt vansinnesutspel.

Men låt oss nu till exempel erinra oss om den vänsterhatande Roland Agius, tidigare finanskommunalråd. Agius är främst känd för tre saker. Det första är en efter vad som uppges ganska god skildring i bokform av industristaden Uppsalas framväxt (Industristaden Uppsala, Hallgren & Fallgren). Det andra är att anföra varje uttalande från vänsterpartister och vartannat från socialdemokrater (denna framställning är naturligtvis överdriven, detta är ju ett kåseri, men överdriften är mindre än vad man kunde önska) till vad som vagt kan hänföras till begreppet "kommunismens brott mot mänskligheten". Det tredje och mest bisarra är ett monomant hat mot ryssgubben (Bunias orientalis), vars sprakande gula blomster han önskat rejäla medel anslås för att utrota (sic!). Vi citerar en paragraf ur Agius blogg (numera insomnad):

Samtidigt bidrog [Carl Åberg] då till att ”importera” en andra våg av ”ryssgubben”, som i dag är Uppsalas vid midsommartid vanligaste ”blomma”. Den första vågen av detta upp till 120 cm höga ogräs kom redan på 1760-talet.

En intressant man. Den rasande Rolands stridsskri mot ryssgubben förlöjligades såsom sig bör, när jag först såg det framföras på insändarplats i Upsala Nya Tidning för runt årtiondet sedan.

Centerpartiet lider nu stort efter att denne färgstarke man lämnat kommunhuset, men man har tack och lov Stefan Hanna (inlägget ifråga förefaller att ha försvunnit) att råda bot på den skärande bristen på löjeväckande uttalanden:

– De utsätter det gemensamma systemet för större påfrestningar än de som äter och dricker normalt och tränar regelbundet, skriver Stefan Hanna i sin blogg.
Stefan Hanna är just nu på semester på varmare breddgrader. När svenskarna och finnarna på hotellet tagit av sig kläderna i värmen, har Stefan Hanna upptäckt att många har ”utmaningar med övervikt”. Tjocka människor belastar samhället mer än normalviktiga och ger ökade kostnader, skriver Stefan Hanna vidare.

Vad Stefan Hanna anser om den ökade miljöbelastningen hos kommunalråd som flyr vintern för att kartlägga svenska medborgares fetma på "varmare breddgrader" förtäljs varken av hans blogg eller av UNT:s bevakning.

Natiodemus Rex

2010-12-30T17:49:00.000+01:00

Nästa år ska Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP) välja ny partiordförande. Min favoritkandidat kommer inte att bli vald, hon som jag hävdat att hon kommer att bli statsminister 2022: Jytte Guteland. Det säger en hel del om SAP av idag, att man måste rota sig ned till min egen generation för att hitta en politiker som känns som om hon skulle kunna rycka upp den åderförkalkade kolossen till socialdemokrati. (Min egen generation, en person som är sex år äldre än undertecknad måste väl kunna sägas tillhöra min egen generation...)

Jag har en del åsikter om Jytte Guteland... Men nu ska jag inte framföra dessa åsikter, utan berätta om en dröm om bland annat Jytte Guteland jag hade för ett par år sedan. Och det blir ingen pornografi i den här drömmen, fy skäms o.s.v. o.s.v. alla ni som tänkte på det. Det blir istället en god dos politiskt vetande om hur saker och ting ligger till.

Jag drömde att jag var pressekreterare åt Jytte Guteland, som uppbar positionen tillförordnad fascist av Solna. Drömmen utspelade sig därför till en början mycket duktigt i just Solna, närmare bestämt i Tomteboda postterminal (där jag utanför drömmen också på den tiden arbetade på ett företag i financial service-sektorn vid namn Aditro). Hur som haver, arbetet som pressekreterare åt tillförordnad fascist Guteland var mycket ansträngande, för det hade spritts ett rykte att Guteland i valet i själva verket hade röstat på det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex. Och detta hade föranlett stor uppståndelse och rigid uppmärksamhet från media, som i drömmen framträdde som en skränande hop med mikrofoner och rullbandspelare i axelremmar.

Pressad av en av de mest irriterande av dessa skräniga journalister (det var Anders Häger Jönsson, som jag känner i det verkliga livet, vilket jag inte gör Jytte Guteland) tvingades jag motvilligt att erkänna att det inte gick att utesluta att Guteland lagt sin röst på det förskräckligistiska Natiodemus Rex. Jag försvarade min arbetsgivare tillförordnad fascist Guteland med en fin liknelse: man måste medge att det är fysiskt möjligt för socialdemokratminister Göran Hägglund (drömmens Hägglund var något slags underlig syntes mellan de båda kristdemokratiska ledarna Alf Svensson och Göran Hägglund) att dra ned byxorna och göra den s.k. "helikoptern" i Riksdagens plenisal under pågående interpellationsdebatt - men det är ytterst osannolikt att någonting sådant skulle komma att ske, emedan det inte finns något som helst rationellt skäl för socialdemokratministern att bete sig på detta sätt. Analogt måste man medge att det är fysiskt möjligt för tillförordnad fascist Guteland att ta en valsedel för det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex och stoppa i valurnan - men det är absurt att antaga att det gått till på sådant sätt!

Jag minns inte riktigt bryggan över till drömmens nästa del, som bestod i att en bro skulle byggas mellan Solna och Norge. Och nu menar vi inte några metaforiska broar, som brukar baseras på handels- och kulturutbytesavtal och idel handskakningar och konferenser där folk dricker mycket kolsyrat vatten. Nej, vi avser en högst reell bro som skulle komma till med en mängd biavtal för att blidka alla externa finansiärer. Och jag placerades att överse ett av de viktigare sådana biprojekten - inklädandet av Kungsholmen i röd sammet. (Det sades "röd sammet" i drömmen, men jag minns den som snarare vinröd.)

Jag stod på Riddarholmen (egentligen nog Centralbron, men som jag minns vyn över Kungsholmen borde det snarare varit längst ut på norrdvästsidan av Riddarholmen) tillsammans med konung Carl XVI Gustav, som vid tillfället bar amirals uniform och gradbeteckningar. Vilket ju korresponderar med verkligheten, Hans Majestät är ju amiral. Vi var där för att beskåda inklädningsprojektet, vilket skedde med någon slags helikoptrar med såna där Skalman-kranar. (Skalman i Bamse har alltid kranar, käppar och pinnar med händer på, ett slags förlängda armar som pekar och greppar.) I alla fall passade jag på att vädra mitt missnöje inför Hans Majestät angående den brist på kunskap om historiska förhållanden som blottlagts i kontroversen kring tillförordnad fascist Gutelands hypotetiska sympatier för det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex.

Till exempel, hur många är det egentligen ens inom den förskräckligistiska rörelsen som känner till den verkliga konungen Natiodemus Rex, från vilken namnet på partiet är hämtat? Det är en skam, menade jag inför Hans Majestät, att så få känner till den nuvarande konungens store företrädare konung Natiodemus Rex, som ridande på en drake anförande våra stolta karoliner erövrat Kattland under den svunna stormaktstiden?

Nu är det i alla fall några som känner till konung Natiodemus Rex, så nu ger inte den store konungens namn längre 0 träffar på Google. Men rösta endast efter noggrann eftertanke på det förskräckligistiska partiet Natiodemus Rex. Det måste finnas en anledning till att blotta misstanken om en sådan röstning innebär en så stor uppståndelse och upprördhet.

Weinachtsoratorium

2010-12-30T13:15:00.000+01:00

Det finns många "klassiska" (i meningen icke-individualiserad eller icke-inspelningsbaserad musik) stycken vilka det existerar flera godtagbara, eller rentav eminenta, inspelningar av. Men i vissa fall existerar det inspelningar som gör andra existerande inspelningar av samma stycke obsoleta, eller som i detta fall, i det närmaste onjutbara. Det finns fortfarande andra framföranden av Bachs juloratorium som går att lyssna på. Men det finns mig känt endast ett framförande som kan sägas vara fulländat: Teldecs inspelning från 1973 med Concentus Musicus Wien under ledning av Nikolaus Harnoncourt. (Tydligen finns den utgiven på CD också, 1992. Här ligger även en länk till en (laglig) nedladdningssida, men kvalitet på ljudformatet där har jag ingen information om.

Förresten irriterar mig etiketten "klassisk" musik så mycket att det förtjänar ett eget irriterat inlägg, nu när jag ändå håller på med surgubberierna. Vad då "klassisk musik"? De ännu mer inbitna surkartarna morrar ju exempelvis redan åt mig för att jag börjat författa något slags hyllning till en inspelning av Bach.
-Bach!? Nu börjas det igen med det här jämmerliga barock-dunkadunkat! Vad är det för fel på riktig, fritt flytande musik - Palestrina, Byrd, de Victoria, Soriano...
-Soriano!? Är du inte klok i huvudet? Såna där nymodigheter kanske passar åt illiterata spolingar, men för en uomo di lettere duger inte sånt där modernistiskt skorrande! Nej, här prioriteras skönhet framför monomant framåtrusande.
-Jaha, jaja, om man är så svagsint att man nynnar med till något så neandertalsmässigt som Allegris Miserere, så förstår jag ju givetvis att man inte kan gå en milimeter utanför den papistiska normen för hur musik låter.
-Din mamma brukar inte ha något mot Miserere, det är perfekt musik att ha i bakgrunden när man gör det man gör när man träffar din mamma!
&c &c &c...

Men i exempelvis Alltid på en söndag, Vassillis Bolonassos eminenta radioprogram, blandas friskt Soriano och Byrd med ännu äldre tongångar, kanske Dunstaple eller de Machaut. Ibland känner sig DJ Bolonassos lite extra vågad och drämmer till med något ultramodernt, typ någon tidig Haydn. Och varje program avslutas med just Bach.

Jaja, Bach var det ja.
Häromsistens, det var alltså en söndag eftersom Alltid på en söndag som namnet antyder för den läskunnige alltid sänds på söndagar (P2, söndagar 0904-1100, lyssna om ni är vakna) som Bolonassos sände första delen av någon nyare inspelning av Bachs Weinachtsoratorium. Första koralen gick alldeles för fort, men frånsett det kändes det ganska mycket som Bach. Men bara ganska mycket. Det är alltid något som inte riktigt stämmer.

Några dagar senare letade jag efter nämnda oratorium på Spotify. Det visade sig att det fanns flera inspelningar. Jaha, tänkte jag. Någon av dem borde väl vara tillräckligt duglig för att duga som ackompanjemang när jag jobbar.

Lyssningarna lät ungefär såhär:
Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Nähej, nästa då...

Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Nähej, nästa då...
Jauchet frohlocket! auf, preiset die Tage! Rühmet, was --
Meh.

Eftersom jularbete utan Bach är otänkbart i ett civiliserat hushåll (jaja, tyst med er) så hade jag inget annat val än att leta fram Teldecs inspelning. Tonarten sjönk nästan en ters relativt de inspelningar som fanns på Spotify. Detta är Bach, detta är musiken på instrument som såg ut som de gjorde när Bach komponerade sitt oratorium; detta är musik framförd på det sätt musik framfördes när Bach tonsatte. På nästan alla skivor med klassisk musik ser man på konvoluten bilder på dirigent och orkester, porträtt- eller gruppbilder på solisterna. På Teldecs inspelning finns på konvolutet (förutom en klassisk målning av något dubiös relevans) bilder av instrumenten. Fokus hos Teldec har legat på något helt annat än vad som varit fallet hos de flesta andras inspelningar. Det finns många bra inspelningar av Weinachtsoratorium, men det finns endast en som är bäst. Och när man har tillgång till "bäst", nöjer man sig inte med "bara bra".

Huddinge sjukhus

2010-12-28T13:18:00.001+01:00

God fortsättning. Eller ond. Fortsättning, hur som helst. Minsta gemensamma nämnare.

På väg genom sjukhusgångarna till Apoteket (notera stor inledningsversal, signifierande Apoteket AB) inrymt i Huddinge sjukhus såg jag idag mitt framtida ideal. En kvinna i sjuttioårsåldern sittande i rullstol med en krycka i handen, kryckan på utsträckt arm riktad rakt fram som en lans. Avsikten är uppenbar: att visa riktningen för den hunsade kvinna i fyrtioårsåldern som ser till att rullstolen håller en någorlunda stabil kurs i den av krycklansen visade riktningen.

Rullstolsulanen är trotzdem inte nöjd:
-Skjut på lite, Elisabet (fingerat namn). Vi ska hinna fram till Apoteket innan trettondagen!
-Men snälla Matilda (fingerat namn), det är fullt av folk här, vi kan inte...
-Jag är inte snäll! Jag är en grinig kärring som vill att det ska gå undan någon gång här i livet!

Apoteket är (förutom det vanliga klientelet främst bestående av ålderspensionärer, sjukpensionärer och ensamma småbarnsföräldrar med tillhörande litet barn) fullt av sjuksystrar, undersköterskor och farmaceuter. Det är tydligen vanlig tid för lunchrast för något skift, och de nämnda yrkesgrupperna passar på att shoppa på mellandagsrean... Ironiskt nog har faktiskt Apoteket AB en mellandagsrea, men den är oacceptabelt snålt tilltagen och omfattar i princip endast ett specialerbjudande angående oparfymerad duschkräm från ACO (rekommenderas av Astma- och Allergiförbundet - ergo: bra produkt). Två flaskor för en. Den lunchshoppande sjukvårdspersonalen köper Cocilliana-Etyfin, handsprit, Citalopram, handsprit, Molypect, handsprit, Alvedon, handsprit och två flaskor oparfymerad duschkräm från ACO till priset för en. En av ålderspensionärerna klagar över att kvaliteten på gummiremmarna till Yngsjöbrodden har gått ned sedan det förra paret inhandlades.

När jag sitter och dricker kaffe i den större kafeterian utanför Apoteket dyker rullstolsulanen och hennes väpnare upp igen. "Matilda" radar förnöjt upp tabletter och kapslar av olika slag på brickan och sväljer dem ett efter ett med en klunk kaffe och en tugga punschrulle mellan varje. "Elisabet" sitter och skruvar på sig, mest påminnande om en tonåring i sällskap med mycket pinsam mamma. Kryckan hänger osäkrad (dubb ned) beredd för strid bakpå rullstolen. Jag äter upp min baguette och tänker att det i alla fall är tur för den fyrtioåriga tonåringen att hennes lansiär inte ordinerats suppositorier.

Vänster hand

2010-12-16T21:18:00.000+01:00

Det här blir ett självrefererande inlägg. Det är dessutom skrivet enkom med vänster hand.

Och nu blir det genast ännu mer av metainlägg, för när jag nu skriver att det "dessutom [är] skrivet enkom med vänster hand" så är inlägget i själva verket alls inte skrivet överhuvudtaget, varken med hand eller fot, från den punkt där jag befinner mig i textkonstruktionen. Någonting man inte vanligtvis tänker på, men att skriva med vänsterhanden ger oanade möjligheter till eftertanke utöver det vanliga. Det låter ju säkert som att det borde vara bra och intellektuellt stimulerande. I själva verket är det ett sådant här halmstrå man greppar efter: det är helt enkelt ganska långtråkigt att skriva såhär långsamt, så man har inte något bra alternativ till att sitta och låtsasfilosofera medan inlägget långsamt knackas fram med vänsterkardan.

För att inte tala om hur mycket metabloggande eftertanke man kan ägna åt att fundera varför man, om man nu med stor möda och under nästan outhärdlig tristess författar ett blogginlägg med vänster och endast vänster hand, inte ägnar den mödan åt att åtminstone blogga om något intressant och relevant samhällsdebattämne? Ni vet, terroristen från Tranås, Julian Assange, datalagringsdirektivet, sexköpslagen... Å andra sidan är det överväldigande antalet tyckartexter i dessa ämnet också till outsägelighet intetsägande (hah, där fick jag allt till en fin formulering, va?), så då gör det varken till eller från att jag ägnar en text åt att beskriva vad nämnda text inte beskriver.

Men naturligtvis är jag fullt medveten om att i stort sett samtliga läsare av denna text kommer att ägna sina grubblerier angående inlägget ifråga åt en och endast en sak: vad har egentligen blivit av höger hand?

I själva verket har mänsklighetens samlade högerhänder, undertecknads inräknad, fått uppmärksamhet nog så det både räcker och blir över:

Terrordåd

2010-12-13T21:54:00.002+01:00

Incidenten av den 11 december 2010 har nu, enligt Svenska dagbladet, fastslagits vara Sveriges första terrordåd (sic!)... Man tycker att en journalist borde veta bättre än att uttrycka sig på sådant sätt. Så de intill förväxling terrordåd liknande händelser som inträffat på svenskt territorium fram till i förrgår, var alltså inte terrordåd? Attacken mot Norrskensflammans redaktion, inte ett terrordåd? Ockupationen och sprängningen av den västtyska ambassaden (strikt talat västtyskt territorium, men incidenten berörde också svenskt territorium), inte ett terrordåd? Bombdetonationen på Centralstationen i Stockholm dagen innan nyårsafton 1991, inte ett terrordåd?

Svenska dagbladet skyler skickligt över med att återge sverigedemokratiska kommentarer angående det skedda. Vi låter sekreterare Brunell (som mest av allt verkar vara något slags refuserat material till en Hipp Hipp-sketch) tala:

är det nu man får säga "vad var det vi sade"? #äntligen

Det står förstås folk fritt att säga vad de vill, men om man som exempelvis William Petzäll är riksdagsledamot, bör man hålla sig från att gotta sig. Speciellt om man representerar ett parti som för bara tjugo år sedan kunde få sitt ungdomsförbunds ordförande gripen tillsammans med en handgranatsbeväpnad nazist vid Vänsterpartiets första maj-manifestation utan att någon ens låtsades bli förvånad.

Men det förstås, det hände ju före den 11 december 2010, så det kan ju knappast varit ett terrordåd som där planerades.

Läser vidare Anna Veeders smått onödiga kåseri på Newsmill angående det skedda. Det kan finnas nog så talande skäl för att kritisera Johannes Wahlströms idiotiska poetiserande av de "uppgivna själar" som spränger sig själva i syfte att döda och lemlästa (det sista utelämnas underligt nog från Wahlströms poetisering...), men varför det i sammanhanget skulle vara relevant med vad axelryckande nyheter om självmordsbomber mottogs i slutet av den andra Intifadan övergår mitt förstånd.

Men liksom med Svenska dagbladets perspektivlöshet överskuggas även Veeders sådana av Newsmills försök att sätta nya rekord i splatterjournalistisk smaklöshet:

Spänningen är olidlig...

Humaniora

2010-12-13T15:07:00.002+01:00

Varje gång man börjar läsa en kurs på grundnivå i ett humanistiskt ämne, nu senast teoretisk filosofi, så måste man vada igenom timmar av diskussioner av (inte med: för dessa personer är "diskutera" endast i undantagsfall ett transitivt verb) vuxna människor som ifrågasätter ämnet. Det slår aldrig fel, att man om man inom ramen för en grundkurs' curriculum sätter sig på en föreläsning om låt säga Platon, kommer man med största sannolikhet att stöta på minst en person som måste tala om för alla och en var som liksom vederbörande älskar att höra vederbörandes röst, att den platoniska formläran är idiotiskt nonsens.

Notera nu att detta inte är en kurs befolkad av doktorander, vilka i detalj har studerat Platon samt de två och ett halvt millennium av filosofisk utveckling och vetenskapligt avancemang som följt på denne man och hans tid. Detta är en kurs på grundnivå termin 1 (ett), och den som räcker upp handen om Platon har totalt läst halva artikeln Plato på engelska Wikipedia, samt i bästa fall bläddrat igenom utdragen ur Staten och Parmenides i Marc-Wogau (red.): Filosofin genom tiderna, band 1. Och visst, det står envar fritt att intuitivt eller utifrån egna mer eller mindre förutfattade ståndpunkter tycka både det ena och det andra om Platons formlära, Aristoteles' Nikomachiska etik, Kants kategoriska imperativ eller om Tractatus Logico-Philosophicus. Men var är självkritiken? Dessa personer ställer inte en fråga om sätt att läsa en text, eller hur olika passager eller formuleringar bör kunna uppfattas. De fastslår, oftast med synnerligen onyanserade formuleringar, sin åsikt som om den vore ett odiskutabelt faktum, och lämnar ytterst sällan ens ett minimum av utrymme för fortsatt diskussion.

Är det så verklighetsfrämmande för folk att förstå att, inte ens i ett ämne där litteraturen består av prosa på åtminstone ett ytligt plan begripligt vardagsspråk, det är en enorm avgrund i kompetens och förmåga att bedöma en frågeställning mellan en grundkursstudent och en filosof med år och hyllmeter av studier i ämnet i ryggen? Kan man någon gång få ana ett uns av självkritik bakom dessa tvärsäkra förkastanden från samma personer som sekunder tidigare öppet erkänt (man är frestad att säga "stoltserat med") att de inte ens läst de fyrtio sidor text som ska ligga till grund för dagens seminarium?

När jag tänker närmare på saken så är inte det här exklusivt för humaniora. Samma företeelse finns inom samhällsvetenskaperna. (Visserligen är det en öppen fråga om inte samhällsvetenskaperna rent rationellt borde kunna sammanföras med humanioran till en enhetlig typ av akademiskt studieområde, men det är en annan diskussion.) När jag senast försökte läsa nationalekonomi på vävbaserad distans presenterade sig i forumet en just från gymnasiet utexaminerad nittonåring med ett fotografi av Ludwig von Mises som användarbild och förklarade sig stå den österrikiska skolan nära. Han såg vidare fram emot givande diskussioner. Det är naturligtvis fullt möjligt att Kapital und Kapitalzins låg på nittonåringens nattduksbord, men jag kan i ljuset av otaliga liknande situationer inte bli kvitt min befogade misstanke att hen snarare i mest pålästa fall hade The Fountainhead på nämnda metaforiska möbel. (Eftersom grupparbeten med denna typ av personer, som inte kunde acceptera som fakta den information som förmedlades i kurslitteratur författad av "oseriösa" (sic!) ekonomer som Klas Fregert och Lars Jonung, var en essentiell del av kursens gång, fullföljde jag aldrig nämnda kurs i nationalekonomi.)

Jag är de långa meningarnas man...

Det fascinerande är att denna typ av människor aldrig öppnar munnen i protest under en föreläsning i ett teknologiskt eller naturvetenskapligt ämne. Jag har extremt svårt att föreställa mig hur någon kunde komma undan med ett uttalande av typ: "Alltså, fattar inte Riemann att hans integral är helt jävla värdelös när den inte ens kan integrera vanliga enkla indikatorfunktioner" utan att åtminstone få en trött blick från läraren. För några trötta blickar delas endast i undantagsfall ut när liknande utspel förekommer inom humanistisk fakultet. Tvärtom så uppmuntras rentav studenter som ännu inte ens har en ordentlig bild av vad ämnet i stort behandlar, att komma med åsikter (!) om kursens innehåll. Vissa kurser är värre än andra. Jag träffade en gång en ung man som flytt fältet från en introduktionskurs i praktisk filosofi efter att läraren dåraktigt hade råkat initiera en "diskussion" om moralens natur. "Diskussionen" (notera citattecknen, vilka signifierar ironi och/eller sarkasm) innebar föga överraskande att två brådmogna UFO:n hade tagit till orda i duett: "Ja, de moraliska incitamenten bla bla bla som den store anden Kierkegaard skriver &c &c &c" och hållit låda fram till dess att den föregivna föreläsaren hade kommit sig för att avbryta för rast.

Det är dock inte så att det är mer korkat folk som läser på humanistiska eller samhällsvetenskapliga institutioner relativt de naturvetenskapliga. (Jag saknar information om hur det ligger till på medicinska utbildningar, men jag har svårt att tro att någon på fullt allvar räcker upp handen och utan god grund ifrågasätter kurslitteraturens förklaring till hur det lymfatiska systemet fungerar.) Detta kan bland annat ses i att naturvetare som förirrar sig in på kurser i humanistiska ämnen beter sig exakt likadant. Det är illa nog att föregivet välutbildade och civiliserade personer kan yttra oacceptabla generaliseringar över extremt heterogena folkgrupper, eller utan ämneskunskap ifrågasätta psykologins ställning som seriös akademisk disciplin, men det är etter värre att personer tycks anse sig kunna allt om ett ämne bara genom att skriva in sig på "extremt elementär grundkurs i humanistiskt ämne Ä".

Något måste göras, och jag föreslår den enklaste och mest radikala metoden: införandet av total diktatur på grundkurser. Uttala dig om ett ämne får du göra när du har läst två terminer och klarat dig upp på C-nivå. Innan dess ska du acceptera allt lärare och litteratur säger som axiomatiska sanningar givna av Gud och instutitionsstyrelsen.

Men inte ens efter att ha skrivit din doktorsavhandling bör du uttrycka dig i termer av "Leibniz är ju en idiot!". Vädra åsikten att Leibniz är en idiot kan du endast göra med någon som helst bibehållen trovärdighet om du satisfierar något av följande villkor:
1) du har världsberömda parallella karriärer som jurist, rättsfilosof, logiker, matematiker, publicist och via diplomati försvarandet av ditt hemlands välstånd och suveränitet; och dessa karriärer är garanterade att ännu ge dig rykte och berömmelse bland grundkursstudenter inom möjligen medicinen undantagen samtliga akademiska dicipliner år 2360 (och även då endast om du uttrycker dig på oklanderligt klinisk latin),
2) du är Sir Isaac Newton.

Övriga vägar till denna, uppenbarligen starkt eftertraktade, nivå av lärdom och bildning, existerar ej.

Uppdatering på kvällen 2010-12-13
Det har uppgivits för mig av personer som med fog kan sägas vara mer insatta, att ifrågasättande av kurslitteraturens påståenden i princip är obefintligt på medicinska utbildningar.

Journalister

2010-12-12T22:45:00.002+01:00

Jag har stor respekt för journalister. Flera av mina bästa vänner är journalister &c &c (jaja, det är faktiskt sant i åtminstone 1 fall). Men den slödderhop som tycker det var en bra idé att frossa i den presumtiva självmordsbombarens av 11 december 2010 liv, familj och kadaver in extensio, de utgör den kategori yrkesverksamma som får journalistkåren att associeras med idel skrupellösa hyenor dräglande efter nästa scoop lika skrupellösa mediakonsumenter kan frossa i.

Så långt gnäll och bitterhet. Vidare är värt att ägna lite eftertanke åt vad för samhälle som "den islamistiska terrorismen" slagit till mot denna gång. Ett samhälle där den första reaktionen på gärningen är att ge gärningsmannen första hjälpen. Ett naivt missförstånd av sjukvårdaren som befann sig på platsen, en blåögd oförmåga att förstå att ett terrordåd kunde inträffa på svensk mark, avsaknad av förmåga att ens misstänka att den skadade mannen var en självmordsbombare och inte ett offer för en ovarsamt hanterad fyrverkeripjäs?

– Min första tanke var att mannen var en terrorist, säger Pascal (sjukvårdaren som var först på platsen) till Dagens Nyheter.

Vi lever, trots allt mer oansvariga element i vår journalistkår, framgent i världens bästa land.

Uppdatering sent på kvällen 2010-12-12
Aftonbladet, denna tidning som genom sin historia har gjort så mycket för svensk press- och yttrandefrihet, bidrar nu med en "unik film" som "skildrar hela händelseförloppet", vilket översatt från kvällspressjournalistisk sociolekt betyder att de har fått tag på ett band från en övervakningskamera.

Jag vet exakt hur den pressetiska diskussionen på redaktionen har gått till:
-Shitshitshit, vi har ett TERRORISTDÅD! I Sverige! Hur ska vi göra det här uppslaget?
-Fanfanfan, vi har ju INGEN journalistisk erfarenhet av terrordåd i Sverige! Ska vi improvisera allt?
-Nej, lugn bara lugn. I Storbritannien har de ju haft såna här små incidenter förut, så vi gör precis som i Storbritannien...

Uppdatering strax efter midnatt 2010-12-13
Och de verkar ju lära duktigt från britterna, journalisterna på Aftonbladet.

Musique Baroque de Telemann

2010-12-12T20:18:00.001+01:00

Jag lyssnar på Musique baroque de Telemann, enligt Spotify med undertiteln performed according to the traditions of the time by Wolfgang Bauer Consort. En bra skiva på många sätt och vis. Jag återger spårlistan i sammanfattad form:
1-4: Telemann: Concerto in D für Trompete, 2 Violinen & B.C.
5-8: Telemann: Concerto a 3 Clarin, Tympani, 2 Violin, Viola e Cembalo
9-12: Telemann: Violinsonate in A-Dur aus der Tafelmusik für Violine & B.C.
13-16: Telemann: Trompetenkonzert Nr. 2 in D-Dur für Trompete, 2 Oboen, Fagott & B.C.
17-30: Telemann: Sonata "Sabato" & Sonata "Domenica"aus "Scherzi Melodichi per divertimento di coloro che prendono le Acque minerali in Pirmonte con Ariette semplici e facili a Violino, Viola e Fondamento".
31-34: Telemann: Ouvertüre in D-Dur für 3 Trompeten, Pauken, 2 Oboen, Streicher & B.C
35: Händel: Ouverture aus der Suite in D-Dur

Den uppmärksamma läsaren kanske märker någonting avvikande med det sista spåret? Exempelvis att det är en smula svårt att spontant se hur det hör hemma på en skiva med titel Musique baroque de Telemann (min markering)?

Jag undrar i all stillsamhet hur man tänkt här? Tycker man att en timslång skiva väl framförd musik av Telemann är för andefattig om man inte som avslutning klämmer in två minuter Händel? Anser man att publiken inte känner till Telemann nog för att köpa en skiva med musik av Telemann där konvolut och titel ger sken av att albumet endast innehåller musik av Telemann om man inte smyger in ett minimalt stråk av Händel mot slutet? Eller kan det vara så att man på Wolfgang Bauer Consort bedömer att Telemann, en av musikhistoriens allra mest produktiva tonsättare, inte i sin produktion kan uppvisa tillräckligt med material för att fylla ett helt album?

Det finns en sketch i Fem myror är fler än fyra elefanter där Brasse Brännström gör en kaka på allt gott han känner till - bland annat choklad, gelehallon och korv. På mer än ett sätt känns det som att endera EMI eller konsortiet självt har gjort en Brasses liknande bedömning.

Uppdatering: Från Facebookkommentarer angående denna bloggpost.

Inge Jonsson

De tänkte väl nåt i stil med:
Ett extranummer måste vi ha också så att det blir som en riktig konsert. Vi tar den där av Händel, den brukar vi spela bra...

Fredrik Stangel

Spåret (och skivan) avslutas också mycket riktigt med trettiofem sekunder applåder, vilket ju är precis vad man vill höra på skiva.

Memorandum

2010-12-12T19:57:00.003+01:00

Detta är nu en bitterblogg.

Yngsjöbrodden

2010-11-21T16:30:00.000+01:00

Man vet att man har blivit gammal, eller åtminstone uppnått något visst stadium av sin utveckling, när det stora lördagsnöjet består i att handla på apoteket på Huddinge sjukhus. Eller, något måste det vara ett tecken på i alla fall att jag faktiskt med markant välbehag stod och botaniserade bland urvalet av Plackers och öronproppar. Man ska veta sin ålder, även om man inte har den inne.

"Speciellt om du köper de här", kommenterade expediten och läste in mitt par Yngsjöbrodden, 69 kr, i streckkodsläsaren.

Men vad tusan, om alternativet är att bryta armar och ben när jag glider runt i mitt enda par kängor för medelkallt väder, blankslitna sulor, så är inte jag den som är den. Visserligen läker nog min höft ihop bättre än den genomsnittliga seniorens när jag bankat den till flis mot istäckt asfalt, men jag hade hoppats på att ha åtminstone marginellt roligare än så i vinter. Köpa nya ordentliga skor har jag inte råd med.

Jag är för övrigt rätt nöjd med mitt par ärvda grovarbetarkängor. De sitter som gjutna på fötterna, trots att de är nästan två nummer för stora för mina fötter, och blir nog som nya med lite brun skokräm och ett par nya skosnören. Nu har de fått klor undertill också. Jag har inte visat skorna den nya accessoaren, det får komma som en överraskning efter nästa underkylda regn. I vinter ska jag ha stadga under sulorna. Tyst (öronproppar), fräscht (Plackers) och tryggt (Yngsjöbrodden). Så på det hela taget var jag nog mycket nöjd med min gröna lördagsgodispåse.

"Amatör", muttrade väl damen bakom mig, som efter vad jag förstod lämnade Apoteket fullastad med nässpray och Citodon.

Sen köpte jag en garderobsblomma. Floristen tittade lite på växten som om hon tyckte synd om den när jag skulle bära iväg mitt köp, men jag ska göra mitt bästa för att den ska överleva och trivas. Den är tydligen giftig, så jag vågar väl inget annat.

Aung San Suu Kyi

2010-11-14T15:07:00.000+01:00

Utdrag ur lista på sannolika skäl till varför Than Shwes သန်းရွှေ junta beslutade att frige Aung San Suu Kyi အောင်ဆန်းစုကြည်, ordnade efter betydelse.

1. Juntan bedömer, korrekt eller inkorrekt, att det kinesiska stödet för sittande regering annulerar det eventuella politiska inflytande dr. Suu Kyi kan utöva.
2. Juntan anser, korrekt eller inkorrekt, dr. Suu Kyi mindre viktig efter avslutade parlamentsval, och ignorerar det eventuella politiska inflytande hon kan tänkas utöva.
3. Drag i militärjuntans interna maktspel.
4. Administrativt misstag inom juntan.
5. Drag i kinesiskt utrikespolitiskt maktspel.
6. Okända politiska påtryckningar i kombination med löften från Indien.
[...]
9. Okända politiska påtryckningar i kombination med löften från Förenta staterna och/eller Europeiska unionen.
[...]
13. Resultat av kända påtryckningar från Förenta staterna och/eller Europeiska unionen.
14. Försök att utmanövrera inrikes opposition.
[...]
20. Resultat av kända påtryckningar från Förenta nationerna.
[...]
32. Försök att förändra västerländsk opinion efter intern-burmesiskt lobbyarbete aktivt stött från utlandet av bland andra Bono.
[...]
924. Försök att blidka rödklädda Facebookanvändare.

Fotnot: Jag gratulerar naturligtvis som varje annan tänkande människa dr. Suu Kyi, och önskar de burmesiska demokratirörelserna all lycka.

Allmänna tankar: Kristen ateism

2010-09-19T00:58:00.000+02:00

Det finns ingen anledning att tro på dubiösa redogörelser för övernaturliga skeenden bara för att man anser att älska era fiender (Luk 6.27, Matt 5.44; jfr. Oxyrhynchus 1224 6.1, Polykarpos till filippinarna 12.3, Didache 1.3, Joh 13.34-35, Rom 13.8, 1 Petrus 1.22) är en godtagbar maxim.

Omvänt finns ingen anledning att förkasta älska era fiender som maxim enkom för att man inte finner någon anledning att tro på dubiösa redogörelser för övernaturliga skeenden.

1994 var inte igår - Akt sex

2010-09-05T23:38:00.000+02:00

Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Akt två
Akt tre
Akt fyra
Akt fem
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28

Därigenom är kärleken fullkomnad hos oss, att vi hava
frimodighet i fråga om domens dag; ty sådan Han är, sådana äro
ock vi i denna världen.
Räddhåga finnes icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver
ut räddhågan, ty i räddhågan ligger tanke på straff, och den som
rädes är icke fullkomnad i kärleken.
Vi älska, därför att han först har älskat oss.

(1 Joh 4:17-19)

Inledande anmärkning
Det kan hända att någon i publiken tycker att delar av mitt resonemang kring hushållsgemenskaper är missledande. Jag ska inte vidareutveckla något om det just nu, men kommer att föra en kortare argumentation för mitt synsätt i epilogen som är avsedd att följa akt åtta.

Vi fortsätter från förra anförandet, men vi tillåter oss att sträcka lite på oss mellan varven.

Dramatis personæ
Barbro Westerholm (fp)
Född 1933, i riksdagen 1988-99 och igen sedan 2006. Till yrket läkare, blev medicine doktor och docent vid Karolinska institutet 1967 och adjungerad professor vid nämnda lärosäte 1986-89. Generaldirektör för socialstyrelsen 1979-1985. Något av en legendar bland aktivister för HBTQ-rättigheter, drev under sin tid som generaldirektör för socialstyrelsen igenom avkategoriserandet av homosexualitet som psykisk sjukdom. Var vidare 1999-2005 ordförande för Sveriges pensionärsförbund, och har också varit ledande i föreningen Humanisterna. Hennes personliga sida hos Folkpartiet återfinns här.

Christina Linderholm (c)
Född 1943, i riksdagen 1991-94 då hon satt som suppleant i konstitutions- och utbildningsutskotten. Under mer än 20 år anställd på Företagarna, där hon har aviserat sin avsikt att gå i pension efter att ha vakat ut riksdagsvalet 2010. Sedan 2008 styrelseordförande för Utbildningsradion.

Sedan tidigare presenterade Holger Gustafsson (kds) och Stefan Kihlberg (nyd).

Akt sex - Anföranden 66-72

Vad menas? Publiken står frågande. En akt, bestående endast av sju anföranden!? Är detta möjligt? Men vi behöver inte fylla ut utrymmet med raljerande av detta slag, vilket vi direkt kommer att se när Barbro Westerholm (fp) tar till orda:

Fru talman! Vi har haft en lång debatt. Jag skall
därför försöka göra en kort variant av mitt
anförande.

Detta låter ju inte lovande för vår förhoppning att inte bara få oss en obetydlig mellanakt serverad...

Om riksdagen i dag säger ja till en partnerskapslag
säger man ja till kärlek och trohet mellan
människor, oavsett kön. Det är ett ja till tolerans,
och det är ett nej till diskriminering av den
homosexuella kärleken.

All right, allvarligt talat nu då. Anledningen till att denna akt består av så få anföranden, är att jag skulle vilja diskutera detta lite mer i detalj.

1994 var inte igår. 1994 var närmre 80-talet än vad det är närmre det nya millenniets första årtionde. Och all 80-talets debatt om homosexuella kretsade kring en skräckinjagande skugga, vars tyngd inte riktigt förstås intuitivt av alla i undertecknads generation, vi som inte var i riktigt "medveten ålder" under yuppieeran. Givetvis talar jag om AIDS. I akt två nämndes ett kraftfullt inlägg i Dagens nyheter till förmån för lagen: "Partnerskap mot hiv", och det är i ljuset av en debatt efter denna linje man måste förstå det tal om trohet som vi får ta del av från förespråkarnas sida. Det är också ett motargument mot de röster som hävdar att homosexuella parförhållanden är ytterligt få eller icke-existerande.

Naturligtvis existerade homosexuella parförhållanden även före sambolagen. Det många förespråkare ville lägga tonvikten vid var dock att ett sanktionerat partnerskap med juridiska rättigheter åtminstone på något plan jämförbara med äktenskapet skulle stödja de parförhållanden som redan fanns, och inge en trygghet att ingå nya varaktiga relationer. Diskursen var överlag vinklad att betrakta den libertinistiska bögklubbskultur som förvisso existerade, men som av många utomstående betraktare uppfattades som långt mer normal än vad som var fallet, som ett problem; inte kanske främst moraliskt, utan med specifikt HIV-aspekten i åtanke. Det var rädslan för AIDS som fick riksdagen att 1987 med stor majoritet fatta beslut om att förbjuda "s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter". Det är symptomatiskt att det man valde att bekämpa inte ens var klart definierat.

Jag rekommenderar läsaren att, i mån av tid, ta del av debatten om förbudet mot bastuklubbar. Det är ett i många avseenden viktigt dokument att läsa, samtiden till varnagel för hur lätt det är för en grupp att fatta beslut i affekt.
Debatten den tredje juni 1987. Anföranden 122-134
Proposition 1986/87:149. (Snaska på bara, den innehåller intrikat information om hur homosexuella har sex.)
Efter 1996 bedrev polisen inget spaningsarbete efter klubbar av detta slag. Sedan 2004 är lagen avskaffad.

Naturligtvis, det ska sägas direkt, är Westerholms argumentation inte uteslutande riktad mot denna diskurs, utan går i princip genast över till en huvudargumentation som först presenteras i följande citat:

Partnerskapslagen är ett led i vår strävan att
undanröja den fördömande inställning till
homosexuella som har en lång historia bakom sig
och som vi märker så tydligt ute i samhället i dag.

Egentligen är det onödigt att återge mer av Westerholms argument enligt denna linje, eftersom det i princip endast är ett omtuggande av den redogörelse för lagförslagets framväxtprocess vi redan fått oss serverat av bl.a. Maj-Lis Lööw (s) och Elisabeth Persson (v). Att det aldrig på allvar var tal om någon hushållsgemenskapslag slår hon dock fast:

I det fallet handlar det om en heterogen grupp
vars behov vi inte känner till och som vi av
integritetsskäl inte ville studera närmare. Däremot
hade de homosexuella önskemål om ett registrerat
partnerskap.

Man kan gå vidare och titta på
hushållsgemenskapen på ett annat sätt, men det
kommer att bli ganska knepigt.

Vad för integritetsskäl som kan tänkas ha blockerat ens ett statistiskt studium av hushållsgemenskaper går Westerholm inte in på, men som vi definitivt har fastslagit i akt fem är det ju hur som helst irrelevant. Ergo söker man införa lag av dansk och norsk modell, och mer än så står egentligen inte att säga om lagskrivningsprocessen.

Så resten av anförandet står fritt att disponera för vad som för så många utgör så att säga pudelns kärna: moralfrågan.

[E]tt liberalt förhållningssätt går längre
än att endast acceptera andra uppfattningar än den
som man själv omfattar. Det är som engelsmannan
Peter Nicholson skriver i sin essä om tolerans som
ett moraliskt ideal. Han skriver att tolerans är
förmågan att avstå från att utöva makt över andras
åsikter fastän de skiljer sig från ens egen
moraluppfattning.

Den essä som här refereras till är Toleration as a Moral Ideal (1985), i vilken Nicholson definierar tolerans som produkten av följande sex komponenter:

Urskiljning, den tolererade företeelsen skiljer sig från den uppfattning den tolererande har eller förespråkar.
Vikt, den tolererade företeelsen är inte trivial utan har en märkbar påverkan på omgivningen.
Misstycke, den tolererade företeelsen resulterar oundvikligen i en konflikt med den tolererandes egen moraliska uppfattning.
Makt, den tolererande har, eller upplever sig ha, förmåga att helt eller delvis undertrycka den tolererade företeelsen.
Icke-avvisande, den tolererande avstår från att bruka makten beskriven under 4.
Godhet, tolerans är (eg. enligt den moraliska uppfattningen hos den tolererande) gott och den tolerante analogt god.

Nicholsons åsikt om toleransens natur kan därmed summeras i uppfattningen att tolerans till sin natur är icke-gärningen (5), själva avståendet från undertryckandet (4) av den misshagliga företeelsen (1-3). Huvudtesen hos Nicholson är därmed att tolerans inte primärt är accepterandet av andras åsikter, utan det aktiva icke-avvisandet av åsikter som markant kommer i konflikt med ens egen moraliska uppfattning.

Så långt den praktiska filosofin. Vidare bemöter Westerholm de teologiska invändningarna:

En del kristna har haft invändningar mot en
partnerskapslag, men det finns andra kristna som
gör en annan tolkning av Bibeln utifrån
evangeliernas kärleksbudskap. Det har varnats för
att en partnerskapslag skulle vara ett hot mot
äktenskapet. Men samhällets signaler visar ju på
det motsatta. Med en partnerskapslag understöds
fasta relationer mellan vuxna människor.

Fru talman! Det finns många missuppfattningar om
vad homosexuell kärlek är. Det vittnar den
brevskörd som jag har fått sedan 1991 om. Breven
visar att man tror att homosexualitet enbart handlar
om sexuella handlingar. Man tror inte att det i en
homosexuell relation finns samma mått av vänskap,
omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek, lust och närhet
som i den heterosexuella relationen.

Det starka fokus på sexuell praktik som ofta förekommit i debatter om HBTQ-rättigheter både före och efter 1994, behandlas bättre i andra skådespel än det som här oss föreligger. Men det kan inte skada att erinra om hur stor del av alla debatter i ämnet som gått åt till att betrakta homosexualitet som en sexuell praktik snarare än som en kategori av känslomässig attraktion. Förvisso är de båda ämnena intimt förknippade med varandra, men de som (strikt utanför riksdagens plenisal) fört fram "sängkammarargumenten" såsom slagträn i debatten, har därigenom avvikit från ämnet. För ämnet, som vi utförligt konstaterade i akt fem, kan inte tillåtas övergå att handla om olika sexuella preferensers vara eller icke vara. Faktiskt skulle man rent tillspetsat kunna hävda att frågan om de homosexuella relationernas mått av vänskap, omsorg et.c. överhuvudtaget inte är relevant för sakfrågan; utan att sakfrågan endast är frågan om säkrandet av juridiska rättigheter till en bevisligen existerande klart definierad och avgränsad kategori av parförhållanden, vilka genom sin könssammansättning och endast genom sin könssammansättning hittills utestängts från dessa rättigheter.

Westerholm vill avsluta det kristna spåret med åberopandet av en kristen auktoritet, pastor primarius i Storkyrkan Ludvig Jönsson (1923-1985). Jönsson gjorde sig i sina predikningar, genom sin medverkan i radioprogrammet Någon att tala med, och genom sina framträdanden som debattör i televisionen, ett namn som en förespråkare för en friare teologi, som satte människan som individ i fokus och som såg Gud som den villkorslösa kärleken snarare än som den allsmäktige världshärskaren. En mycket bra och koncis introduktion till Jönssons teologiska och moraliska åskådning återfinns i Sten M. Philipsons förord till den postumt utgivna Kärlekens manifest (Legenda, 1985), till vilken Westerholm med hänsyn till debattens längd hänvisar istället för att själv citera ur.

De citerade sidorna, 41-44, utgör Jönssons predikan med rubriken Befriad kärlek, hållen vid nattvardsmässa den 30 augusti 1981 med anledning av den homosexuella frigörelseveckan, en arkaisk föregångare till dagens Pride-festival. När man utan förkunskaper bara läser predikans första mening: "Allt som går under namnet kärlek är inte kärlek" är möjligt att man låter sig bedras av sina förutfattade meningar om Svenska kyrkans hållning gentemot homosexuella anno 1981. Men skenet bedrar, tack och lov.

Det finns ett kännemärke på all äkta kärlek. Det är att den är kopplad till frihet. I den levande kärlekens mitt finns alltid frihet. Kärlek är något annat än drift, något annat än instinkt. Det är inte underkastelse och inte självutplåning, inte fixering och inte tvång. Det är befriade människors fria hängivelse. Kärlek är ett villkorslöst engagemang - men samtidigt en lika villkorslös frihet att gå sin egen väg och en lika villkorslös rätt för den älskade att gå sin väg. Detta är kärlekens mysterium: det totala engagemanget och den totala friheten.

Även den som inte delar pastor primarius Jönssons för sin tid ytterligt radikala hållning (även om han aldrig rakt ut i sin predikan tar ställning för den homosexuella kärleken, eller ens nämner homosexualitet i sin predikan), måste beundra dessa drygt fyra trycksidor för dess retoriska slagkraftighet. Och man ska inte förringa det yrkesmässiga mod Ludvig Jönsson visade med detta implicita ställningstagande för de homosexuella. 1981 stod han i praktiken ensam med denna ståndpunkt, och gjorde en mycket kontroversiell figur i kyrkans mer konservativa huvudfåra.

När allt kommer till allt är det kanske mycket mer rädsla som reglerar vår samlevnad än kärlek. Men nu är det som om vår text ville driva oss till någon sorts avgörande: "Räddhåga finnes icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver ut räddhågan." Rädsla att mista, rädsla att inte räcka till, att bli avslöjad, att göra någon annan besviken och inte kunna leva upp till förväntningarna - visst är det mycken sådan rädsla som driver oss till handlingar som kan likna kärlek men som inte är det. Bara befrielse från denna rädsla kan ge rum för äkta kärlek.

En retorikexpert skulle kunna analysera dessa fyra sidor på fyrahundra sidor och ge ett mångbelysande perspektiv på hur Ludvig Jönsson i allmänna termer förmår att implicit sätta ord på mer konkreta sakförhållanden. Mot Ludvig Jönsson kan många konservativa kristna argumentera. Men Jönsson skulle knappast ha valt dessa som motparter i en debatt, hans valda samtalspartner anser han sig aldrig behöva tvivla på.

Kristus skär rakt igenom alla dessa mönster och ställer sig på gemensam botten med oss för att vi skall känna: Det kommer inte an på att jag lyckas och klarar mig och mina relationer, utan på att du är älskad som den du är. Det är vid den utgångspunkten som all räddhåga kan drivas ut. Du berhöver itne vara rädd att mista den du håller mest av. För om det skulle hända, så drabbar det inte dig i din innersta existens. Du behöver inte vara rädd att bli avslöjad, för om det skulle hända så är du då bara vid den punkt där du är mest älskad. Jag behöver inte vara rädd att visa mig som den jag är - för det är den och ingen annan som är älskad med en evig kärlek.

Retoriskt kanske det är till förmån för den fortsatta debatten att Jönssons kraftfulla ord aldrig förs till riksdagsprotokollet, utan mer indirekt kommer att härledas ur det mer vaga:

Jag skulle vilja citera ett stycke ur pastor primarius
Ludvig Jönssons predikan i Storkyrkan under den
homosexuella frigörelseveckan i augusti 1981. Den
handlar om kärleken och dess komplicerade väsen.
Jag nöjer mig med att rekommendera er att läsa s.
41--44 i hans bok Kärlekens manifest.

Och med standardform C-2 för hur riksdagsdebatters anföranden avslutas:

Att säga ja till partnerskapslagen är att bejaka det
finaste som finns: kärleken mellan människor.
Kärlek är en bristvara i dagens samhälle. Den skall
vi vara rädda om. Detta var något som Kent
Carlsson också värnade om. Jag beklagar att han
inte kunde få uppleva den här dagen.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationen. Jag kommer inte att ta
repliker på Stefan Kihlberg.

Och vi är tillbaka till vardagen. Visst känns det som ett segt uppvaknande efter nattvardsmässan i Storkyrkan?

Något vaken tycks Holger Gustafsson (kds) ändå vara, kanske emedan han gått miste om vår mentala färd till 1981, för han gör ett tappert försök att lansera en ny nyckelterm i debatten:

Jag har en fråga till Barbro Westerholm: Vad
innebär folklig förankring för Barbro Westerholm
när det gäller lagstiftning?

Ovanligt postmodernistisk frågeställning för att komma från kristdemokratiskt håll, får man väl ändå säga. Nå, Barbro Westerholm? Vasa? Jaha, "minoriteters rätt att bli rättvist behandlade i detta samhälle", ja, det får man väl säga är en åsikt av något slag. Men folklig förankring, återtar Gustafsson, det skulle han då vilja säga följande om:

Fru talman! Reservanternas förslag och modell kan
innebära att vi får en större folklig förankring. Det
behöver uppenbarligen inte bli sämre för
minoriteten i fråga. Men det ges en möjlighet att
även få med de breda grupperna i sammanhanget.
Är det principiellt viktigare att slå vakt om vissa
grupper än om andra?

Det tråkigaste med draman av detta slag, är att karaktärsutvecklingen under hundra anföranden naturligtvis är i det närmaste 0. "Folklig förankring" är givetvis det senaste i raden av omskrivningar för den enorma mängd hushållsgemenskaper lagens motståndare tycker sig i en hast ha upptäckt i var och varannan hyreslänga, och som plötsligt har blivit värd att ägnas den allra största omtanke och arbetsinsats. Visserligen existerar förmodligen hushållsgemenskaper av både det ena och det andra slaget i snart sagt var och varannan hyreslänga, men det har vi ju redan berört. För, med Barbro Westerholms egna ord:

Den lagstiftningsom det talades om i utredningen

blir för grund för att kunna tillgodose de behov

som partnerskapslagen tillfredsställer.

Men inte nog med det, utan det dyker upp en oss bekant herre, som håller med Westerholm i stort sett allt:

Fru talman! Barbro Westerholm gjorde en mycket
vacker deklaration till kärleken och toleransen. Jag
har inte en enda invändning mot den vackra verbala
deklarationen. Så långt är vi fullkomligt överens.
Jag instämmer till fullo.

Kihlberg är tillbaka och bedyrar nu djupt den respekt han länge haft för Westerholm, och uttrycker därför sin stora bestörtning att Westerholm nu gjort honom så djupt besviken.

Jag vet att jag inte kommer att få något svar. Barbro
Westerholm deklarerade avslutningsvis att hon inte
förmår leva upp till det hon säger, nämligen kärlek,
tolerans, respekt för andra människor och för att
andra människor faktiskt har andra värderingar.
Hon väljer det billiga knepet. Barbro Westerholm
sjönk mycket i min aktning genom den utsagan. [...]

Den kommentar hon lämnade talarstolen med sänkte

henne i mina och troligen också i många andras ögon.

Är det förresten någon som undrar vad för fråga Kihlberg inte kommer att få något svar på? Det delas ut guldstjärnor till de tio sist öppnade korrekta svaren. För att det inte ska bli för svårt, återger vi facit direkt:

Allt det som Barbro Westerholm säger går att
tillämpa på kärlek även i andra relationer. Varför
gäller det endast parrelationer? Vad har Barbro
Westerholm emot adoption och insemination i
homosexuella parförhållanden? Vad är det för fel
på det?

Det är faktiskt även utifrån facit lite svårt att avgöra vad Kihlberg syftar åt den här gången. Även homosexuella parförhållanden är ju just... parförhållanden. Det är vad man kallar en tautologi. I efterklokhetens bleka ljus kan vi ju i övrigt konstatera att Westerholm medverkat till att ta stegen till adoption och insemination, men det är en debatt för en annan tid, och ett i många avseenden annat Sverige.

Av de tre typer av repliker till Stefan Kihlberg vi studerat i denna och närmast föregående akter (Karin Pilsäter (fp), Georg Andersson (s) och Barbro Westerholm (fp)), måste nog Westerholms sägas vara den mest koncisa. Vi återger den i dess helhet:

Sådärja. Vi avslutar akten med ett milt anförande. Christina Linderholm (c) har ordet.

Fru talman! Jag skall inte upprepa vad som sagts.
Jag vill betona det som för mig varit vägledande vid
mitt personliga ställningstagande. Det är inte något
argument som är plötsligt uppflammande och som
jag har hört under dagen. Mitt ställningstagande
baserar sig på ett noga och ansvarsfullt
övervägande. Det är viktigt att man överväger
noga. I det fallet håller jag helt med Holger
Gustafsson. Det här är ett djupt moraliskt
ställningstagande.

Jag, såsom medborgare i eftervärldens Sverige, måste vidmakthålla min åsikt att denna debatt uppvisar ett mycket brett spektrum av ställningstaganden och infallsvinklar gentemot en egentligen tämligen banal frågeställning. Antitesen till Gustafssons tes, även om det broderas ut som för att fylla ut talartiden, sammanfattas i sin helhet med följande citat:

Det främsta skälet för mig är att riksdagen har ett
lagstiftande ansvar som skall tas på allvar, och i det
ansvaret ligger att undanröja diskriminerande
lagstiftning och ha respekt för alla människors lika
värde. Det har betydelse både faktiskt och
symboliskt.

Så långt ställningstagandet. Men det finns också tid att ställa frågor, och det är andra än Kihlberg som har frågeställandet som intresseområde i kammardebatterna. Anledningen till att frågor står i plural, är för övrigt endast för att Linderholm tycks ha haft svårt att koncist formulera sin enda fråga, som riktar sig till Kristdemokratiska samhällspartiet. Frågan, som aldrig tydligt har blivit besvarad, har fortfarande en oroande aktualitet, och jag vill avsluta referatdelen av akt sex med att återge den in extensio. Även om Linderholm inte lämnat några gigantiska avtryck i riksdagen under sin enda mandatperiod, är hennes fråga värd att återuppta, och bör numera tyvärr riktas till fler än kristdemokrater. Till saken:

Till ledamöterna från kds, som betonar och
kritiserar den formella hanteringen, vill jag ändå
ställa en fråga. Varför har ni, med er omsorg om
formalia och lagrådets synpunkter, arbetat aktivt i
konstitutionsutskottet för en snabb förändring av
lagstiftningen, t.o.m. av grundlagar, när det gäller
barnpornografi? Vad är konsekvensen? Jag vill
betona att jag är för att riksdagen tar ställning för
barnen och vidtar de nödvändiga lagändringarna på
detta område. Det kommer vi att diskutera om ett
par dagar. Men kds har blockerat regeringens
möjlighet att lägga fram en proposition om ökat
skydd för barnen vad gäller barnpornografi och låtit
konstitutionsutskottet ta över lagstiftningsarbetet.
Samtidigt kritiserar ni att lagutskottet har fått göra
lagstiftningsarbetet när det gäller
partnerskapslagen. Vad är konsekvensen och vad
är det för skillnad? Jag skulle vilja ha svar på den
frågan.

Det finns i övrigt bara två saker ytterligare att nämna angående detta anförande, kanske det mest sorgligt bortglömda i en ihågkommen debatt. Det första, eftersom ihågkomst kräver nämnande, är att Linderholm inte stod ensam i sitt parti, utan erhåller ett instämmande från tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö (c). Det andra, mer allvarsamma, är att anförandet, trots sin direkta fråga, går oreplikerat. Fortfarande efter sexton år är vi ganska många som väntar på svaret.

Detta om detta. I nästa akt får vi se kristdemokratiskt hycklande, vänsterpartistisk polemisering, socialdemokratisk sentimentalitet, moderat individualism och folkpartistisk idealism. Några av egenskaperna är inte helt representativa för partiet som helhet. När ni följer med in i akt sju kommer ni att få veta vilka. お楽しみに~~~~~ (et.c. et.c.)

1994 var inte igår - Akt fem

2010-09-01T20:08:00.000+02:00

Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Akt två
Akt tre
Akt fyra
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28

Inledande anmärkning
Det har som läsaren nog är bekant med, blivit september. September är en mycket trevlig månad på många sätt, och början av september är i flera avseenden en härlig tid som andas nystart och framåtanda; men "början av september" är inte ekvivalent med "den andra veckan i juli", som tidigare aviserades som datum för uppsättande av den akt som här föreligger. Jag hänvisar till personliga omständigheter, och ber oförbehållsamt om ursäkt för den synnerligen långa förseningen.

Kort mental paus, som blivit avsevärt längre än vad som ursprungligen avsågs. Hursomhelst fortsätter vi direkt från föregående akt.

Dramatis personæ
Bengt Kindbom (c)
Född 1940, i riksdagen 1975-1994. Ej att förväxla med den legendariske missionspastorn Bengt Kindbom. Ledamot av lagutskottet 1991-1994. Känd som motståndare till storskalig uranbrytning vid Ranstadsverken.

Karin Pilsäter (fp)
Född 1960. Suppleant i riksdagen 1991-1994 och ordinarie ledamot sedan 1995, med ett kort avbrott vintern 2006 efter en s.k. "time-out", då hon tagits för rattfylleri med 0.3‰ alkohol i blodet. Gjort sig känd som en principfast och idealistisk liberal. På senare år har hon kraftigt argumenterat emot den s.k. IPRED-lagen såsom varande integritetskränkande. Hon har även offentliggjort att hon som privatperson ekonomiskt stöder stiftelsen Expo. Folkpartiet liberalerna har i regel mer svårnavigerade personliga hemsidor för sina riksdagsledamöter än Kristdemokraterna, men Pilsäters sida är mycket fullödig, och återfinns här.

Georg Andersson (s)
Född 1936, i riksdagen 1971-1995. Statsråd i arbetsmarknadsdepartementet 1986-1989 och kommunikationsminister 1989-1991. 1995-2001 landshövding i Västerbottens län. Sedan 2010 ordförande i Kyrkorådet i Umeå stadsförsamling. Under sin tid som minister även ordförande för Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund (ä.k.s. Broderskapsrörelsen).

Göte Jonsson (m)
Född 1939, i riksdagen 1981-1998. Mest känd som ledamot av socialutskottet 1981-1995. Suppleant i den svenska delegationen till Nordiska rådet 1994-1998.

Tidigare presenterad Stefan Kihlberg (nyd).

Akt fem: Anföranden 51-65

Vi ska inte trötta läsaren med att återge Bengt Kindboms (c) anförande in i minsta detalj. Även Kindbom ägnar merparten åt sin talartid åt att söka ge tyngd till reservationen i utredningen, och för det oss redan tidigare kända argumentet att lagen hastats fram, "detta trots att ärendet inte har utsatts för någon långbänk i regeringen". Kindbom utvecklar dock inte att någon långbänk av detta slag ju dock inte varit möjlig, eftersom regeringen står så splittrad i frågan. Att Lagrådets kritik skulle vara politiskt betingad avfärdar Kindbom med ett aningen underligt argument:

Lagrådets uttalande innebär i och för sig inte ett
veto -- det har aldrig givits den innebörden, det vet
jag av erfarenhet från många år i
konstitutionsutskottet. Men vad Lagrådet säger har
ändå alltid tillmäts betydelse. Att påstå att
Lagrådet gör ett politiskt uttalande är just ett
politiskt uttalande.

Vidare framför Kindbom ett oss redan välkänt argument det nu kan vara dags att skåda i mer detalj:

Som framgår av reservationen anser vi också att en
del av helheten saknas när det gäller underlaget för
ärendet. Vi säger i reservationen att det samlade
underlaget saknas, eftersom vi inte har fått pröva
andra alternativ och se detta som en helhet.

Sambolagstiftningen är i dag en begränsad
lagstiftning. Ingen vill väl i dag påstå att riksdagen
genom beslutet om sambolagen ville förneka
kärleken hos samboende, som inte valt äktenskapet
som samlevnadsform. Men jag tror att alltför
många i dag fäster större vikt vid
sambolagstiftningen än vad den ger utrymme för
rent lagtekniskt.

För att trygga säkerheten, de sociala förhållandena,
m.m. för många många fler människor än vad vi i
dag har tagit sikte på är det därför viktigt att arbeta
vidare med ett samlat förslag om relationer och
deras lagliga regleringen.

Därför hävdar jag att regeringen måste ta
lagutskottets enhälliga uttalande om vidare
utredning på allvar. Utskottet konstaterar att det
utöver relationen man--kvinna, för vilken
äktenskapet står till buds, finns skilda slag av
hushållsgemenskaper och parbildningar och att
detta bör bli föremål för arbete i en parlamentarisk
utredning. Detta bör alltså inte väljas som en
nödutgång, för en sådan är det inte, utan detta är
en del av helheten.

Nyckelordet här är, som den vakna i publiken naturligtvis redan insett, "hushållsgemenskaper". Vad är detta "hushållsgemenskap" för slag?

En hushållsgemenskap är ju intuitivt enkel att förstå - två eller flera personer delar hushåll, d.v.s. bor under samma tak och fungerar i olika avseenden som man kan tänka sig att en "storfamilj" fungerar ifråga om ekonomi och rättigheter/skyldigheter. I just denna debatt i fråga har vi ju redan sett flera exempel på "hushållsgemenskaper" åberopas: mor och dotter, samboende vänner, et.c. et.c. En belysande diskussion såg vi ju redan i akt 1 mellan Holger Gustafsson (kds) och Elisabeth Persson (v). Det är mycket anmärkningsvärt att en diskussion om alla former av hushållsgemenskaper saknas i debatten kring 1987 års sambolag, men nu plötsligt aktualiseras inför 1994 års partnerskapsdebatt.

Naturligtvis kan man med fog argumentera att det finns ett tydligt behov av en enhetlig lagstiftning, lika inkluderande för alla typer av hushåll och familjekonstellationer. På samma sätt kan man argumentera för lika rättigheter för alla hushållskonstellationer av myndiga individer, oavsett släktförhållanden, kön eller antal. Men det belysande är inte att det aktualiseras av vissa debattörer i debatten av 1994, utan att den aktualiserats i praktiken uteslutande av motståndarna till lagen. För en inklusionstanke, såsom exempelvis Holger Gustafsson, och nu i detta anförande Bengt Kindbom, ger uttryck för, skulle med den situation som föreligger efter Partnerskapsutredningens slutbetänkande rent logiskt innebära inte att man beskyller förespråkarna av lagen att förbise behoven hos de grupper som inte kommer att omfattas av lagen, för att istället göra lagen till en speciallagstiftning för homosexuella.

Sett från det perspektivet blir debatten surrealistisk. Vi citerar Kindbom, eftersom det ju är han som står i talarstolen:

I den reservation som Centern medverkade till i
utredningen genom sin ledamot Rosa Östh sägs det
att förstärkt trygghet för människor som
stadigvarande delar hushåll ingående borde ha
belysts av utredningen.

Eftersom jag tycker att det hör till helhetsbilden vill
jag också nämna att reservationen avslutas med
konstaterandet att det är angeläget att entydigt slå
fast alla människors lika värde. I detta ligger ett
klart accepterande av människors olikhet. Det är
enligt vår uppfattning varken möjligt eller önskvärt
att försöka skyla över olikheter genom otydlig
likformighet i viss lagstiftning.

Står verkligen lagens motståndare, såväl centerpartister som moderater och kristdemokrater, och i slutdebatten om denna lag, en lag som annars stämplats som en lag som i allt utom namn är att betrakta som en äktenskapslag, i Sveriges riksdag, klagar över att förslaget till partnerskapslag inte omfattar syskonpar, eller att den är antalsneutral? Uppenbarligen ligger det mycket nära till hands att tolka ordalydelserna på detta sätt. Men, kära publik, är det någon som på fullt allvar, vid sina sinnens fulla bruk, tror på att alla de som med hänvisning till "hushållsgemenskaper" här motsätter sig lagen, skulle försvarat densamma om det föreliggande lagförslaget hade varit en lag om ett äktenskapsliknande partnerskap, juridiskt bindande, utan hänsyn till släktband, kön eller antal? Jag vill inte förolämpa min publiks intelligens - frågan är endast retoriskt ställd.

Hushållsgemenskaper är ett mycket bra ord, och man skulle kunna tänka sig en givande debatt om en enhetslagstiftning som innefattar alla grupper. Men att dra igång en sådan debatt i avsikt att, och endast i avsikt att, förhala en lag som i exakt alla avseenden skulle vara en komponent i en sådan lag, är hyckleri. Det finns ingen som helst anledning att ta det varma talet om hushållsgemenskaper på allvar. Ej heller finns någon anledning för de som lever under relativt otrygga förhållanden i hushållsgemenskaper av någon typ ej i lag reglerad, att ty sig till de som motsätter sig reformer för några. Den som motsätter sig en lag, skulle osannolikt aktivt förespråka en ännu mer vittgående variant av samma lag.

Vidare.

Karin Pilsäter (fp) debatterar helt efter liberal linje i enlighet med yttrande inför Folkpartiets landsmöte 1990.

För liberaler är det en bjudande plikt
att försvara individens rätt att leva sitt liv som hon
vill så länge hon inte skadar någon annan. Det är
vår övertygelse att alla människor har lika värde
oavsett ras, kön, nationalitet eller sexuell läggning.
Det gör det naturligt för oss att slå vakt om utsatta
minoriteter och värna deras rättigheter.

En statlig myndighet har jobbat med denna fråga, menar Pilsäter, "med stor noggrannhet och sakkunskap". De hittills anförda argumenten mot processen har hon ingenting till övers för:

Att påstå att förslaget inte skulle vara väl
genomarbetat tycker jag därför är en ganska grov
förolämpning mot alla dem som under mycket lång
tid har slitet hårt med förslaget, och ett sådant
påstående är ett svepskäl.

Ett annat svepskäl är att riksdagen inte skulle vara
den rätta platsen för det här jobbet.
Regeringskansliet i all ära, men riksdagen är ändå
Sveriges högsta beslutande organ och den
lagstiftande församlingen. Att en majoritet i
riksdagen fattar ett beslut när regeringen inte vill
lägga fram förslaget tycker jag därför inte är något
konstigt.

Lennart Fridén (m) får stå som representant för denna typ av argumentation i Pilsäters anförande. Att Pilsäter, som Fridén har antytt, inte har ägnat all sin tid åt frågan, beror på att hon födde barn tre veckor tidigare, ett litet barn som nu enligt Pilsäter ligger och sover i riksdagsfoajén i väntan på att riksdagen ska bifalla lagutskottets hemställan. För kommande generationers skull anser Pilsäter det självklart att genomföra denna reform. För att det i Pilsäters ögon är en reform det här är fråga om, därom kan inga tvivel råda:

Denna fråga handlar inte vare sig om
de internationella privaträttsliga konsekvenserna
vid upplösande av partnerskap eller om huruvida
riksdagsproceduren är acceptabel. Denna fråga
handlar om värderingar och inställningen till kärlek
och olikhet, vidare om respekt och tolerans och att
låta andra människor vara som de är.

Vidare, med anledning av det tidigare genomgångna argumentet för en enhetslagstiftning för hushållsgemenskaper:

I Kyrkans tidning har jag läst följande citat: ''Även
mor och dotter kan då ingå partnerskap i syfte att
gentemot andra syskon säkra en positiv
särbehandling vid moderns bortgång, likaså två
systrar ur en större syskonskara -- -- --.'' Om detta
är meningen, är det verkligen en ny ordning man
har tänkt sig.

Skall denna hushållsgemenskap kunna ingås
parallellt med äktenskap, kanske inte bara två och
två, utan tre och tre, eller varför inte fyra och fyra,
äkta makar med en tredje part eller den ene
föräldern med sitt barn, osv.? För egen del är jag
ganska övertygad om att det inte är något bra
förslag. Men för att en gång för alla få dessa idéer
belysta tillstyrker jag givetvis att behoven skall
utredas.

Det är faktiskt en mycket intressant poäng, att Pilsäter är den hittills enda förespråkare för lagen som ens är villig att utreda behoven för en mer vittgående reform för hushållsgemenskaper, även om hon är "ganska övertygad om att det inte är något bra förslag". Någon annan som är högst villig att diskutera ämnet är Stefan Kihlberg (nyd), som vid en snabb anblick kan tyckas vara synnerligen folkpartistisk:

Jag instämmer i den liberala deklarationen Karin
Pilsäter inledde med. Självklart!

Det låter säkert bra för förespråkaröron, det.

Men en del av hennes anförande gör att jag inte är alldeles
övertygad om att Karin Pilsäter har sett att det finns
gränser mellan frihet och att vara liberal och
tolerant. Det finns gränser för när man sedan slår
över i likgiltighet och slapphet. Var går gränserna?
Det behövs litet utveckling kring den frågan.

Okej, slapphet och likgiltighet är säkert inte något av liberaler allmänt önskat, så det kanske är så att Kihlberg fortfarande håller med Pilsäter i sak?

Karin Pilsäter tar också upp
att det hela handlar om inställningen till kärlek.
Men det är precis vad frågan inte handlar om, Karin
Pilsäter! Det framgick av mitt huvudanförande, och
det sade Ingela Mårtensson också. Det går inte att
frambesvärja kärlek med hjälp av lagstiftning --
tack och lov.

Nu är det väl ändå så att den här kärleken det är fråga om, måste vara kärlek mellan personer av samma kön? Och hela debatten beror ju på att sådan kärlek inte behöver "frambesvärjas med hjälp av lagstiftning", inte för att det inte går -- utan för att den kärleken redan existerar. Det är väl liksom därför det överhuvudtaget pågår en debatt?

Därför blir en av frågorna, naturligtvis, hur Karin
Pilsäter ser på polygami, månggifte. Jag stannar vid
den frågan. Är det okej om det sker i tysthet? Vi
vet att det är så. Tycker Karin Pilsäter att det är så
okej att det skall sanktioneras i lag? Jag medger att
frågorna upplevs som provokativa. Jag förstår det.
Det vore intressant att få höra värderingarna,
ideologin, synsättet -- inte plakatargument.

Nehej, det är alltså inte därför det pågår en debatt. Debatten pågår tydligen, därför att Kihlberg vill diskutera ämnen som inte står på dagordningen. Debatten om registrerat partnerskap för samkönade par, som det här är avsatt tid för i Sveriges högsta beslutsfattande organ, är inte lika viktig som en strödiskussion om vad som kanske bör tillåtas, kanske någon gång, under kanske några slag av omständigheter. Maj-Lis Lööw antecknar flitigt i bänken till förarbetet för sin bok 1001 sätt att förhala en fråga man egentligen inte vill ta ställning till.

Pilsäter spelar fel, då hon bemöter Kihlbergs angrepp med att spekulera i huruvida det överhuvudtaget existerar tre- eller fyrpartsförhållanden där "inte någon är att betrakta som svagare och därmed kommer att bli lidande". Pilsäters argument är underligt, eftersom exakt samma argument skulle kunna användas mot tvåpartsförhållanden. Det skulle då räcka med att uppvisa ett tre- eller fyrpartsförhållande som motexempel mot förmodan. Men det väsentliga är att Pilsäter går med på att föra en debatt som är införd som ett avsiktligt stickspår från sakfrågan. Oavsett vilken ståndpunkt man tar, kan man knappast se Kihlbergs replik som nödvändig att bemöta på detta sätt.

Det spelar heller ingen roll att Pilsäter spelar Kihlberg i händerna, för denne klagar ändå på att Pilsäter inte vågar svara på hans frågor. Han menar att månggifte är mycket vanligt, och därför måste utredas på samma sätt som samkönade äktenskap:

Jag kan försäkra Karin Pilsäter att mormonerna
tycker att månggifte är fullständigt i sin ordning. De
är inte ensamma. Jag sade i mitt huvudanförande
att månggifte är en fullständigt naturlig del av
många orientaliska kulturer. Om jag har förstått
saken rätt företräder Karin Pilsäter av djup och
äkta övertygelse det mångkulturella samhället. De
människorna finns redan här och lever i polygami.

För det första är Kihlbergs påstående lögn. Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga förbjöd polygamin 1890, vilket borde vara tillräckligt lång tid i förväg för att Kihlberg skulle ha nåtts av budet innan han felinformerad gick upp i talarstolen. Några specifikationer på vad Kihlberg menar med "många orientaliska kulturer" får vi naturligtvis inte. Ett argument så ospecificerat är inte värt någon ytterligare kommentar.

Tyvärr låter sig Pilsäter till ännu ett märkligt inlägg angående polygami, med anledning av Kihlbergs replik:

Fru talman! Det är tråkigt att Stefan Kihlberg inte
lyssnar på vad jag säger. Jag svarade mycket noga
på hans fråga om polygami. Jag anser inte att
polygami skall införas. Jag anser inte heller att man
skall bilda intresseorganisationer för att få som man
vill. Det skall man få ändå. Men det måste ändå
finnas någon sorts efterfrågan, oavsett om den är
organiserad eller icke-organiserad.

Men:

Jag anser inte att polygami skall införas, oavsett om
det finns intresseorganisationer eller inte.

Alltså ska man få som man vill, intresseorganisationer eller ej, men inte få gifta sig som man vill, intresseorganisationer eller ej. Det skulle vara tacksamt med en seriös debatt om månggifte i Sverige, utan svepargument om "det mångkulturella samhället" och "svagare parter". Eller är det meningen att vi ska tro att de personer som skulle behandla två fruar illa, skulle behandla en enda fru väl? Men det är inte det viktigaste här. Det viktigaste här är att debatten om registrerat partnerskap för homosexuella bör föras som en debatt om registrerat parterskap för homosexuella, inte som en allmändebatt om hur folk kanske skulle vilja leva tillsammans. Utan att hålla sig fokuserad på sakfrågan, kommer debatten att bli allt mindre resultatorienterad, för att i värsta fall inte leda till något resultat alls.

Vi, eller rättare sagt Georg Andersson (s), ska nu tala om kurage.

Självständighet och civilkurage hos
våra parlamentariker är en livsfråga för svensk
demokrati. Så skrev chefredaktören för tidningen
Dagen den 3 juni i år. Jag instämmer till fullo i
detta. För att markera mitt personliga och
självständiga ställningstagande har jag anmält mig
för ett kort inlägg i denna debatt.

Andersson måste ha missförstått tidningen Dagen, för inte var det meningen att någon förespråkare för lagen skulle visa det mått av självständighet och civilkurage som Andersson vill ge uttryck för.

Under de senaste dagarna har det nämligen
förekommit en del beskyllningar och antydningar
om att socialdemokrater är offer för partipiska och
tvång. Och Broderskapsrörelsens företrädare
beskylls för att vara fega och följsamma.
Förödande konformism i socialdemokratin skrev
nämnde chefredaktör häromdagen. Man frågar sig
varför det inte kallas för konformism när kds
ledamöter är eniga i en fråga utan bara när
socialdemokrater är eniga.

Visserligen kan man diskutera hur det egentligen stod till med den enigheten. Kristdemokratiska samhällspartiet var nog så enat emot lagen, men socialdemokraterna partipiskades duktigt för att unisont rösta ja; och det hjälpte nog till mer än väl att ett ja till lagen erbjöd en strålande möjlighet att trumpetande visa på borgerlig splittring och på detta sätt försvaga en redan svag borgerlig regering. Men det finns inget skäl att tvivla på att Anderssons ståndpunkt är hans uppriktiga mening,

Som kristen röstar jag för en möjlighet till
registrerat partnerskap. Jag hoppas nämligen att
därmed kunna ge viss upprättelse åt en grupp
människor som möter mycket intolerans. De brev
och telefonsamtal som har strömmat in under de
senaste dagarna har gjort mig både ledsen och
betryckt. De som har försökt att övertala mig att
rösta mot partnerskapslagen har i flera fall, dess
bättre inte i alla, uppvisat en skrämmande
oförståelse för de homosexuellas situation.

I dessa övertalningsförsök har det sällan åberopats
kärlek; det har talats väldigt litet om kärlek. Men i
bibeln står det: Kärleken är tålig och mild, den
förhäver sig icke. Men det har förekommit mycket
av förhävelse i motståndet mot lagutskottets
förslag.

Det har redan tidigare tydliggjorts, och blir här allt tydligare, att det konservativa motståndet mot lagen inte i riksdagsdebatten sätts på biblisk grund. Istället kommer alla hänvisningar till Bibeln från förespråkare för lagen. Såhär sexton år efter debatten kan detta kanske te sig underligt, men anledningen står klar när man betraktar följande:

Jag vill också citera ett avsnitt ur det remissvar som
Kristna Studentrörelsen i Sverige, KRISS,
avlämnade: ''För oss som kristen rörelse känns det
smärtsamt att konstatera att ''den kristna
opinionen' alltid tycks inta en rigid moralistisk
hållning i frågor som handlar om samlevnad, utan
att se de människor som drabbas av starka och
väletablerade människors ''principfasthet'.''

Kristna Studentrörelsen i Sverige konstaterar att de
kristna röster som hörs starkast inte talar för hela
kistenheten.

Jag vill, såsom ceremonimästare för detta sällsamma skådespel här stämma till en stillsam betraktelse. Det finns även idag framför allt bland unga HBTQ-personer (en beteckning som skulle bemötts med oförstående blickar om den använts i plenum 1994) en frustration över att kampen för lika rättigheter aldrig kommer till slut. Och mycket av den uppdämda ilska och frustration detta leder till riktas mot någon grupp, någon kategori, som i sin egenskap av symbol får stå för den motkraft som bromsar reformerna. Den förmodligen allra vanligaste sådana symbol är kristendomen och kyrkan, främst frikyrkorna, men även Svenska kyrkan får utgöra måltavla för denna harm. Men det är då viktigt att tänka på att reformer ändå har skett, och att en av de allra viktigaste, lagen om registrerat partnerskap, infördes med åberopande av Bibeln, och helt beroende av stöd från kristna parlamentariker. Det är sant, det hade nog gått att förr eller senare få igenom en liknande lag utan att behöva höra bibelargumenten i slutdebatten. Men det hade tagit mycket längre tid. Och viktigast av allt - det var inte på det sättet det faktiskt gick till.

Den partnerskapsnegativa kristenheten har givetvis också ett ansikte i allt-i-allo-parlamentarikern Kihlberg:

Fru talman! Georg Andersson inleder med att
bakgrunden till hans ställningstagande utgår från
hans kristna tro. Den har jag en mycket djup
respekt för.

Det är tydligen fler värderingar som Andersson och Kihlberg delar:

Georg Andersson talar om kärlek. Det skulle jag
också gärna vilja göra, mycket och länge. Vi har
samma grundpositiva dyrkan till detta underbara
fenomen. Men det är inte kärlek som vi i dag
diskuterar. Att det skall vara så svårt att acceptera
det!

Kihlberg har nämligen en fråga. Kan den kära publiken månne gissa vilken?

Vad är det för fel på den kärlek och den lycka som
människor kan uppleva i andra förhållanden än
parförhållanden? Jag känner inte till Georg
Anderssons civila förhållanden, men tänk tanken
att två kvinnor dyrt och heligt i sitt innersta älskar
Georg Andersson, att det är besvarat från hans
sida, lika dyrt och heligt och äkta, att de gör det i
fullständig frihet -- det handlar inte alls om tvång --
och att de tre vill leva tillsammans. Vad är det för
fel på den kärleken?

Jag ska erkänna en viss partiskhet, jag är ett stort fan av Karin Pilsäter. Ändå måste jag säga att när det gäller den lite egenartade konsten att replikera på Stefan Kihlberg överträffas hon med råge av den koncise broderskaparen:

Fru talman! Stefan Kihlberg bjuder upp till någon
sorts kärleksdrama, som jag helt plötsligt skulle ta
ställning till. Jag avstår från det.

Och vidare:

Stefan Kihlberg säger att det här inte handlar om
kärlek. Det är också ett sätt att skjuta undan och
ringakta den känslomässiga relation som
homosexuella upplever.

Men antydan att han skulle skjuta undan eller smita vill inte Kihlberg alls skriva under på. Och när Andersson avstår från att bli använd som exempel, kan ju exakt samma exempel också användas Kihlberg själv:

Vi kan tänka oss att jag är djupt förälskad i två
kvinnor, att de är lika djupt förälskade i mig och att
vi vill leva tillsammans. Vad tycker Georg
Andersson om den relationen och den kärleken?
Jag vill gärna veta det, eftersom det är ett
sakargument i en debatt som gäller värderingar
kring ett samhälles normsystem.

Att debatten inte handlar om värderingar kring ett samhälles normsystem, utan om ett liggande förslag till lag om registrerat partnerskap, vill inte Kihlberg medge. Följande citat i slutet av replikskiftet är symptomatiskt:

Det handlar inte om att vi inte skall respektera och
tolerera. Det är självklart -- det känns nästan tjatigt
att behöva upprepa det.

Göte Jonsson (m) tycks vara mer medveten om att detta utgör ett stickspår i debatten, och förklarar, efter att ha inlett med lite nu trött prat om Lagrådets agerande:

Jag övergår nu till sakfrågan. Det är utomordentligt
många som har varit och som är engagerade i den
här debatten. Det är förståeligt, och man skall
respektera det, därför att debatten handlar mycket
om engagemang och om värderingar.

Jonsson är nästan unik bland motståndarna i att faktiskt tala om vad det för de flesta i det brokiga motståndarlägret nog faktiskt gäller:

Mitt motiv är helt enkelt att jag anser, utifrån den
moderata grundvärdering som jag har, att
äktenskapet är unikt.

Man glömmer idag ofta bort att Moderata samlingspartiet en gång var det stora konservativa partiet, där konservativ innebar socialt konservativ, inte nödvändigtvis "marknadsliberal" eller "socialliberal". Även den som står Jonsson diametralt motsatt i sakfrågan måste uppskatta den franka tonen i början av hans anförande:

Det är ändå så, fru talman, att relationen mellan
man och kvinna är unik.

Men tyvärr försvagar han sin position med ett, visserligen vanligt, men helt vilseledande, argument:

Det är enbart inom ramen för dessa relationer

som barnen föds, och det är barnen som är grunden

för samhällets fortbestånd.

Rent biologiskt har förstås Jonsson rätt, åtminstone med 1900-talets teknologi i åtanke. Men vad har detta med äktenskapet att göra? Det kan knappast komma som någon överraskning för Jonsson, att det föds en väldig massa barn utanför äktenskapet. Faktiskt så föds det en väldig massa barn av ensamstående kvinnor. Faktiskt så föder rentav lesbiska kvinnor, en del i fast monogamt förhållande med en annan kvinna, barn, utan att någon man bistått annat än vid själva befruktandet. Med framväxten av provrörsbefruktningar och spermadonationer har även mannen i processen reducerats till en anonym donator. Denna utveckling är, och var redan 1994, ett faktum.

Analogt kommer ju frågan varför infertila heterosexuella då ska tillåtas ingå äktenskap, medan gravida lesbiska inte tillåts det. Detta är en frågeställning som utförligt har behandlats både före och efter debatten 1994, och vi ska inte gå närmre in på den här. Men man måste ändå konstatera, oavsett ståndpunkt i debatten, att Jonssons argument inte är logiskt koherent, och därmed försvagas hans anförande av att han framhåller detta perspektiv. Att Jonsson därtill förespråkar en enhetslagstiftning för alla former av hushållsgemenskaper blir i ljuset av detta ännu mer ologiskt, och ger bara intrycket av att inte vilja föra debatten färdigt i sak.

Vi återger Georg Anderssons replik i dess helhet:

Fru talman! Som lekman på det här området vill jag
fråga Göte Jonsson om han menar att
hushållsgemenskap innefattar också dem som lever
i ett homosexuellt förhållande? Kan man med en
lagstiftning om hushållsgemenskap få en
registrering också av denna form av partnerskap,
låt vara att det inte blir under det namnet? Är det
alltså namnfrågan det handlar om, eller på vad sätt
särbehandlas homosexuella inom ramen för en
lagstiftning om hushållsgemenskap?

Jonsson nekar till detta, och menar att det "inte [är] fråga om något registreringsförfarande". Att detta inte riktigt är tydligt vare sig från Jonssons eller tidigare förespråkares för enhetslagstiftning anförande, är kanske mer en indikation på hur vagt detta förslag egentligen ter sig i jämförelse mot det liggande, sammanhängande lagförslaget.

Åter Andersson:

Det är väl ändå nödvändigt att sådana
förhållanden registreras på något sätt! På något sätt
måste det väl ske, så att samhället vet vilka det är
som lever i hushållsgemenskap.

Och åter Jonsson:

Vad jag menar med en lag om hushållsgemenskap
är en trygghetslagstiftning som är baserad på
varaktig hushållsgemenskap. Om homosexuella
varaktigt delar hushåll omfattas de av denna
trygghetslag, precis på samma sätt som två syskon
som varaktigt delar hushåll. Den lagen blir då
generell. Men den kommer givetvis inte att omfatta
hela äktenskapslagstiftningens lagregister. Vilka
delar av våra trygghetssystem som skall gälla dem
som delar hushållsgemenskap blir en fråga för
regeringen och utredningen att titta närmare på.

Det föreligger alltså ingen utredning. Inte ens en mer preciserad tanke. Vi avslutar denna akt med att återigen ge uttryck åt vår fundering - var talet om en enhetslagstiftning för hushållsgemenskaper någonsin seriöst menat? Fanns någonsin en politisk vilja att genomdriva en sådan lagstiftning, även om det hade inneburit endast en urvattnad form av trygghetslag? Ett klart svar får vi aldrig, men de anföranden vi hittills har sett visar på att talet om hushållsgemenskaper eller polygama förhållanden endast framhållits, då man med dylikt tal har kunnat vända uppmärksamheten från sakfrågan. Sällan eller aldrig har de framförts i egen kraft, och inte heller återupptogs linjen efter denna debatt, trots att alla de åberopade hushållsgemenskaperna fortfarande torde ha existerat.

Med förhoppning om att nästa akt ska publiceras snabbare än den här föreliggande, meddelar er ödmjuke ceremonimästare, att akt sex bland annat ska handla om den bekante predikanten Yēšûă från Nasaret och dennes kärleksbudskap. お楽しみに。

1994 var inte igår - Ofrivillig mellanakt

2010-06-28T22:17:00.000+02:00

För den händelse att det föreligger någon intresserad (ryktesvägen har jag faktiskt hört att så skulle vara fallet).

På grund av inte mindre (men än så länge tack och lov inte heller mer) än två (2) tekniska missöden har två nästan fullständiga akter och en eländig massa research gått upp i rök. Ett av missödena är helt Bloggers skull, men det andra skylls egentligen lika mycket på min egen klantighet.

Av denna anledning kommer akt fem först imorgon (peppar, peppar), men akter sex till och med åtta kommer inte att kunna färdigställas förrän jag återvänder från min självpåtagna exil i norra Hälsingland andra veckan i juli.

1994 var inte igår - Akt fyra

2010-06-21T18:09:00.001+02:00

Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Akt två
Akt tre
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28

Rättelser sedan tidigare
Kristen demokratisk samling bytte 1987 namn till Kristdemokratiska samhällspartiet. I varje fall av det förra namnet i saker som rör tiden 1987-1996 ska alltså namnet på partiet vara Kristdemokratiska samhällspartiet. Sedan 1996 heter partiet Kristdemokraterna.

I akt ett uppges att den allmänna tilläggspensionen beslutades om 1958. Detta ska vara 1959.

Direkt fortsättning från akt tre. Spänningen är förhoppningsvis olidlig.

Särskild anmärkning angående partiet Ny demokrati
Ny demokrati grundades inför riksdagsvalet 1991 av musikförläggaren Bert Karlsson och företagsledaren Ian Wachtmeister. Partiets program var en populistisk version av Moderata samlingspartiets, med inslag av hårdare populism framför allt vad gäller invandringspolitiken. Partiet stöddes främst av mindre företagare och fria yrkesutövare, och fick i riksdagsvalet 1991 6.7% av rösterna och 25 mandat. Redan i början av partiets historia fanns en spänning mellan företagarpopulismen företrädd av Wachtmeister och den mer folkliga framtoningen som företräddes av Karlsson. Många medlemmar av äldre högerextrema och/eller högerpopulistiska rörelser sökte sig till Ny demokrati, exempelvis ledande personer av Framstegspartiet och Centrumdemokraterna, tidskriften Contras chefredaktör Tommy Hansson och Erling Rudkilde, tidigare medlem i Nysvenska rörelsen.
Våren 1994 bröt splittringarna ut i öppen dager. Wachtmeister avgick som partiordförande och ersattes av Harriet Colliander. I omröstningen i riksdagen om vårdnadsbidraget, splittrades partiet i tre fraktioner: Collianders fraktion röstade för regeringen Bildts förslag till vårdnadsbidrag, en falang under Bert Carlsson röstade emot, och falangen kring Ian Wachtmeister lade ned sina röster. Sex veckor efter Harriet Collianders tillträde som partiordförande, i början av juni 1994 (d.v.s. mindre än en vecka före omröstningen om lagen om registrerat partnerskap för homosexuella), avsattes Colliander under kaosartade förhållanden och ersattes av Vivianne Franzén. Flera riksdagsledamöter för partiet svarade med att tillkännage att de avsåg att lämna partiet i samband med valet samma höst. I riksdagsvalet 1994 fick partiet endast 1.6% av rösterna, och har sedan dess saknat politisk betydelse i Sverige.

Det om det.

Dramatis personæ
Stefan Kihlberg (nyd)
Född 1945, riksdagsledamot 1991-1994, den sista tiden som politisk vilde. Under mandatperioden var han även ledamot av Göteborgs kommunfullmäktige.
Kihlberg var en av dom som lämnade Ny demokrati i samband med stridigheterna om partiledarposten senvåren 1994.Han var vid tillfället partisekreterare, och en stark kandidat till partiledarposten. Efter Ny demokratis valnederlag 1994 övergick han till Kristdemokratiska samhällspartiet, och senare till Moderata samlingspartiet. Från 2004 var han därefter engagerad i Junilistan. Från 2009 har han varit en av de svenska huvudpersonerna för det irländskgrundade pan-europeiska partiet Libertas.

Lennart Fridén (m)
Född 1943, i riksdagen 1991-2002. Tidigare kommunfullmäktig 1973-1991 i Göteborgs kommun, och 2002-2006 regionsfullmäktig i Västra Götalands regionsfullmäktige. Till yrket överförmyndare, heltidsanställd som sådan i Göteborg 1983-1991. Numera vice ordförande i Jönköpings överförmyndarnämnd. Har även gjort sig ett namn som skriftställare och debattör, bland annat som medlemmar av den svenska grenen av Friends of a Free Iran.

Bengt Harding Olson (fp)
Född 1937, i riksdagen 1985-1998. Ledamot av Lagutskottet. Till yrket åklagare, och var en av de mest juridiskt kunniga i Folkpartiet vid den aktuella tidpunkten. Nyanserad debattör. På senare år har han varit inblandad i ett märkligt fall, där han bestridit att det varit han som fångats på bild av en av Polisens fartkameror. En artikel från Dagens media i ämnet finns här.

Tidigare presenterade Elisabeth Persson (v) och Maj-Lis Lööw (s).

Akt fyra: Anföranden 32-50
Enter Stefan Kilhberg (nyd). Denne instämmer förbehållslöst i mom. 1, och övergår efter några inledande gliringar att tala om lidbommeri. Lidbommeri, enligt Kihlberg efter tidigare justitieminister Carl Lidbom (s), ska i juridikkretsar åsyfta

slarvig lagstiftning, som är nästan omöjlig att tolka och
som ger väldiga komplikationer ute i verkligheten.

Det ska direkt anmärkas, att lidbommeri "ute i verkligheten" åsyftar lagstiftning som ger luckor för godtycke, vilket minskar rättssäkerheten. Därtill hör att Carl Lidbom aldrig var justitieminister. (Detta senare tycks dock vara en vanlig missuppfattning bland eljest upplysta debattörer, och förekommer vid en snabbare Google-sökning både hos riksdagsledamöter som journalister). Lidbom var en relativt kontroversiell politiker, men begreppet lidbommeri tycks främst ha populariserats i de på annat håll omskrivna affärerna Ebbe Carlsson och Lars Tingström, och får sägas vara en ganska irrelevant term i den debatt Kihlberg här deltar i. Men Kihlberg vill mena att den lag man nu tycks vara i färd att genomföra "slå(r) nya rekord" i lidbommeri. Kanske skulle man införa den nya termen "majlööweri" (åsyftar förmodligen Maj-Lis Lööw).

Trots sina juridikstudier har Kihlberg även en lite udda uppfattning om demokrati:

Jag tycker att detta är upprörande ur demokratisk
synvinkel. Man struntar i Lagrådets kritik. Den är
inte marginell. Den är inte försynt. Den är allvarlig.
Jag tycker att det är upprörande att en majoritet i
svenska parlamentet så flagrant går förbi den.

Det ska dock sägas att Kihlberg möjligen avser att detta är ett problem hos det innevarande demokratiska systemet, inte ett problem gentemot demokratin. Men uppenbart är han av den något teknokratiska åsikten att Lagrådet såsom expertråd ska ha högre grad av bestämmande i denna fråga än den parlamentariska majoriteten. Det är, enligt Kihlberg, ett "förakt mot den politiska beredningsprocessen". Ja, det är "närmast i kuppartade former" som det här ska tvingas igenom. Man skulle rentav kunna benämna det "en kvalitetsmässig bottennotering".

Jag vill understryka, herr talman, att detta inte ett
ögonblick är någon kritik mot utskottets
kanslipersonal. Tvärtom. Jag är övertygad om att
utskottets personal måste ha mått professionellt
dåligt av att tvingas av politiker att skriva detta
aktstycke, som är så fyllt av skenargument, som är
så fyllt av bristande logik och bristande intellektuell
analys. Jag tycker alldeles särskilt att det är
beklämmande eftersom det är ett lagutskott.

Kihlberg skräder knappast orden när han beklagar "utskottsmajoritetens allvarliga brist på respekt för den demokratiska politiska beredningsprocessen". Att utskottsmajoriteten utgör en demokratisk majoritet, och att Lagrådets kritik inte innehåller något förslag på förändring, tycks inte bekomma honom.

Därefter ankommer Kihlberg till sist pudelns kärna:

Skall homosexuella par kunna gifta sig, dvs. ingå
äktenskap? Mitt svar är alldeles klart: Nej,
naturligtvis inte.

Kihlberg är trots sin juridiska utbildning helt aningslös om de juridiska skillnader som faktiskt föreligger mellan det föreslagna partnerskapet och den sedan tidigare existerande äktenskapslagstiftningen. Han verkar istället anse att namnet på lagen sätter de juridiska villkoren för de grupper som lagen omfattar:

I den kommersiella världen finns ett begrepp som
kallas för varumärkessnyltning. Det innebär att
någon försöker snylta på någon annans goda
renommé, t.ex. om någon t.ex. gör en logotyp eller
på annat sätt söker göra någonting likt något som
Volvo har gjort, eftersom man vill snylta på Volvos
goda image, kvalitet och liknande. Det är i lag
förbjudet. Man vågar inte kalla det för äktenskap,
eftersom man vet att det blir väldigt starka
reaktioner. Men man snyltar på äktenskapets goda
renommé, och vill helst att det egentligen skall heta
så.

Sedan börjar Kihlberg raljera över kärlek. Han vill naturligtvis på intet vis förringa den kärlek de homosexuella upplever sig känna. Men då en juridikprofessor någon gång inlett en föreläsning i äktenskapsjuridik med frasen "blanda inte ihop äktenskap och kärlek" tycks Kihlberg ha nöjt sig med att ta med sig den frasen från föreläsningen och vilja kunna applicera den på de juridiska fall han stöter på. Som vidare prov på sin bokliga bildning citerar Kihlberg Bonniers lexikon under uppslagsordet "äktenskap", och tar detta som grund för att fråga partnerskapslagens förfäktare vad de i så fall anser om polygami?

Hur ser ni på det? Är det mångkulturellt och
trivsamt, eller är det något annat? Hur ser ni på
incest? Är kärlek mellan två vuxna syskon okej? Är
den kärleken lika mycket värd?

Kihlberg har här inte bara överskridit sin talartid, han har även trampat milsvitt utanför ämnet, men fortsätter oförtrutet. Samhällets normgivande system är ju dess lagstiftning, menar han, och citerar Magnus Ladulås: "Land ska med lag byggas". (Detta citat härrör inte från Magnus Ladulås, utan grundar sig i citat härrörande från senmedeltida landskapslagar. I dess här återgivna form går det inte längre tillbaka än till Karl XV, kung 1859-1872, som hade det som sitt valspråk.) Kihlberg "tycker väldigt mycket om den meningen" oavsett denna parantes, och tar det som utgångspunkt för följande mycket intressanta uttalande:

Jag är övertygad om att homosexuell kärlek känns
lika fin för dem som är inblandade. Jag är
fullständigt övertygad om det, likaväl som jag är
övertygad om att det känns lika fint i polygama
relationer -- ändå tolerar vi det inte.

Det torde vara riksdagen till heder, att ingen replik görs på Kihlbergs anförande. Istället kliver den tidigare aviserade Lennart Fridén (m) upp i talarstolen, och försöker återgå till kritik av den juridiska processen. Han framhåller att den ton som tidvis rått i debatten inte gagnar någondera sidans sak, men härrör detta till en defekt i det svenska debattklimatet.

Faktum är ju att vi i det här landet är mycket dåliga
på att diskutera frågor utifrån moraliskt-etiska,
estetiska och allmänkulturella utgångspunkter. Här
gäller nära nog bara ekonomiska och sociala
infallsvinklar. Här skulle en europeisering göra
nytta, herr talman.

Frågan, menar Fridén, rör inte bara en "mycket liten minoritet", utan har den största vikt för hela samhället. Därför bekläms Fridén av att utskottsmajoriteten mer ägnar sig åt att kritisera reservationen mom. 1 än att argumentera för den egna skrivelsen. (Detta är inte helt korrekt historieskrivning, som vi sett i akter 1-3.) Fridén återger även anekdotiskt hur arbetet i Lagutskottet gått till:

[L]edamöter som vi aldrig
annars ser i utskottet kom inflåsande efter det att vi
hade börjat. Med en stel blick på klockan hoppades
de att vi snabbt skulle votera igenom det hela.
Sedan sprang de ut igen.

Skulle man vidare ignorera ett expertutlåtande så lättvindigt som man här har gjort, om det till exempel hade handlat om ett utlåtande från Socialstyrelsen i en medicinsk fråga? undrar Fridén i en till ignoratio elenchi gränsande parantes. Han är otvivelaktigt, liksom tidigare talare för motståndarsidan, högst kritisk till lagstiftningsprocessen i denna fråga. Men liksom Kihlberg tidigare, sätter han ett underligt och osakligt likhetstecken mellan partnerskap och äktenskap, och detta också med en hänvisning till konungarna av Folkungaätten:

Vi kan här konstatera att man gör en inbrytning
med en lag baserad på sexuell tendens i den
månghundraåriga lagstiftning som tillkommit för
att värna om äktenskapet. Den ursprungliga
giftermålsbalken i Magnus Erikssons landslag från
1350-talet, de landskapslagar den grundade sig på,
och alla bearbetningar och nyskrivningar därefter,
till det som i dag motsvaras av äktenskaps- och
föräldrabalkarna, bygger samtliga på synen på
äktenskapet som det som formar familjen som
reproducerande och barnafostrande grundsten i
vårt samhälle. Där kommer med
naturnödvändighet enkönade par till korta. Man
bryter inte utan vådor lagkontinuiteten i några
frågor, och definitivt inte i denna.

Det här är kanske debattens minst relevanta argument hittills. Det behöver inga vidare utläggningar för att belysa varken synen på homosexualitet genom historien; tillika inga utläggningar för att belysa skillnader mellan Sverige anno 1350 och Sverige anno 1994. Faktum är att argumentet i närmast oförändrad karaktär skulle kunna använts mot exempelvis avkriminalisering av homosexualitet 1944, eller mot kvinnans myndighet oberoende av äktenskap 1921. Vi ska inte vidare beröra argumentet.

Fridén gör ett språng till en annan sida av debatten, och påpekar, som vi i akt tre sett helt korrekt, att debatten i media till stor del har handlat om partnerskapet som ett medel att hindra spridningen av AIDS. Fridén citerar även "en känd homosexuell profil" som i "en intervju igår" hävdade att partnerskapslagen skulle vara "ett led i kampen mot våldet i samhället". Det är oklart vad Fridén här åsyftar för källa. Fridén ser dock inget som helst samband med något av de båda ovan givna argumenten. Detta är till syvende och sist en värderingsfråga. Som sådan finns därför inte några partilinjer, utan det bör ankomma envar att rösta efter eget samvete. Som står skrivet i 1809 års regeringsform: "icke (...) låta någon till hans samvete tvinga eller tvinga låta".

Anledningen till att Fridén tar upp samvetsfrågan torde knappast kunna vara annat än en anmodan till konservativa folkpartister och socialdemokrater att rösta mot lagen i strid med sina respektive partiers linjer. Eftersom moderaterna stod mot lagen, kan det knappast vara en uppmaning till liberala moderater att rösta för partnerskapet, med tanke på moderaten Fridens starka motstånd mot densamma.

Vidare hävdar Fridén att den grupp homosexuella som önskar lagen, knappast är representativ för homosexuella. Den lobbygrupp som mest högljutt förespråkat partnerskapet, menar han, har en "inte föraktlig andel icke homosexuella". Eftersom man inte säkert kan uttala sig om hur representativa de förespråkande organisationerna är för homosexuella som grupp, kan man alltså inte säkert uttala sig om stödet bland homosexuella som grupp för lagen ifråga. I sak har Fridén här naturligtvis rätt. Däremot följer han inte upp argumentet med en förklaring till hur detta skulle vara relevant för lagstiftningen. Frågan om hur stor andel av befolkningen som berörs av lagen, har redan tidigare behandlats i detta drama.

Elisabeth Persson (v) känner sig utpekad av Fridéns gliringar om vissa individers agerande i utskottet. I övrigt påpekar hon, "för sista gången under denna debatt, hoppas jag", att Lagrådet inte kommit med något förslag till förbättring av lagen, och att detta får sägas tillhöra ovanligheterna. Lennart Fridén, tydligen gammal skolkamrat till Persson hävdar att det "på s. 69 och framåt i vårt betänkande" visst finns förslag på vad som måste göras. Detta stämmer till viss del, men betänkandet innehåller inga förslag på förbättringar, endast en uppräkning på områden där man önskar förbättringar. Efter ytterligare repliker med exakt samma innebörd avslutas detta dividerande om Lagrådets kritik för hittills fjärde gången under debatten.

Maj-Lis Lööw (s) har under tiden hon lyssnat börjat planera en bok: 101 sätt att förhala en fråga som man egentligen inte vill ta ställning till. Tyvärr kan undertecknad såhär sexton år efter debatten bara beklaga att denna bok, som säkert skulle ha kunnat bli ett värdefullt standardreferensverk för de liknande debatter som senare förts, och för de debatter som komma skall, aldrig blev författad. Hon avser främst Fridéns andelsargument, som hon finner helt oväsentligt för frågan om behovet av en lag. Fridén genmäler att man "i det här landet skall stifta lag baserat på bra beslutsunderlag" för att undvika det lidbommeri Stefan Kihlberg varnar för. Lööw invänder att det inte existerar något tillfälle då man i utskottet nekat ytterligare belysning av en fråga. Det är först nu när det börjar dyka upp begärelser utanför utskottets arbete, såsom en icke namngiven partivän till Fridén som har begärt preciseringar på det internationellt juridiska området, preciseringar "som vi vet att vi aldrig kan få fram". Fridén fasthåller dock att han inte anser sig ha fått några godtagbara svar på de frågor han ställt. I sitt första anförande har han dock inte ställt frågor som inte redan tidigare besvarat, så vi får sluta oss till att Fridén endera inte anser de faktiskt givna svaren vara tillfredsställande, alternativt åsyftar frågor ställda i annat forum än denna debatt.

Bengt Harding Olson (fp) kan inte erinra sig någon fråga där två nästan jämnstora falanger har stått så diametralt motsatt varandra. Det är därför en högst beklämmande debatt. Debatten har dessutom föregåtts av ett ovanligt smutsigt lobbyingarbete, och en kontroversiell och okonventionell form av beredning som innebär stora risker. Harding Olson anser att det finns en bättre lösning - en modifiering av redan existerande sambolag. Harding Olson är nämligen visserligen villig att förbättra villkoren för homosexuella par, men han vill dels försäkra sig om att detta görs rättsäkert, och dels är han ovillig att jämställa de homosexuella paren med parrelationer inom det heterosexuella äktenskapet. Harding Olson beklagar den partisanmentalitet som härjat debatten:

Med mera öppna sinnen och mindre fanatism borde en
större enighet ha kunnat uppnås, kanske t.o.m.
genom en proposition. Belöningen skulle ha blivit
riklig. Lagen skulle ha fått en fastare rättslig grund.
Klyftan mellan människor skulle bli mindre. Vi
skulle ha fått en harmoni med den allmänna
rättskänslan som skulle vara till fördel för alla -- och
jag menar alla. Jag tänker då särskilt på de
homosexuella.

Vad för proposition Harding Olson menar skulle läggas i frågan från en regering som innefattar det gentemot ökade rättigheter för homosexuella mycket negativt inställda Kristdemokratiska samhällspartiet, vidareutvecklas ej.

Utöver detta passar Harding Olson på att framhålla sitt eget partis förtjänster i denna fråga. Verkligt fri röstning i denna fråga förekommer nämligen endast i Folkpartiet, vilket Harding Olson noterar "inte utan stolthet". Stefan Kihlberg protesterar och meddelar att även Ny demokrati sedan länge beslutat om fri röstning. Han gör ett tillägg till detta:

För att Bengt Harding Olson skall slippa att göra
den ironiska kommentaren att vi i Ny demokrati
tycks ha det också i andra frågor kan jag säga att
det här beslutet fattades före den nuvarande
turbulensen och är baserat på den ideologiska
uppfattningen att detta är en samvetsfråga.

Bengt Harding Olson kan inte lägga band på sin personliga motvilja mot Stefan Kihlberg, och meddelar att "vi liberaler har inte en sådan syn på andra människor" att han skulle hänfalla åt ironi. Därtill anmärker han att det visserligen är att välkomna Ny demokratis fria omröstning, men han kan inte hålla sig från att säga att "det tydligen är så i många frågor". Kihlberg, som först tänkt be om ursäkt för sin kommentar om ironi, ser nu efter denna sista replik som han anser vara synnerligen ironisk ingen anledning att be om ursäkt. Efter ett par spydigheter debattörerna emellan passar Lennart Fridén på att kommentera att Harding Olson uppenbarligen inte lyssnat på Fridéns anmodan till fri röstning i denna samvetsfråga. Av någon anledning mynnar även detta ut i käbbel om hur aktiv Harding Olson har varit på div. möten. Käbbel om struntsaker ger föga förvånande inte upphov till annat än ett par rigoröst ointressanta repliker, och vi avslutar nog därför akten här.

Nästa akt kommer att handla om värderingar, kristendom och äktenskapet - alla teman som debattörerna anser ha synnerligen stark relevans för lagen om partnerskap. Vi kommer även få se vidare prov på vad vi sett även i denna akt: att i andra sammanhang berättigade frågor kan förvandlas till smutsargument när de inte har något direkt samröre med vad som egentligen avhandlas. お楽しみに~。

1994 var inte igår - Akt tre

2010-06-17T19:49:00.000+02:00

Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Akt två
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28

En kort mental paus, men scenografin är densamma. Åhörarläktaren var för övrigt för ovanlighetens skull välbesatt denna dag, kan vara värt att kommentera.

Dramatis personæ
Ingela Mårtensson (fp)
Född 1939, tidigare flygvärdinna --> universitetslärare i sociologi --> kommunfullmäktigeledamot i Göteborg; 1985-1994 i Riksdagen. Hennes hjärtefrågor var kulturpolitiken, internationella frågor samt invandringspolitiken. Prominent EU-kritiker. 1994-1994 suppleant i Lagutskottet.

Ingvar Svensson (kds)
Född 1944 och en av de som varit med Kristen demokratisk samling, senare Kristdemokraterna, sedan starten 1964. I partistyrelsen 1966-1996 och i Riksdagen 1991-1994 och åter sedan 1998. Har en i politisk självbiografisk bemärkelse utmärkt personlig hemsida, vilken återfinns här.

Förste vice talmannen Stig Alemyr.
Sedan tidigare presenterad Holger Gustafsson (kds).

Akt tre: Anföranden 22-31
Holger Gustafsson förutspådde redan i anförande nr. 1 en rad av känsloargument från förespråkarsidan, en genialisk retorisk strategi från Gustafssons sida. Men än så länge har känsloargumenten i stort sett uteblivit. Gustafsson ska dock inte låta sig nedslås av något sådant - han har lugnt kunnat vänta i förtröstan på att till exempel Ingela Mårtensson (fp) ska få sin tur i talarstolen:

Herr talman!

(Talmannen Ingegerd Troedsson har vid denna fas i debatten ersatts av förste vice talmannen Stig Alemyr, därav tilltalet.)

Kärlek är inget som man kan
framkalla eller få att upphöra genom lagstiftning.
Kärlek är något som uppstår inom människan och
som följer sina egna spår. Ingen kan förneka att det
finns kärlek mellan människor av samma kön.

Samtidigt kan man inte heller bortse från att
omgivningens uppfattning och accepterande av ett
kärleksförhållande har stor betydelse. Tolerans och
respekt för människor, oavsett kön, ras, religion
eller sexuell läggning, är en viktig del i en liberal
grundsyn. Därför är det självklart för Folkpartiet
att uppmärksamma de homosexuellas
levnadsvillkor och kämpa för deras rättigheter.

För en liberal, menar Mårtensson, är det inte acceptabelt att göra skillnad mellan olika typer av kärlek. Ett partnerskap är "ett viktigt steg på vägen mot ökad jämlikhet". Mårtenson skiljer sig härmed från exempelvis Maj-Lis Lööw i det att reformen för Mårtensson blir "ett steg", medan det för Lööw är "steget". Vidare ställer sig Mårtensson i ännu högre grad än Lööw misstänksam till motivet bakom reservationen mom. 1. Det finns anledning att tro att reservationen, åtminstone för några av reservanterna, inte så mycket grundar sig i juridiska teknikaliteter som en ovilja att hjälpa till det minsta med en lag som skulle ge ökad acceptans för homosexuellas rättigheter.

Och för att förtydliga denna tankegång hänvisar hon till en "motbjudande" debattartikel i Dagens Nyheter måndagen den 30 maj, där riksdagsledamoten Ingvar Svensson (kds) varnar för att det man idag ska rösta om är inte mindre än en fullskaligt jämställande av homosexuella parförhållanden med traditionella äktenskap. Homosexuella, som annars mest ägnar sig åt regelmässiga partnerbyten och promiskuitet. Svensson ifrågasätter här om de homosexuella alls är intresserade av att leva i tvåsamhet. Nej, menar Svensson i debattartikeln, denna lag är endast till för att påverka samhällets attityder gentemot den "homosexuella livsstilen" i positiv riktning".

Nej, tacka vet Ingela Mårtensson riksdagsledamöter som den 1993 framlidne Kent Carlsson (s), författare till den breda flerpartimotionen 1992/93:L421 Partnerskap för homosexuella.

Egentligen har jag saknat honom ända sedan vi
träffades för sista gången för ett år sedan. Kent var
för mig en föredömlig riksdagsledamot. Han drevs
av ett äkta engagemang för utsatta människor,
antingen det gällde kurdernas eller de
homosexuellas mänskliga rättigheter. Inte minst för
Kents skull hoppas jag att riksdagen i dag beslutar
om registrerat partnerskap.

Och som grädde på moset avslutas anförande 23 med en vers ur En sång om kärlek av Eeva Kilpi:

''Herre, lär oss acceptera de gamlas kärlek, de
ungas kärlek, de medelålders kärlek, de fulas
kärlek, de fetas kärlek, de fattigas kärlek, de illa
kläddas kärlek och de ensammas kärlek. Lär oss
acceptera kärleken, vi är så räddda för den.''

Man får förmoda att det inte bara är Eeva Kilpis litterära kvaliteter som får fyra andra folkpartistiska ledamöter att instämma i anförandet. Holger Gustafsson (kds) är dock även denna gång svårimponerad. Hans replik är tillräckligt kärnfull för att återges i sin helhet:

Herr talman! Ingela Mårtensson låter tveksam när
det gäller Lagrådets uppfattning. För oss
reservanter finns det ingen tvekan. Vad Lagrådet
skriver i sin sammanfattande slutsats är oerhört
tydligt. Man säger att förslaget inte bör ligga till
grund för en lagstiftning. Kan man någonsin få ett
starkare uttryck än detta?

Genom kopplingen till flertalet av äktenskapets
rättsverkningar kan vi också konstatera att det här
förslaget kommer att få vittgående konsekvenser
på ett stort antal rättsområden utanför Lagrådets
beredningsområde. Detta har inte utretts av
Lagrådet, Ingela Mårtensson.

Min fråga till Ingela Mårtensson är: Är detta
godtagbart för en ledamot som Ingela Mårtensson,
som i övrigt är engagerad i landets
rättssäkerhetsfrågor?

Ingela Mårtensson raljerar en kort stund över Lagrådets "allmänn(a), vag(a) kritik", och fastslår:

Jag tycker att det finns mycket starka skäl. Inte
minst med tanke på den debatt som förs i samhället
i dag är de starka skälen, för mig, ännu starkare.

Det blir ytterligare två repliker av Gustafsson respektive Mårtensson angående rättssäkerheten, vilket inte tillför debatten något ytterligare annat än att dra ut på tiden. Dödläget bryts i och med att den tidigare omtalade artikelförfattaren Ingvar Svensson (kds) gör entré. Och han har synpunkter på Mårtenssons läsning av hans veckogamla text:

I min artikel i DN anklagade jag inte
någon för promiskuitet. Jag använde mig av termen
i den tekniska betydelse som jag fick lära mig när
jag en gång i tiden läste familjesociologi. Jag
använde mig av termen bara i syfte att peka på att
gruppen som lever i långvariga stabila förhållanden
kanske inte är så stor, eftersom det politiska
underlaget mycket klart anger att gruppens storlek
är oklar.

Svensson ställer sig skeptisk till om riksdagens uppgift verkligen bör vara att opinionsbilda.

Är det detta vi sysslar med i riksdagen, att
befästa kärlek, ömhet, osv.? Är det den typen av
beslut vi fattar? Är det den typen av beslut vi har
fattat när det gäller äktenskap? Det är den frågan
som jag tycker är den centrala och viktiga här. Vad
händer i nästa steg?

Ingvar Svensson är tydligen inte nöjd med för närvarande rådande debattnivån, och promenerar ytterligare ett par kliv ut i grumliga retoriska vatten:

Vi har en annan fråga som har diskuterats,
nämligen smittoeffekter. Vad händer i
förlängningen av det här resonemanget, när vi nu
bryter upp från den särlagstiftning som äktenskapet
innebär och går vidare till olika positiva
särlagstiftningar för andra grupper? När tar det
slut, när skall man dra en gräns? Det är en viktig
fråga att ställa.

Ingela Mårtensson börjar med att förtydliga att man bör anse att Ingvar Svensson i sin artikel har uttalat sig i Kristen demokratisk samlings namn, och därmed är hans artikel relevant även om Holger Gustafsson

(...) har haft den goda smaken att inte uttrycka sig

på det sätt som Ingvar Svensson har gjort.

Det är ens skyldighet som riksdagsledamot att reagera mot den form av "hets" som artikeln innebär. Kristen demokratisk samling borde främja trygga förhållanden istället för att motverka dom. Men i denna fråga har så inte skett, och Mårtensson uttalar sig glad att inte tillhöra det partiet. Ingvar Svensson låter från talarstolen meddela att denna glädje "kanske är ömsesidig", och menar sig ha försökt "anlägga en sober ton" i debatten. Det juridiska behovet som finns att fylla, kan inte fyllas med en partnerskapslag, menar Svensson. Det är därefter Svenssons tur att antyda att någonting annat än juridiken ligger bakom det ivrande för en partnerskapslag som förespråkarna ger uttryck för.

Jag menar att man i ett demokratiskt samhälle måste ha
en mångfald av öar där man i stort sett kan leva hur
man vill, om man inte skadar varandra eller tredje
part.

Den nya tonen i debatten har nu eldat upp åhörarläktaren så pass att förste vice talmannen tvingas erinra om att det inte är tillåtet att vare sig applådera från åhörarplats, eller på annat sätt tillkänna ge sin mening.

Ingela Mårtensson är lite nyfiken på hur Ingvar Svenssons debattartikel hade sett ut om den inte varit präglad av Svenssons sobra ton. Hon kan nämligen inte finna någon sober ton. Hon kan inte heller förstå hur Svensson menar att lagen om partnerskap skulle skada parterna i förhållandet, eller tredje part.

Och replikskiftet tar därmed slut. I nästa akt ska vi se hur de båda typerna av debattnivå vi utsatts för i akter två respektive tre kan sammanblandas. Vi ska även se ett tappert försök att nyansera debatten, ett försök som det dock inte blir mycket av. Akten kan dock komma att fördröjas, för jag har väldigt mycket odiskad disk att ta mig an...

1994 var inte igår - Akt två

2010-06-17T18:04:00.000+02:00

Material sedan tidigare
Förord och prolog
Akt ett
Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119
Lagutskottets betänkande 1994/94:LU28

Kontinuiteten obruten från akt ett, både scenografiskt och tematiskt.

Dramatis personæ
Maj-Lis Lööw (s)
Född 1936 och ledamot i Riksdagen 1981-1995, då hon övergick till Europaparlamentet, där hon var ledamot till 1999. Lagutskottets ordförande 1991-1994. Tidigare var hon statsråd i Arbetsmarknadsdepartementet med ansvar för invandrings- och jämställdhetsfrågor, och har även en historia i styrelsen för IOGT-NTO. Engagerade sig mycket i frågor rörande invandring och integration, bekämpande av rasism och främlingsfientlighet, samt i äktenskaps- och sambofrågorna som det här rör sig om. Idag pensionär.

Per Stenmarck (m)
Född 1951 och ledamot i Riksdagen 1979-1995 då han övergick till Europaparlamentet, där han var ledamot till 2004. Ledamot i Lagutskottet 1991-95. Verksam inom framför allt trafik- och socialfrågor. Som Europaparlamentariker var han ordförande respektive vice ordförande för de delegationer som gick till Estland respektive Litauen för att förbereda för respektive lands inträde i Europeiska unionen. Idag är han verksam som konsult.

Sedan tidigare presenterade Holger Gustafsson (kds) och Elisabeth Persson (v)

Akt två: Anföranden 8-21
Talarstolen äntras av Maj-Lis Lööw (s) som gör ett kraftigt försök att ta initiativet i debatten:

Detta gör vi inte för vår
egen skull eller på grund av något slags politisk
prestige. Vi gör det inte heller för RFSL:s skull --
representanter därifrån sitter förmodligen på
läktaren. RFSL har visserligen drivit denna fråga
mycket aktivt, men man har på grund av det blivit
litet av ett slagträ i debatten.

Fru talman! Vi gör det här för de människors skull
vilkas kärlek, ömhet och omsorg om varandra alltid
har ifrågasatts och ibland rent av föraktats. Alla
människor är så ivriga att understryka att de inte
vill diskriminera eller fördöma denna kärlek, och
det är 20 år sedan man i Sveriges riksdag sade sig
acceptera den. Trots detta ifrågasätts den
fortfarande på många olika sätt. Det har de senaste
veckornas uppjagade debatt verkligen visat.

Maj-Lis Lööw är kritisk mot Lagrådets kritik. Kritik, menar hon, det är inte bara att komma med klagomål. Lagrådet har inte, trots att möjligheter har erbjudits, kommit med några förslag till förändringar av den lag som nu föreligger. De svårigheter för individen att överblicka konsekvenserna av att ingå i ett sådant partnerskap, kan omöjligt sägas vara större än motsvarande för äktenskaps ingående. De juridiska svårigheterna kan knappast få vara avgörande i en fråga av denna dignitet. Och just därför har lagen formats på det enda sätt man tyckt sig kunna ansvara för - direkt analogt med förfarandet i Danmark och Norge.

Resten av argumentationen har redan presenterats i första akten. Maj-Lis Lööw bemöter anklagelser hon inte fått i plenum, utan som hörts "på andra håll" i debatten. Sådant tal om att detta endast är det första steget, att härnäst kommer adoption, gemensam vårdnad, insemination et.c. avfärdas som irrelevant. Passager om dessa ämnen finns inte i Lagutskottets utlåtande, och har medvetet utelämnats. Ett argument av detta slag hör alltså inte till denna debatt, och är endast ett argumentum ad hominem. Lööw avverkar ett antal relaterade argument, bl.a. att homosexuella genom sin promiskuitet inte skulle vara betjänta av en lag av detta slag:

Alla som uttalar sig så
tvärsäkert på den här punkten, borde kanske
fundera över om tvåsamheten någonsin har fått en
chans i omgivningens ögon. Är det inte i själva
verket så att vi just i tider som denna, borde
uppmuntra livslånga relationer i fasta par även
bland homosexuella. Den sidan av debatten
belystes mycket klokt av ett antal framstående
personligheter på Dagens Nyheters debattsida i
söndags.

Debattartikeln ifråga infördes i Dagens Nyheter söndagen den 5 juni 1994, och bar rubriken Partnerskap mot hiv och underrubrik Samhället bör uppmuntra till sexuell trohet. Debattörerna argumenterar att man som ett effektivt sätt att hejda HIV-epidemin bör uppmuntra homosexuella till sexuell trohet inom monogama förhållanden, något en partnerskapslag i högre grad än den existerande sambolagen skulle medverka till. Artikeln är undertecknad av Margareta Böttiger, Kjell-Olof Feldt, Annemarie och Gustav De Geer, Lill Lindfors, Anders Byström, Lars-Erik Holm, Jan Eric Löwenadler, Alejandro Madero, Ritva och Georg Matell, Lars Moberg, Jan-Olof Morfeldt, Linda Morfeldt, Monica och Gerald Nagler, Pehr Olov Pehrson, Annika Strandell, Anders Wijkman, samt styrelsen för Läkare mot aids.

Vidare instämmer Lööw i allt väsentligt med Elisabeth Perssons bemötande av Holger Gustafsson (som av Lööw får epitetet "alla tveksammas lilla kardborre"). Lagutskottets ordförande yrkar därmed bifall för betänkandet LU28. Applåder tackar Lööw, och 23 socialdemokratiska ledamöter instämmer i anförandet.

Någon som inte instämmer i anförandet är Holger Gustafsson (kds). Han motiverar avsaknaden av lösningar på de juridiska svårigheterna i kritiken med att reservationen är ett paraply, under vilket många meningar och åsikter måste kunna samsas. Förfarandet från Socialdemokraternas sida är dessutom oärlig och opportunistisk oppositionspolitik. Vore Socialdemokraterna i regeringsställning skulle dom knappast acceptera att ett utskott agerade på detta sätt i någon fråga.

Lööw återtar att det vore en sak om det funnits någon som helst utsikt att den sittande regeringen skulle lägga fram en proposition i ämnet. Men den kristdemokratiske partiledaren Alf Svensson har gjort tydligt att Kristen demokratisk samling inte kommer att medverka till någon sådan. Alltså finns ingen annan utväg än att gå genom de kanaler som finns för att med riksdagens majoritet klubba igenom en lag. Socialdemokraterna har för övrigt befunnit sig i situationer, där man som enda parti i en minoritetsregering tvingats acceptera lagar man själv inte önskat.

Här gör den moderate ledamoten i lagutskottet Per Stenmarck (m) entré i debatten. Tyvärr framför han inte mycket nya argument i sitt långa anförande (nr. 13), utan hänvisar till de av Holger Gustafsson påtalade problemen i Lagutskottets arbete, och väntade samarbetssvårigheter med till exempel Finland och Island, som saknar en partnerskapslag. Den uppsjö av möjligheter till familjebildning som redan existerar borde räcka för att trygga sin hushållsgemenskap, menar Stenmarck, och aviserar att förfarandet att först genomföra en lag och därefter utreda den inte är lämpligt. Han passar på att göra reklam för framtida anföranden om moderaternas syn i ämnet, av Lennart Fridén och Göte Jonsson (vilka kommer att ske i anföranden 33 respektive 61). Elva moderata ledamöter instämmer i Stenmarcks anförande, däribland Fridén och Jonsson.

Maj-Lis Lööw ironiserar över Per Stenmarcks irritation över att en enighet bland lagförespråkarna råder i frågan om hushållsgemenskapen. Har Stenmarck överhuvudtaget lyssnat på Lööws och Elisabeth Perssons respektive anföranden? Och så dyker de danska och norska exemplen upp än en gång i argumentationen, liksom den långa remisstiden och lagens omfattande tillkomsthistoria.

Per Stenmarck beklagar att Lagutskottets ordförande, Maj-Lis Lööw, nu alltså instämmer i vänsterpartiets Elisabeth Perssons kritik mot Lagrådet. Han undrar sedan om det inte skulle vara bättre att vänta in de internationella erfarenheterna, "så att inte enskilda människor blir lidande i onödan". Hur lidandet skulle åsamkas, och vilka som skulle bli lidande, tas inte vidare upp. Lööw genmäler att även äktenskapsbalkar synnerligen skiljer sig från varandra mellan olika länder. Det finns exempelvis fortfarande länder som tillämpar månggifte.

Man skall inte tro att om man bara skickar över
frågan till regeringen så hittar de någon tjusig
lösning på de internationella privaträttsliga
reglerna. Men det har vi å andra sidan inte heller
trott oss att klara av när det gäller sambolagen.
Men vi har den i alla fall, och den gäller i så otroligt
många fler fall.

Och vidare:

Det är ju inte så att Lagrådet är Gud Fader, utan
det ger råd. Vi skall skapa politiken på grundval av
de råd som experterna ger oss.

(Detta är för övrigt debattens första religiösa referens. Hum-ti-da-dum.)

Stenmarck förklarar nu att man givetvis får vara kritisk mot Lagrådets arbete, om man nu är lagd åt det hållet. Varför han beklagade kritiken tidigare får man själv föreställa sig. Dessutom ska man inte överdriva de internationella svårigheterna, bara minimera dom. Men enligt ett utlåtande från Konstitutionsutskottet angående Lagutskottets arbete säges, att:

Politisk enighet bör
eftersträvas i de fall där initiativ kommer i fråga.

Och en omröstning med 8 röster mot 7, menar Stenmarck, kan knappast sägas uppfylla några gängse mått på "politisk enighet".

Elisabeth Persson (v) påpekar att motståndarna mot lagtexten medvetet avstått från att göra några ändringar i densamma. (Detta har ju dock, som den vaksamme i publiken noterat, redan bemötts av Holger Gustafsson i dennes liknelse med paraplyet ovan.) Men Persson fortsätter:

Jag tycker att det närmar sig hyckleri att på detta
sätt föra fram invändningar mot lagförslaget. Säg i
stället att ni inte vill ha lagen och redogör för de
faktiska grunderna.

Per Stenmarck surnar till lite över detta, och nämner att det knappast är någon nyhet att Vänsterpartiet "viftar bort Lagrådet" närhelst det passar dom. Jaså, när skulle det ha inträffat, undrar Persson. Det är helt uppenbart, svarar Stenmarck, hela tiden har ju Persson från talarstolen klargjort att vad Lagrådet tycker och yttrar inte spelar någon som helst roll för Vänsterpartiets agerande.

Parterna från Lagutskottet tycks stå ljusår från varandra, och debatten stampar lite på samma ställe. Men nu gör sig Ingela Mårtensson klar att gå upp i talarstolen. Debatten är på väg in i en ny fas. Håll i er, kära publik. I nästa akt ska det talas om kärlek.

1994 var inte igår - Akt ett

2010-06-15T23:18:00.001+02:00

Förord och prolog

Ridån går upp och vi ser Riksdagens plenisal som 1994 såg lite annorlunda ut än vad den gör idag. Enligt uppgifter från flera riksdagsledamöter var komforten i denna avlägsna forntid sämre. Debatterna föredrogs däremot på samma sätt som idag, så det ska inte vara några problem att hänga med i svängarna här inte.

Såsom ceremonimästare passar jag på att dela ut programblad till alla er i publiken: Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119 Tisdagen den 7 juni kl. 10.00. I övrigt kan det i prologen till refererade dokumentet LU28 vara av intresse. Programbladen är offentliga handlingar och gratis, eftersom Sverige är en demokrati.

Dramatis personæ
Holger Gustafsson (kds)
Född 1946 och ledamot i Riksdagen sedan 1991 för Kristen demokratisk samling, senare Kristdemokraterna, med undantag för perioden januari till oktober 1995. Var vice ordförande i Lagutskottet under mandatperioden 1991-94 och var kristdemokraternas huvuddebattör i slutfasen av motståndet mot partnerskapslagen. På senare år har han gjort sig känd som en relativt nyanserad modern kristdemokrat med fokus på utrikespolitiken. Även under de mer hetsiga debatterna i samband med införandet av partnerskapslagen nedlät han sig inte i sitt konsekventa motstånd mot lagen till den typ av smutsargument som vi kommer att få se senare i dramat. Uttalanden från Holger Gustafsson daterade från senare tid återfinns för den intresseraden här.

Elisabeth Persson (v)
Född 1942 och ledamot i Riksdagen 1988-1994 för Vänsterpartiet kommunisterna, senare Vänsterpartiet. Var suppleant i Lagutskottet 1988-1994 och författade det meningsyttrande som återgavs i LU28. Flitig debattör för bland annat rätten till abort och undertecknare till en av de motioner som avhandlades i LU28. Numera pensionär och ingår i Nätverket mot hedersrelaterat våld.

Talmannen Ingegerd Troedsson

Akt ett: Anföranden 1-7
Protokolljustering. En interpellation visar sig vara omöjlig att besvara eftersom miljöministern befinner sig i Förenta staterna. Ett par betänkanden föredras men bordläggs åter. Allt är upplagt för en helt vanlig dag i Sveriges Riksdag. Men idag ska föras en debatt som kommer att resultera i en ytterst viktig demokratisk reform, en reform som kommer att påverka tusentals människor i positiv riktning, ge dom ökad ekonomisk trygghet och stabilitet och föra dom ett stort steg på vägen att accepteras fullt ut som en del av samhället. Det är tid för slutdebatt om den mest progressiva nya lagen sedan införandet av den allmänna tilläggspensionen 1958. Ironiskt nog har paragraf 4 i snabbprotokollet den föga upphetsande rubriken Registrerat partnerskap m. m..

Det ska tilläggas direkt att det är ganska många som har hetsat upp sig inför detta, den torra rubriceringen till trots.

Holger Gustafsson (kds) genomför det första av vad som kommer att bli över etthundra anföranden av närmre trettio av Riksdagens 349 ledamöter innan omröstningen. Han har varit vice talman i Lagutskottet när betänkandet LU28 kom till stånd, och han är inte nöjd med detta betänkande. Han yrkar bifall till reservationen mom. 1, d.v.s. avslag till förslaget om ny lag för registrerat partnerskap. Varför? Det har varit mycket konstigheter kring förslaget, menar Gustafsson.

Ärendet har initierats och
genomdrivits i lagutskottet med hjälp av krafter och
motsättningar som tidigare under mandatperioden
inte har gjort sig gällande. En majoritet har
mobiliserats i utskottet bestående av
Socialdemokraterna och Folkpartiet -- som med
entusiasm har underblåsts av Vänsterpartiet.
Ordinarie ledamöter har bytts mot tillfälliga
ersättare för att säkra stödet för den nya
lagstiftningen, en äktenskapslag för homosexuella.
Det har förekommit att ledamöter har kommit till
utskottet endast några få minuter för att säkra en
votering, för att sedan direkt lämna utskottet och
dess beredning.

Man har alltså, från Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Folkpartiets sida valt att forcera igenom lagstiftningen till varje pris, trots "Lagrådets tunga kritik". Och det är den kritiken Gustafsson vill fokusera på, när han nu argumenterar mot antagandet av partnerskapslagen. För en partnerskapslag, den kommer att innebära "vittgående konsekvenser" för ett stort antal rättsområden. Och dessa konsekvenser har inte utretts, åtminstone inte i någon utsträckning så att reservanterna (se prolog) kan vara nöjda. Men inte nog med det. Att forcera igenom en sådan här kontroversiell lag på ovan nämnda sätt är parlamentariskt tvivelaktigt, menar Gustafsson. Eftersom lagen är presenterad direkt av ett utskott, ger det ju inte riksdagsledamöterna någon möjlighet att komma med vidare motioner i ärendet (han avser här förmodligen motioner utöver de åratal av motioner och debattinlagor som föregår utskottets uttalande).

Sedan kommer ett paradargument - den avsedda gruppens ringa storlek. Man borde istället ha satsat på en bättre form av sambolag. Men nu har man gjort det misstaget, att

Förslaget till lag om registrerat
partnerskap riktar in sig på en alltför liten och
mycket specifik grupp som dessutom avgränsas av
sitt sexuella beteende.

Detta strider mot direktiven för utredningen. Och därmed, påpekar Gustafsson, består minoritetens reservation helt och fullt av yrkande på avslag på "rent formella grunder". Men majoriteten kommer nu att gå upp i talarstolen och debattera med känsloargument: fruktan för diskriminering, människors lika värde, vikten av att främja sexuell trohet mellan homosexuella. Det sista argumentet är intressant, och grundar sig i debatten kring AIDS-epidemin och homosexuell promiskuitet, en typisk 80-talsdebatt som fördes med moraliserande argument och stundtals tog hysteriska uttryck såsom förbudet mot bastuklubbar.

Och det här är en fråga som engagerar, avslutar Gustafsson. Till Lagutskottet har inkommit inte mindre än "120 000 -- 130 000" namnunderskrifter. Till förmån för reservationen mom. 1 får man förmoda, Gustafsson specificerar sig inte. Därmed är ribban för debattnivån lagd från motståndarsidan. Hållningen att formella skäl snarare än ideologi skulle ligga bakom motståndet mot reformer inom HBT-politiken var inte något nytt debattgrepp 1994, och har inte heller förlorat i popularitet sedan dess. Det är för övrigt inte ett debattgrepp som är förbehållet motståndare till reformer för HBT-personer, utan har genom åren förekommit från alla politiska läger. Det är hälsosamt för hans sak att Gustafsson iakttar en civiliserad ton i debatten. Det är ohälsosamt att argumentet till stor del bygger på en skenmanöver.

Talarstolen intas nu av Elisabeth Persson (v), som omedelbart förkastar varje antydan från Holger Gustafsson att lagförslaget skulle vara framhastat. I själva verket finns en tydlig kontinuitet från avförandet från Socialstyrelsens lista över sjukdomar 1973, via en vänsterpartistisk motion från slutet av 80-talet och till Partnerskapskommittén, understödd av "en bred partimotion -- författad av Kent Carlsson". Den avsedda motionen är Motion 1992/93:L421 Partnerskap för homosexuella från den 26 januari 1993, författad av Kent Carlsson (s) och utöver författaren undertecknad av Margareta Winberg (s), Christina Linderholm (c), Elisabeth Persson (v), Eva Zetterberg (v), Lotta Edholm (fp), Karin Pilsäter (fp), Berit Andnor (s), Ingegerd Sahström (s), Martin Nilsson (s), Ulrika Messing (s), Annika Åhnberg (politisk vilde), Lennart Daléus (c) och Dan Eriksson (nyd). Oavsett om förfarandet i utskottet är något ovanligt, är förarbetet för lagen alltså gediget gjort.

Få, om ens något, lagförslag har stötts och blötts
som detta. Det har verkligen inte hastats fram; det
har en tjugoårig historia bakom sig. Det förslag som
föreligger är ett mycket väl genomarbetat sådant.

Därefter följer ett av de känsloargument Holger Gustafsson förutspådde - ett ja till partnerskapslagen innebär enligt Persson en kraftfull markör för homosexuellas lika värde med heterosexuella. Ja, man skulle kunna kalla det för den uppmuntran till den homosexuella kärleken som villigt tycks ges till varje annan form av kärlek:

kärleken mellan man och
kvinna, mellan föräldrar och barn samt kärleken till
naturen. Även kärleken till fosterlandet ses rent av
som vacker och eftersträvansvärd.

Även Persson har kontaktats av åtskilliga medborgare. Till stor del har det handlat om argument mot den föreslagna lagen, och Persson menar nu att hon ska försöka bemöta några av de vanligast förekommande argumenten. Det är förvisso ett skäligt agerande, även om det på sätt och vis öppnar grindarna till det grumliga gränslandet till halmgubbeargumentationen.

För den som satt sig in i debatten, såväl före som efter den 7 juni 1994, kommer inte några av de argument Persson bemöter som någon överraskning. Argumentet att lagen endast berör ett mycket litet antal människor, en mycket liten del av Sveriges befolkning avfärdas direkt:

Hur många homosexuella människor behövs
det för att en sådan här lag skall kunna stiftas?
Räcker det med 4 %, eller måste gruppen
homosexuella utgöra 6 % av befolkningen? Jag
skulle gärna vilja ha svar på frågan om hur många
procent det måste vara.

Dessutom är det, menar Persson, befängt att påstå att en lag om partnerskap skulle locka fler människor att bli homosexuella. För det första är inte homosexualitet någonting "smittsamt". En argumentation enligt denna linje förutsätter att homosexualitet skulle vara någonting som var mer lockande än heterosexualitet, att en homosexuell kärlek "är så mycket mer lockande" än heterosexuell att heterosexuella skulle "överge sin egen sexuella läggning för att välja att övergå till att bli homosexuella". Det är dessutom befängt med tanke på hur få de homosexuella, enligt tidigare argumentation, är. För det andra, och viktigaste, är inte homosexualitet, eller sexuell orientering överhuvudtaget, någonting man väljer, utan någonting man är. Oavsett partnerskapslagens vara eller icke vara, kommer det alltid att finnas homosexuella människor.

Publiken av år 2010 har måhända noterat någonting som skiljer debatten av 1994 från de liknande debatter som förs idag? Det är total renons på omnämnanden av bisexualitet. Debattörerna beter sig som det endast finns två sidor av ett mynt, heterosexuella och homosexuella. Enten-Eller. Tyvärr är inte detta någonting som är exklusivt för debattörer Gustafsson och Persson. Med risk att avslöja detaljer om kommande akter kan jag redan nu avslöja, att bisexualitet kommer att beröras totalt noll (0) gånger under denna maratondebatt. Därmed förpassas, till beklagande, vidare diskussion kring "B" (och naturligtvis även "T") i "HBT" ur fokus för detta drama, och kommer inte vidare beröras.

Vad följderna för övrig lagstiftning anbelangar, till exempel följderna för existerande äktenskap (och här knyter Persson mycket prydligt ihop de larmrop om urholkandet av äktenskapets mening som fortfarande idag hörs i debatten, med de av Gustafsson anförda icke-utredda följdverkningarna på andra lagstiftningsområden av en partnerskapslag), avfärdar Persson sådana farhågor med hänvisning till redan existerande partnerskapslagar. Danmark har redan haft sin partnerskapslag i fem år, och Norge i snart ett, och inga tecken på ökad omoral eller äktenskapens sönderfall har kunnat tydas.

Flera av sakargumenten i den "tunga kritik" Gustafsson hänvisat till är dessutom enligt Persson rent trams. Att anmärka på att hushållsgemenskapen inte är noggrannare specificerad borde rimligtvis också diskvalificera äktenskapet som institution, då det är samma slags hushållsgemenskap som åsyftas. Man hänvisar till svårigheter för tjänstemän att hålla alla lagar liknande varandra i huvudet. Men man lagstiftar inte för tjänstemännen, man lagstiftar till förmån för medborgarna. Vad svårigheter vid tillämpning på fall med internationell anknytning anbelangar håller Persson med om att här erbjuds svårigheter. Men en stor del av utlåtandet är också ägnat denna typ av problem. Dessutom gäller samma svårigheter vid tillämpning av sambolagen från 1987, en lag som Sverige står ensam i världen om, och vid detta införande var det ingen som anförde dylika motargument.

Persson avslutar därmed sitt långa anförande med en utläggning om hushållsgemenskap och sambolagen från 1987. Man har ju ingående diskuterat behovet av en särlagstiftning för hushållsgemenskap, och när nu partnerskapslagen skulle behandlas fann SCB att det rörde sig om 0.7% av befolkningen mellan 16 och 84 år som bodde ihop med annan än make, maka, barn eller sambo. Man kan anta att en stor del av dessa 0.7% är homosexuella, hävdar Persson. Men nu gör motståndarna till partnerskapslagen en stor sak av att en partnerskapslag måste inkludera alla dessa, och inte endast rikta sig till de homosexuella. Och detta, menar Persson, luktar avledande manöver. Det har funnits gott om tillfällen att ta upp detta vid till exempel genomförandet av sambolagen. Nu är inte rätta tiden för sådana manövrer, och Persson yrkar i Vänsterpartiets namn bifall på sin meningsyttring i LU28: nej till vidare utredning.

Anförandet bemöts med applåder, och talmannen Ingegerd Troedsson finner sig föranledd att påpeka att meningsyttringar från åhörarläktaren icke är tillåtna.

Holger Gustafsson gör en underlig replik, där han först framhåller att orsaken till att frågan har stötts och blötts i 20 år torde vara att det föreligger sådana svårigheter vid genomförandet av en lag av denna typ, att man inte har kunnat. Dessutom väljer han att ignorera sitt eget uttalande i anförande 1 om att de homosexuella är så fåtaliga, genom att anklaga Persson för att relativisera de 0.7% i hushållsgemenskap levande behov av samhälleligt stöd. Elisabeth Persson påpekar motsägelsen i detta, och ett par repliker ägnas åt oenighet i hypotetiska procenttal och divergerande syn på Lagrådets arbetsrutiner. Holger Gustafsson menar även att de danska och norska erfarenheterna är irrelevanta. Man kan inte vänta sig att någon följdverkan tydligt ska framträda på så kort tid som ett halvt decennium. Men även detta avfärdar Elisabeth Persson. Holger Gustafsson kan inte hävda att det föreligger några negativa erfarenheter från Danmark. I övrigt är diskussionen om siffror meningslös. Replikskiftet slutar.

Endast sju inlägg har passerat i denna första akt, men trots det har vi sett flera av de viktigaste argumenten. Dessa argument kommer nu att återkomma i olika former, när fler partiers politiker blandar sig i debatten. I nästa akt kommer de juridiska argumenten och agerandena i Lagrådet att dominera. Vi kommer att finna att man utan problem kan slåss med känsloargument inom ramen för vad man kan anföra på teknikaliteter. Nästa avsnitt kommer imorgon onsdag, förutsatt att mina ärenden i Stockholms innerstad inte drar ut alltför långt på tiden. På återhörande.

1994 var inte igår - Förord och prolog

2010-06-15T15:59:00.001+02:00

1994 var inte igår,

eller "Registrerat partnerskap m.m."
Politiskt salongsdrama i åtta akter, därtill prolog och epilog.
Dramat utspelar sig i Sveriges riksdags plenisal tisdagen den 7 juni 1994, akt ett börjar klockan 10.00 på förmiddagen.

Förord

1994 var inte igår.

Faktum är att det var så länge sen att pride hette något så svenskklingande som homofestivalen. Internet hade man knappt hört talas om och gaysajter som Sylvia och Qruiser var lika avlägsna som [George W. Bush]s förnuft. Ville man kommunicera via det skrivna ordet fick man anlita ”företaget som tidigare var känt som Posten”, att mejla, chatta eller messa varandra var det inte tal om. Visst fanns det mobiltelefoner, men de var knappast i var mans hand och dom nya häftiga funktionerna var lyx som ”ljudvolym” och ”låg-batterivarning”.

- Sarah Westermark: SAFFO - en flatas dagbok
Normal förlag, 2006
(9 av 10 mutade flator föredrar Saffo framför andra seriealbum.)

Sommaren 1994 såg Sverige och världen väldigt annorlunda ut gentemot sommaren 2010 än vad man lätt kan tro. Tron på de radikala samhällsomvälvningarna var inte död. Vi var inte medlemmar i den Europeiska unionen. Det Kalla kriget hade inte ersatts av en fredlig världsordning, utan av en serie mycket allvarliga och oroande krig och konflikter, det andra Gulfkriget 1991-92, revolten i Moskva 1993, krigen på Balkan, krig i Ruwanda. Den ekonomiskt nyliberala och socialt auktoritära thatcherismen var ett ideal bland många i den europeiska högern. Högervindarna hade inte heller gått Sverige förbi. Sverige styrdes av en regering med en viss thatcheristisk prägel, ledd av den populäre moderatledaren Carl Bildt. Trots att regeringen bestod av fyra partier (Moderata samlingspartiet, Folkpartiet, Kristen demokratisk samling, Centerpartiet) hade den inte egen majoritet i riksdagen, utan satt med passivt stöd från den högerpopulistiska, och sedan 1993 djupt splittrade, politiska gräsrotsrörelsen Ny demokrati. Sverige upplevde sin djupaste ekonomiska svacka sedan 1930-talet, med stor arbetslöshet, otaliga företagskonkurser och en dramatisk kamp för att bevara den fasta kronkursen, en kamp man förlorar efter att Riksbanken tvingats höja marginalräntan först till 75% och sedan till 500% under några septemberdagar 1992. Den fasta kronkursen övergavs, och kronan sjönk som en sten.

Partierna var inte desamma som de var idag. De thatcheristiska moderaterna var med sin blandning av konservativa värderingar och ekonomisk nyliberalism långt ifrån det "nya arbetarpartiet" som de är idag. Folkpartiet låg socialt långt åt vänster under Bengt Westerbergs ledning. Centerpartiet var fortfarande ett "icke-borgeligt" parti, där ekohumanismen fortfarande var ledstjärna. Socialdemokraterna var sargat av 80-talets strid mellan den fackliga vänstern och den s.k. kanslihushögern. De uppslitande striderna kring löntagarfonderna låg fortfarande nära i tiden, men partiet upplevde ett stort uppsving tack vare den ekonomiska krisen och sin position som ledande oppositionsparti. Vänsterpartiet hade nyligen strukit "kommunisterna" ur sitt partinamn, men man hade inte påbörjat någon självrannsakan år av hyllningar till Honecker och Ceaucescau torde betinga. Miljöpartiet var ett splittrat och udda sammansatt parti, långt från dagens regeringsfähighet, och under den rådande mandatperioden (1991-1994) en bra bit under riksdagsspärren. Kristen demokratisk samling var ett mycket högerkonservativt parti med stark frikyrklig prägel, och ett kraftigt motstånd mot ökade rättigheter för HBT-personer. De hänvisningar till "verklighetens folk" och till det naturliga och okonstlade som präglar partiet Kristdemokraterna hade i partiet Kristen demokratisk samling sin motsvarighet i retorik om traditionen, om Guds ord, om kristenheten. Men den med dagens mått mätt mest udda fågeln var Ny demokrati, en spretig högerpopulistisk partibildning som skapats inför valet 1991 av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Partiet drog till sig folk från de mest spridda politiska läger, från högernationalister till skattesänkarpopulister till missnöjda sympatisörer från snart sagt vart och vartannat äldre riksdagsparti. Partiets tid i Riksdagen präglades av populistiska utspel och aversion gentemot den parlamentariska ordningen. Efter nästan två år i Riksdagen splittrades partiet i falanger, och en lång och infekterad strid om ledningen i partiet tog sin början, vilket resulterade i att partiet försvann ut ur Riksdagen i valet 1994 och förpassades till "historiens skräphög".

Det drama som här föreligger oss handlar inte om den ekonomiska situationen. Den handlar om införandet av registrerat partnerskap för homosexuella par, en politisk strid som fördes i åratal och gav upphov till en förbittring och polarisering i debatten av ett slag som är sällsynt i Sverige. Slutdebatten, som är dramats ram, fördes under större delen av dagen tisdagen den 7 juni 1994, med över etthundra anföranden från politiker från alla dåvarande riksdags partier. Vi ska se när vi går igenom den debatt som följer i dramats åtta akter, att oss här föreligger en mycket spännande debatt, med retorik som vi gärna uppmärksammar när den förekommer i andra länder, men glömmer bort när den förekommer i vår egen demokratis högsäte.

Motto
Vi var aldrig så moderna, som vi är idag.

Prolog
Lagen om registrerat partnerskap för homosexuella har en lång och brokig historia, vilken jag inte går särskilt mycket närmre in på här. Relevanta passager kommer vi att beröra längre fram i vår exposé över kammardramat. Homosexualitet avkriminaliserades i Sverige 1948 och var därefter sjukdomsklassad av Socialstyrelsen fram till 1973. Efter avkriminaliserandet följde bland annat motioner till förmån för HBT-personers rättigheter i olika sakämnen, och en undersökning om homosexuellas möjlighet till partnerskap under 80-talet. I slutet av 80-talet hade lobbyarbetet för en partnerskapslag för homosexuella resulterat i flera partimotioner från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Folkpartiet. Därefter följde den s.k. Partnerskapskommittén, som arbetade i två och ett halvt år innan den kom fram till sitt betänkande SOU 1993:98, vilket förordade ett registrerat partnerskap för homosexuella par. Förordandet finns sammanfattat i nedan citerade betänkande. Frågan gick därmed vidare till Lagrådet, och resulterade i Lagutskottets betänkande 1993/94 LU28.

LU28 sammanfattas något förenklat i följande passage:

Registrerat partnerskap är tänkt för homosexuella par. Något
krav på sexuell läggning, samliv eller gemensamt hushåll ställs
dock inte upp. Registreringen föreslås ske vid en förrättning
under former som motsvarar borgerlig vigsel och den skall
förrättas av domare vid tingsrätt eller av
registreringsförrättare som utses av länsstyrelsen.

Rättsverkningarna av en registrering föreslås motsvara i
huvudsak vad som gäller för äktenskap. Detta innebär bl.a. att
äktenskapets regler om giftorätt, bodelning, ömsesidig
försörjningsplikt, inbördes arvsrätt och regler om namn blir
tillämpliga även på partnerskapet. Detsamma gäller regler om
pensionsvillkor, efterlevandeskydd och olika bidragsformer.

Från den nämnda huvudregeln föreslås undantag för alla regler
som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller gemensam
vårdnad om barn. Partner i ett registrerat partnerskap får
alltså enligt förslaget inte möjlighet att adoptera barn, varken
gemensamt eller var för sig. Inte heller skall de ges tillgång
till insemination eller annan konstlad befruktning. Registrerad
partner skall inte heller kunna utses att som särskild förordnad
förmyndare gemensamt med sin partner utöva vårdnaden om en
underårig.

LU28 är också befäst med en reservation, som i dramat kommer att refereras till som "mom. 1", och är undertecknat av utskottets moderata ledamöter (Margareta Gard, Bertil Persson, Stig Rindborg, Per Stenmarck), utskottets kristdemokratiska ledamot (Holger Gustafsson), utskottets nydemokratiske ledamot (Lars Andersson) och utskottets centerpartistiske ledamot (Stina Eliasson). Reservationen argumenterade att de vittgående konsekvenser en partnerskapslag av föreslagen karaktär skulle ge på otaliga delar av samhället inte var tillräckligt utredd, och att förslaget till partnerskapslag med detta i åtanke, borde avslås. Utöver denna reservation finns en särskild meningsyttring av den vänsterpartistiske suppleanten i utskottet Elisabeth Persson, vars väsentliga poäng är kort nog att här återges i sin helhet:

Som framgår av utskottets redovisning är det ett mycket litet
antal personer som lever i någon form av hushållsgemenskap utan
att vara omfattade av den äktenskapliga lagstiftningen eller av
sambolagstiftningen. Det finns anledning att anta att de flesta
av dem lever under sådana förhållanden att de inte har behov av
några särskilda åtgärder från lagstiftarens sida för att reglera
sina mellanhavanden. Enligt Vänsterpartiets uppfattning finns
det därför inte skäl för en ny utredning om hur den rättsliga
tryggheten för dessa grupper skall tillgodoses. Denna fråga har
Partnerskapskommittén redan tagit ställning till.

En anmärkning: i egenskap av icke-ordninarie utskottsledamot hade Persson inte särskild yttranderätt i utskottet. Därför återfinns meningsyttrandet separat. Vänsterpartiet företräddes i Lagutskottet inte av ordinarie ledamot vid tillfället.

Slutdebatten om förslaget, vilken skulle efterföljas, ägde som sagt rum tisdagen den 7 juni 1994. Det är en av svensk politisk historias mer intressanta debatter, med allt vad man kan förvänta sig av spännande debatter i fråga om hängivenhet till en sak, politisk oförsonlighet, kurage, och rent absurda utspel. Jag hoppas att jag med denna exposé också ska kunna dräpa en myt, nämligen den att partipolitik per definition måste vara tråkig.

Förhandstitt på kommande episod:
(Första akten kommer så snart jag har sammanställt den, vilket är direkt relaterat till hur spännande matchen Elfenbenskusten-Portugal blir ikväll.)

I första akten introduceras vi för två av debattens huvudpersoner, Holger Gustafsson (kds) och Elisabeth Persson (v). Vi presenteras för de djupa skillnader i syn på hur arbetet i utskottet gått till som förelåg, och vi ges smakprov på den typ av retorik vi kommer att översköljas med senare i debatten. お楽しみに～！

Moto Hagio

2010-06-08T22:16:00.000+02:00

Moto Hagio: "[I]t was a reality of violence and poverty, and I wanted to escape from it. I wanted to move towards something more beautiful."Matt Thorn: "So you were pursuing an ideal."
Moto Hagio: "No, just pursuing an escape."

Matt Thorns numera tydligen legendariska intervju med Moto Hagio står att läsa i The Comics Journal #269 (2005), men återfinns även i sin helhet här.

Dekonstruktion: "Israel är en apartheidstat"

2010-06-03T01:30:00.000+02:00

Påstående: Israel är en apartheidstat.

Definition 1: Med Israel avses statsbildningen Israel såsom erkänd av Sverige med flertalet andra stater.
Anmärkning α: Notera att definitionen inte inkluderar de av Israel delvis ockuperade områdena Golanhöjderna, Västbanken och Gazaremsan; men då dessa områden i omfattande utsträckning befinner sig under israelisk.jurisdiktion är rimligt att ägna nämnda områden särskild uppmärksamhet i denna dekonstruktion.

Definition 2: En apartheidstat är definitionsmässigt en stat som ägnar sig åt juridisk apartheid, alternativt en stat med ett samhälle där ett apartheidsystem är totalt rådande intill förväxling med juridisk apartheid.

Bidefinition 3: Juridisk apartheid är apartheid påbjuden enligt lag.

Centraldefiniton 4: (Apartheid)
Det kan inte anses att påståendet åsyftar att samtliga aspekter av apartheid i Sydafrika skulle vara applicerbart på Israel. Det får anses uppenbart att såväl staternas förhistoria som sociala förhållanden så avsevärt skiljer sig från varandra att varje jämförelse in extenso blir absurd. Definitionen av apartheid måste därför grunda sig i de förhållanden och den juridiska praxis som under tidsperioden ifråga (i huvudsak 1948-1994) kan sägas ha varit tillräckligt allmängiltiga för att inte vara knutna till specifika sakfrågor och/eller förhållanden internt i Sydafrika.

Anmärkning β: Bakgrundshistorien (inklusive övergripande förhistoria) över apartheid i Sydafrika 1948-1994 är relevant, men får anses tillhöra allmänbildningen och berörs här inte vidare.
Anmärkning γ: Det är en intressant historiens ironi att staten Israel är bildad 1948, samma år som apartheidsystemet upprättades i Sydafrika. En utförligare jämförande studie skriven av historiker utan partisankopplingar till någondera läger, inkluderande de dåligt utforskade banden mellan israeliska och sydafrikanska regeringar, är önskvärd. En vidare diskussion kring detta går utanför denna dekonstruktions tema, och kommer ej här vidare beröras.

Apartheidsystemet genomfördes i Sydafrika lagvägen efter att det konservativa Nasionale Party segrat i valet 1948 och, till större delen med extrajudiciella metoder, förstärkt sin makt till att bli det statsbärande partiet. De juridiska komponenterna av apartheidsystemet anses allmänt i huvudsak bestå av 25 lagar beslutade om under perioden 1949-1970, samt två äldre lagar, vilka existerade sedan tidigare och inkorporerades i systemet (A och B nedan). En vidare presentation föreligger här.

A. Förbud för svarta att köpa eller hyra land av vita, utom i särskilda reservat (1913).
B. Upprättande av rassegregerade bostadsområden i städer (1923).
1. Förbud mot blandäktenskap (1949).
2. Tilläggslag, förbud mot sexuella relationer mellan rasgrupper (1950).
3. Folkregistreringslagen, obligatorisk indelning i rasgrupper (1950).
4. Bosättningslagen, påbjuden segregation av bostadsområden, förbud mot bosättande i andra rasgruppers områden (1950).
5. Förbud mot kommunism (1950), se särskild kommentar 1 nedan.
6. Legalisering av hantverkare i de svarta nationerna, förbud mot nämnda hantverkare att verka i icke-svarta områden (1951).
7. Lag om separat representation (1951), se särskild kommentar 2 nedan.
8. Lag om befogenhet för ministeriet för ärenden rörande infödda att med nödvändiga medel fjärma svarta bosättningar från allmän eller privatägd mark samt befogenhet att upprätta läger för dessa fjärmade (1951).
9. Avskaffande av statlig representation för infödda (1951), se särskild kommentar 2 nedan.
10. Begränsande av svartas rätt att skrivas i vita städer (1952).
11. Påbud för svarta att bära identifikationsdokument och födelseattest (1952).
12. Förbud för svarta att strejka (1953).
13. Separat undervisningsform för svarta (1953).
14. Påbjuden rassegregation i allmänna utrymmen (1953).
15. Lag om tvångsförflyttning speciellt anpassad för förhållanden i och kring Johannesburg (1954).
16. Reglering av tvångsförvaltande av oflyttbar egendom omfattad av lag 4 (1955).
17. Nekande av svartas rätt att appellera inför domstol i ärenden rörande tvångsförflyttningar (1956).
18. Separata finansiella, industriella och kommersiella strukturer (1959).
19. Upprättande av separata tertialutbildningsinstutitioner (1959)
20. Uppdelning av den svarta rasgruppen i åtta etniciteter, påbud om självstyre inom nämnda etniciteter (1959), se särskild kommentar 2 nedan.
21. Lag om bosättningar för färgade speciellt anpassad för förhållanden i Kapprovinsen (1961).
22. Justering av lag om färgades bosättningsområden (1961).
23. Upprättande av stadsnämnder för svarta knutna till respektive etnicitets nation (1961), se särskild kommentar 2 nedan.
24. Antiterrorismlagen, medgivande av frihetsberövande utan delgivande av misstanke, utan rättegång och på obestämd tid (1967).
25. Påbud för svarta att bli medborgare av sina respektive etniciteters nation, samt indragande av deras sydafrikanska medborgarskap (1970), se särskild kommentar 2 nedan.

Särskild kommentar 1: Lagen mot kommunism (nr. 5 ovan) var mycket generöst formulerad, och blev med åren än mer generös i och med de tillägg som gjordes 1951, 1954, 1967 och 1972. Den fullständiga texten finns här. Den översvallande mängden kända rättegångar i vilka denna lag åberopades gör det tydligt att lagen användes som ett verktyg mot varje form av radikal opposition, oavsett om den hade någon verklig kommunistisk anstrykning eller ej.
Särskild kommentar 2: Lagar 7, 9, 20, 23 och 25 var ett successivt överflyttande av alla interna angelägenheter rörande svarta till de s.k. hemländerna, vilka officiellt skulle handha sina respektive etniciteters ärenden. I teorin kunde detta tolkas, åtminstone i polemiken, som ett överlämnande av de svartas rättigheter och angelägenheter till dom själva. I verkligheten var naturligtvis aldrig fråga om någon självständighet eller något självstyre, eftersom de federala lagarna, samt säkerhetspolisen upprättad genom lag 24, hade fullständig och oinskränkt judiciell makt över nationerna. Uppenbart från ovanstående punkter är också de kraftiga begränsningar på framför allt kommersiellt liv som ålades nationerna, vilka skulle omöjliggjort ett reellt självstyre även utan den tidigare invändningen.

Vi kan från ovan återgivna lagar identifiera fyra grundläggande drag hos apartheid:
I. En juridisk indelning av populationen i grupper med avseende på etnicitet ("ras").
II. En av dessa grupper med vida större befogenheter, positioner och högre levnadsstandard än de övriga grupperna, detta reglerat enligt lag.
III. Segregation och juridiska hinder för kontakter och band mellan grupperna.
IV. En maktapparat (eg. en struktur av polisstat) kontrollerad av den privilegierade gruppen med extraordinära befogenheter, avsedd att upprätthålla ordningen beskriven i tidigare punkter.
Vi noterar att denna uppställning av kännetecken är hierarkisk, d.v.s. varje punkt bygger på samtliga av de föregående. Därför konstaterar vi att, för att ett apartheidsystem ska föreligga med avseende på dessa fyra punkter, måste samtliga av dessa fyra punkter ha korrespondens i det undersökta systemet.

Argument 5: Israel är en apartheidstat om och endast om Israels sociala och judiciella system uppfyller något av följande två kriterier:
i) samtliga fyra grundläggande drag hos apartheid deriverade ur de sydafrikanska apartheidlagarna såsom uppställda ovan återfinns i Israels sociala och judiciella strukturer,
ii) tillräckligt många av de sydafrikanska apartheidlagarna har motsvarigheter i israelisk lag för att ett nytt argument ska kunna uppställas, i vilket argumenteras för att Israels judiciella system genom att uppvisa påtagliga likheter med det sydafrikanska apartheidsystemet kan sägas vara ett apartheidsystem i egen rätt.

Undersökning 6: Vi undersöker kriterierna i argumentet i tur och ordning.

Undersökning 6 i):
I. Israel saknar en judiciell indelning av medborgare och övriga innebyggare i etnicitet. I självständighetsförklaringen nämns särskilt att staten (här återgivet på engelska)

...will ensure complete equality of social and political rights to all its inhabitants irrespective of religion, race or sex; it will guarantee freedom of religion, conscience, language, education and culture; it will safeguard the Holy Places of all religions; and it will be faithful to the principles of the Charter of the United Nations.

Därmed faller de övriga delarna av den hierarkiska uppställningen av grundläggande drag. För referensbruk avser vi dock att fullfölja undersökningen med de övriga tre punkterna.
   II. Åtskilliga organisationer och myndigheter, däribland Amnesty International och Förenta staternas statsdepartement har uppmärksammat diskriminering och dubbla standarder vad gäller den arabisktalande befolkningen i de av Israel ockuperade områdena, samt i viss utsträckning den arabisktalande befolkningen i egentliga Israel. Denna diskriminering saknar dock stöd i israelisk lag, vilket påvisas av prejudicerande domar i det israeliska rättsväsendet. Den kritik som framförts skall inte här ägnas vidare diskussion, men det kan fastslås att den diskriminering som förekommer inte kan sägas vara jämförbar med den strukturella och alltgenomsyrande diskriminering som föreligger under apartheid. Det föreligger heller inte någonting liknande den situation av strukturell våldsbaserad diskriminering som rådde i Sydafrika årtiondena innan realiserandet av apartheidsystemet. Se undersökning 6 ii) nedan.
Anmärkning δ: Israel saknar grundlag. Den israeliska högsta domstolen har som praxis därför prejudicerande dömt efter en samling av grundläggande lagar efter samma mönster som många andra länders högsta domstolar dömer efter grundlag eller konstitution. En redogörelse över de israeliska s.k. grundläggande lagarna återfinns på engelska här.
   III. Segregation efter andra kriterier än kön förekommer inte, utan är som framhållits under II. ovan förbjuden enligt israelisk lag. Strukturell diskriminering, inklusive diskriminering efter kön, är som framhållits under II förbjuden enligt israelisk lag.
   IV. Punkten faller på egen orimlighet, eftersom behovet av en polisstat av denna karaktär saknas i tidigare punkter.
∴ Kända fakta om samhälle och juridiska strukturer i Israel korresponderar inte mot de grundläggande drag hos apartheid som återgivits under centraldefinitionen ovan, deriverade ur de sydafrikanska apartheidlagarna.

Undersökning 6 ii):
Vi undersöker de 27 apartheidlagarna en efter en och diskuterar överensstämmelse i motsvarande sak med kända israeliska förhållanden.
   A: Det föreligger inga särskilda strukturella restriktioner baserade på nationalitet eller etnicitet för försäljande och hyrande av land i Israel. Det israeliska rättsväsendet har genom prejudicerande domar gjort klart att inga hinder baserade på etnicitet eller religion ska föreligga för förvärvande av land i Israel, samt att förvärvande av land inte kan nekas baserat på etnicitet eller religion. Se vidare uttalande av ICERD i frågan här.
   B: Föreligger inte, se undersökning 6 i).
   1: Förbud mot äktenskap baserat på parternas etniciteter eller religion förekommer inte, se undersökning 6 i).
Anmärkning ε: Den israeliska medborgarskapslagen (fullständig, icke-officiellt översatt, lagtext återfinns här) är en även i Israel mycket kontroversiell lag, som har kallats för apartheidlag av åtskilliga debattörer, t.ex. Amos Schocken. Lagen beslutades 2003 och förnyades 2008 (med en rösts övervikt i Högsta domstolen). Den fryser för medborgare i de palestinska mandaten (Gazaremsan och Västbanken) det automatiska medborgarskap i Israel ett äktenskap med en israelisk medborgare normalt skulle berättiga till, och är tillkommen med motivationen att försvåra för terrorister att få tillgång till israeliskt pass och permanent uppehållstillstånd. Lagens effekter och dess för- respektive nackdelar ska inte här vidare diskuteras, men vi kan konstatera att den i effekt inte är jämförbar med de motsvarande lagar som förelåg i Sydafrika under apartheid.
   2-4: Saknar motsvarighet, går emot rådande israelisk lagstiftning.
   5: Saknar motsvarighet vad gäller kommunism (Israel har aldrig lidit brist på kommunistiska partier och organisationer). Det i den andra regeringen Netanyahu sittande högernationalistiska partiet Yisrael Beiteinu har argumenterat för att en lojalitetsed till Israel ska uppställas som krav för bibehållet medborgarskap, speciellt riktat till arabisktalande. Förslaget har bemötts med massiv kritik i Israel, och verkar i dagsläget inte bli verklighet. Även om förslaget skulle bli till lag, skulle effekterna inte vara jämförbara med de sydafrikanska lagarna mot kommunism.
   6. Saknar motsvarighet.
   7, 9. Arabisktalande medborgare har samma grad av rösträtt till samma parlament som judiska (och övriga) medborgare i Israel. Arabisknationella partier har varit representerade i Knesset sedan Israels grundläggande, och sedan 60-talet har flera ministrar varit av arabisk etnicitet. Även tidigare ingick arabisknationella partier i regeringskoalitioner, inte sällan som arabiska grenar av ledande politiska partier.
   8, 10: Dessa lagar är knutna till påbjuden segregering, och saknar därför motsvarighet. Tvångsförflyttningar, både av araber och av judiska bosättare, har förekommit och förekommer alltjämt på ockuperad mark. De judiska bosättningarna och tvångsförflyttningarna saknar dock stabilt lagstöd, och får därmed anses vara en följd av avsaknaden av definitivt fastställda gränser för staten Israel. Sammanfattningsvis kan konstateras att detta är företeelser ovärdiga ett fritt land, men de är inte företeelser som kan sättas i samband med förekomsten av ett apartheidsystem.
   11. Lagar och föreskrifter om identifikation är i Israel inte specificerande någon etnisk eller religiös grupp.
   12-14. Saknar motsvarighet.
   15. Ej applicerbar.
   16-17. Se kommentar till 8, 10 ovan.
   18-20. Saknar motsvarighet.
   21-22. Ej applicerbar.
   23. Saknar motsvarighet.
   24. Saknar stöd i lagen vad gäller gripanden och kvarhållande. Dokumenterade fall av avsteg från denna praxis i anti-terrorinsatser och relaterade ärenden finns och skall givetvis beaktas. Vidare har israelisk rätt medgivit riktade mord som ett juridiskt acceptabelt tillvägagångssätt i kampen mot terrorism. Avstegen är ej av sådan natur eller sådan frekvens, och går heller inte oemotsagda i den israeliska diskursen, att man kan tala om en korrespondens mot den sydafrikanska lagpraxis.
   25. Saknar motsvarighet. Partiordföranden i Yisrael Beiteinu Avigdor Lieberman har argumenterat för en liknande manöver, där omkring en tredjedel av israeliska arabisktalande skulle berövas sina medborgarskap och tvingas söka medborgarskap i en föreslagen stat Palestina. Se vidare engelska Wikipedias artikel i ämnet. Förslaget är folkrättsligt tveksamt, och har i likhet med ovan nämnda förslag bemötts med massiv kritik i Israel. Det är idag högst tvivelaktigt att ett förslag av denna karaktär skulle kunna gå igenom.
∴ Kända fakta om samhälle och juridiska strukturer i Israel korresponderar inte mot de sydafrikanska apartheidlagarna så att ett argument kan uppställas att Israels juridiska och sociala system motsvarar ett apartheidsystem i egen rätt.

Undersökning 7: Här ska kort nämnas Förenta nationernas generalförsamlings resolution 3379 (1975), upphävd av Förenta nationernas generalförsamlings resolution 46/86 (1991). Denna resolution har varit föremål för omfattande debatt och skriverier, och var redan på sin tid en ytterst kontroversiell resolution. Den är även den enda resolutionen i Förenta nationernas historia som har upphävts, detta med en överväldigande majoritet av 111 mot 25 (originalresolutionen antogs med 72 röster mot 35). Den historiska bakgrunden, med kulmen på de arabisk-israeliska fientligheterna och Arabförbundets maktzenit i efterdyningarna av oljekrisen, allt på bakgrund av det Kalla krigets mekanismer, kräver en långt mer extensiv diskussion än vad denna dekonstruktion ger utrymme för. Vi nöjer oss med att konstatera att resolutionen aldrig varit tidsbunden i det avseendet att den specificerat en epok eller en tidsram för sionismen som förtryckande ideologi. Därför innebär upphävandet inte att sionismen förändrat sig, ej heller staten Israels ideologiska grund som sådan; utan upphävandet innebär att Förenta nationerna markerat inte anser sionism kunna jämställas med apartheid, ej heller att sionismen är en rasistisk ideologi.

Sammanfattning 8: Vi har visat att korrespondens i allt väsentligt saknas mellan det sydafrikanska apartheidsystemet och kända fakta om de sociala och juridiska strukturer som råder i Israel. Vi har också visat att man inte kan finna sådan korrespondens tidigare i Israels historia.

Slutsats: Israel är inte en apartheidstat.

Vuxna människor som beter sig som små besvikna barn - Vårkampanjen 2009

2009-05-13T16:15:00.002+02:00

Jag har alltså lagt ned den här bloggen. På riktigt, den här gången. Men Svenska dagbladets ledarredaktion idag tvingar mig att utöva lite avancerad voodoo, för det här gnället är det mest patetiska jag hört i en vårkampanj någon gång hittills.

Och då har vi inte ens kommit på femtonde plats i finalen än, så att vi kan se de brandsvedda löpsedelsrubrikerna.

Petra Mede (kan vara förtitt på "Vuxna människor (...) vårkampanjen 2009")

2009-02-04T23:07:00.004+01:00

Petra Mede tar över programledarskapet för Melodifestivalen.
Betyder detta att vi slipper den där djävla tutan?

(refuserad variant av inlägget: "Titta, det går ju visst att få ut långtidssjukskrivna i arbete")

Sir David Attenborough talar om Charles Darwin - 2

2009-02-04T22:42:00.003+01:00

Här pratar Sir David Attenborough om Charles Darwin igen. Eller, strikt talat talar han om evolutionsprocessen som sådan. Och det är ju alltid ett stort nöje att lyssna till Sir David Attenborough.

Egentligen tänkte jag skriva att han gärna kunde vara ännu tydligare, så att man till exempel kunde använda Youtube-klippet som argument mot kreationister. Framför allt genom att göra modellen mindre fokuserad mot människan som något slags skapelsens krona. Men jag upptäckte att en Felicia Gilljam redan hade gjort just det, så jag länkar helt oförskämt istället.

(Och nej, jag hittade inte Gilljams inlägg genom att googla på spanking attenborough eller något åt det hållet. Våga inte!)

Sir David Attenborrough talar om Charles Darwin

2009-01-30T19:34:00.002+01:00

Om än en grov förenkling, som Attenborrough är fullt medveten om att det är, är hans korta utläggning om den bibliska skapelsemyten och hur dess applicerande har en så stor roll i (västvärldens) förstörelse av stora delar av biosfären, mycket beaktansvärd. Återfinns i slutet av klippet.

Riktig konst

2009-01-29T12:42:00.003+01:00

Det pågår en ganska tråkig och oengagerande debatt om den "radikala" eller "tabubrytande" konstens vara eller icke vara. Bakgrunden är, som de flesta säkert vet, att en student vid Konstfack, som en del av sitt examensarbete, spelat psykiskt sjuk, hotat hoppa från Tranebergsbron och följaktligen blivit tvångsomhändertagen vid S:t Görans sjukhus, fastspänd i en säng och tvångsinjicerad med lugnande medel. Föga överraskande får detta genast reaktioner i stil med: "det här är inte riktigt konst" eller "varför ska mina skattepengar gå till detta".

Studentens mål med installationen, som uppträdet på Tranebergsbron och S:t Görans sjukhus endast är en inledande "studie" för, är inte helt klargjort. En del av syftet uppges dock ha varit att visa på hur snabbt man blir offer inom psykiatrin. Detta kritiseras på Newsmill av överläkaren på S:t Görans sjukhus David Eberhard, som helt korrekt påpekar att de rutiner som följts är de överlägset rimligaste när det gäller att lugna ned en patient som man inte får kontakt med. Om studentens mål, som det uppges, har varit att få någon form av psykofarmaka, har detta mål inte uppnåtts. Studenten har aldrig intagits eller tvångsvårdats som psykisk sjuk under detta försök. Lyriska debattinlägg, som Pål Hollenders eller det fullt av faktafel och osakligheter av Joanna Rytel undertecknade, har i samtliga fall ingen relevans till ämnet. Debatten rör inte konstens rätt att bryta mot regler, debatten rör denna specifika konstfackstudents förmodligen lagstridiga uppträdande på Tranebergsbron och S:t Görans sjukhus.

Det är därför lite tragiskt att till exempel ovan nämnde överläkare inte heller förmår att hålla sig till ämnet, utan även faller ut i osakligheter, där han först ställer installationen (som ju inte är klar) i samma kategori som "bilder av gråtande barn och spelande orrar", men senare i sitt inlägg snarare vill kalla det "hötorgskonst", ett epitet som nog brukar sorteras långt under de Jill Greenbergs gråtande barn i de fina konsternas inofficiella hierarki.

Lämpligast liknar man kanske detta uppträdande som ett förarbete inför ett forskningsprojekt, som man gör dessa inom flera humanistiska och samhällsvetenskapliga dicipliner. Och precis som med forskningen är det rimligt att statliga medel anslås även för konstprojekt. Däremot måste det vara rimligt att efterlysa en självkritik även från Konstfack med liknande instutitioner (Dramatiska institutet och den debatt som fördes om studenters därifrån examensarbete dyker osökt upp i tankegångarna), vilken förmår erkänna att varje förarbete inre automatiskt fyller sitt syfte. Om vi antar att syftet var att visa hur snabbt man förvandlas till ett offer inom psykvården, har syftet kapitalt felat. Oavsett hur många Pål Hollender som diktar upp att "psykmottagningen på St Görans sjukhus funnit sig stående med byxorna nere, spännbältena i ena handen och medicinsprutorna i den andra." Hollender är ju för övrigt mästaren i att göra konstverk av dubiös kvalitet, där vad förarbetena faktiskt blir sällan motsvarar konstnärens förväntningar på desamma.

Att såväl studenten som hennes handledare borde klippa sig och skaffa "riktiga" jobb är inte heller en rimlig angreppspunkt. Liksom forskare måste konstnärer ses som ett yrke, vilket handledaren har och studenten genom detta examensarbete söker uppnå. Däremot, som jag hävdat ovan, måste Konstfack, liksom övriga universitet och högskolor, kunna erkänna förfelade förarbeten gentemot syfte. Det är så man kan utvärdera projekt på ett mer eller mindre objektivt sätt, och det är vad som krävs för att man ska kunna behålla allmänhetens stöd för sin verksamhet, vilket ytterst är vad som krävs för att man ska kunna erhålla de skattemedel som krävs för verksamhetens upprätthållande. Därmed är det inte bara rimligt, utan nödvändigt, att såväl student som lärosäte tar sitt fulla juridiska ansvar för eventuella lagbrott som gjorts under uppträdandet. Därefter är det upp till skolan, hur fortsatt examination ska ske. Utan att vare sig osakliga påhopp eller osakliga hyllanden ska inverka i frågan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om anna odell, konstfack, s:t görans sjukhus, david eberhard, joanna rydell, pål hollender, konst, lagbrott, klippa sig och skaffa ett jobb, skattemedel, jill greenberg

Uppdrag granskning

2009-01-28T22:54:00.004+01:00

Ser på det omtalade avsnittet av Uppdrag granskning där Brödraskapet Pius X och deras verksamhet i Sverige synas. Trots antisemitism och rasistiska och sexistiska uttalanden från ledande företrädare för organisationen är det en helt annan sak jag upprörs av i programmet: språket.

Hur slarvigt är det inte att göra ett reportage som till så stor del bygger på förstahandsinsamlat material från Tyskland, och inte på reportageresan kunna intervjua folk på tyska! Stackars prästnoviser och folk-på-gatan som knappt gör sig förstådda för varken tv-publiken eller reportrarna på sin högst rundimentära engelska. Det sänker inte bara förtroendet för reportaget som sådant, det ger också ett nonchalant intryck gentemot de personer man talar med i programmet, oavsett om de är präster inom brödraskapet eller ortsbor reportrarna frågar om vägen. Samma sak med franskan, även här hackar man sig fram på den mest klunsiga engelska. Det ska också betonas att reporterns engelska inte heller är särskilt bra, men dock ljusår bättre än de flesta samtalsmotparters.

Det hade väl inte varit så svårt att åtgärda denna, egentligen ganska blaséartade, brist i journalistiken? Framför allt inte eftersom man ju lyckas texta all den franska som förekommer i programmet. Det är ju inte som att någon begär att reportrarna ska medföra en tolk kunnig i klassisk grekiska eller latin.

Det tionde israeliska kriget - 3 - Logisk konsekvens, forts.

2009-01-26T18:20:00.005+01:00

I will quote to you (from memory) a talk with a Latin-American revolutionary who told me about torture in Brazil. I asked: "What is wrong with torture?" and he said: "What do you mean? Do you suggest it is all right? Are you justifying torture?" And I said: "On the contrary, I simply ask you if you think that torture is a morally inadmissiable monstrosity." "Of course," he replied. "And so is torture in Cuba?", I asked. "Well, (sic) he answered, this is another thing. Cuba is a small country under the constant threat of American imperialists. They have to use all means of self-defence, however regrettable."

Then I said: "Now, you cannot have it both ways. If you belive, as I do, that torture is abominable and inadmissible on moral grounds, it is such, by definition, in all circumstances. If however there are circumstances where it can be tolerated, you can assume that there is nothing essentially wrong with torture, since you assume that there is nothing essentially wrong with torture itself. Either you condemn torture in Cuba in exactly the same way you do for Brazil, or you prevent yourself from condemning the Brazilian police for the very fact of torturing people. In fact, you cannot condemn torture on political grounds, because in most cases it is perfectly efficient and the torturers get what they want. You can condemn it only on moral grounds and then, necessarily, everywhere in the same way, in Batista's Cuba or in Castro's Cuba, in North Vietnam and in South Vietnam."

Kołakowski, Leszek: My Correct Views on Everything. A Rejoinder to Edward Thompson's "Open Letter to Leszek Kolakowski", s. 5-6

Silvio Berlusconi

2009-01-25T22:48:00.003+01:00

Jag sitter helt fredligt vid datorn och dricker ett glas ekologisk juice när Silvio Berlusconi plötsligt dyker upp och försöker mörda mig. Nejmen ni förstår inte! Tänk er själva, att ni tar en djup klunk läcker juice...

... och precis när ni sväljer dyker det här upp på skärmen.

Vad sade jag!

Det tionde israeliska kriget - 2 - Logisk konsekvens

2009-01-10T16:00:00.001+01:00

Jag anser att politik mår bäst av att föras rationellt och enligt logisk konsekvens - att pragmatiskt arbeta mot ideologiska mål, utan att låta sig störas av känslomässiga avvikelser i enstaka sakfrågor. Såsom jag ser det förs politik mycket sällan på detta vis.

Ett belysande exempel, som jag med visst specialintresse läst in mig på, rör den s.k. sexköpsdebatten. För att göra ett försök att uttrycka det så exakt som möjligt: i denna debatt övergav många självuppgivna försvarare av [den kvinnliga] rätten till den egna sexualiteten till förmån för en lag vars uttalade syfte var att sända signaler om att det inte är acceptabelt att köpa en annan människas kropp. Om man inte accepterar tesen att det sexuella ska han en social såväl som en ekonomisk särställning i förhållande till andra samhällsliga och mänskliga fenomena, föreligger ingen som helst skillnad mellan [ömsesidigt frivillig och enligt rådande lagar och regler skattepliktig] försäljning av sexuella och andra redan etablerade tjänster för konsumtion. Genom att betrakta det sexuella som något för försäljning och ekonomisk konsumtion oönskat, utan att specificera detta med exakta ekonomiska eller sociala incitament, tog man steget över till känsloargument av moraliserande karaktär.

Det är en sak att politik, och människors politiska engagemang, ofta bygger på etiska ställningstaganden. Men detta gäller på en mer övergripande nivå, och uttrycker sig till exempel i form av olika tolkningar av önskvärda tillstånd som "frihet", "jämlikhet", "trygghet" eller "demokrati". I ett samhälle som uppvisar den allra minsta tendens mot heterogenitet gör olika personer av naturliga skäl skilda etiska bedömingar utifrån egen moral i sakfrågor. Därför bör man reducera känsloargumentationen till "minsta gemensamma nämnare", värden man kan ena hela diskursen runt (t.ex. demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet). Vid beslutandet om den nuvarande sexköpslagen lät man känsloargumenten ta överhand - köp av sexuella tjänster är genom beslut i Riksdagen fel. Trots att juridiska incitament för lagen förefaller saknas, den s.k. "traffickingen", som lagen sagts rikta sig emot, har inte påverkats i tillräcklig utsträckning för att motivera en lag som den nu gällande, har lagen inte ordentligt utvärderats.

Om man vänder på perspektivet i ovanstående exempel kan vi se logiken tydligare. En person som på grundval av sin egen moraliska bedömning förespråkar förbud för köp av sexuella tjänster, är en person som öppnar för lagstiftning utifrån högst subjektiva bedömningar, utifrån enstaka individers tyckande. Att personen i andra fall vänder sig mot sådan lagstiftning är inte relevant. Eftersom personen i detta fall argumenterat utifrån egna etiska regler, är det att anta att det är upp till samma persons privata etik att avgöra när det nästa gång är dags att enligt känsloargument fatta post i debatten.

Det pågår, som de flesta förmodligen vet, ett krig mellan Israel och Hamas. Hamas har sin bas politiskt såväl som militärt i den s.k. Gazaremsan, en mellan sex och tolv kilometer bred kustkil fyra mil in i Israel från Sinai. På Gazaremsan bor runt 1,4 miljoner människor. Av dessa bor drygt en halv miljon i staden Gaza, och ytterligare en halv miljon i Rafah på gränsen mot Egypten, eller i det intilliggande flyktinglägerklustret i Khan Younis. Hamas har helt och fullt integrerat sin milisverksamhet i det civila samhället på Gazaremsan. Detta gör ett militärt ingripande mot Hamas, ett sådant som den israeliska armén sedan slutet av december genomför, mycket kostsamt vad avser civila offer och skador på civil infrastruktur (som dock även till viss del i militära syften används av Hamas). Detta har naturligt nog lett till omfattande protester världen över mot vad man ser som israeliskt övervåld mot en redan hårt prövad palestinsk befolkning.

Det är en sak att protestera mot den israeliska militärinsatsen, i vissa avseenden eller i sin helhet. Det är en helt annan sak att, som en följd av en kritisk hållning mot Israel uttrycka sitt stöd för Hamas. Ändå är detta en position många i debatten intar. Några exempel med andras repliker på deras respektive inlägg: den tidigare liberala och numera själv såsom islamist förklarade Mohamed Omar (vars avhopp från demokratin kommenteras av UNT-ledarskribenten Karl Rydå på dennes blogg), vänsterdebattörer som Andreas Malm (svaras av , organiserade socialdemokrater som Ulf Bjereld, (som får mothugg av pingströrelsens Sten-Gunnar Hedin) och otaliga bloggare (maxelson och Den onödiga samtiden dök igår kväll (9 januari) båda upp på förstasidan vid en Google-sökning på stöd hamas; emot stöd för Hamas på första träffsidan är Niklas Wykman (m), Adrian Kaba (s) och Svensson (soc. p)).

Det föreligger i flera debattinlägg, från båda sidor, två allvarliga myter, vilka det är synnerligen önskvärt att modererande krafter i debatten gör upp med. Den första myten är att Gazaremsan är ockuperad av Israel. Detta är felaktigt - Gazaremsan är utrymd av IDF (den etablerade internationella förkortningen för den israeliska försvarsmakten) sedan 2005. Inga judiska bosättningar finns kvar på området. Kontroll över området är fullständigt överlåten till den palestinska myndigheten, som dock större delen av tiden åtminstone delvis hindrats från att fungera på grund av inbördes strider inom den palestinska myndigheten mellan Fatah och Hamas. När företrädare för ledande politiska organisationer, som SSU Skånes Petra Bergquist, menar att det är hyckleri att tala om den israeliska ockupationsmaktens rätt till försvar, är detta därför en osanning. Däremot är det sant att blockaden mot Gaza drabbar civilbefolkningen mycket hårt. Det är dock en enorm skillnad mellan en blockad och en ockupation. Alla sansade bedömare kan till exempel vara överens om att Förenta staterna bedriver en blockad mot Kuba, men det är en högst extrem åsikt att USA skulle bedriva ockupation av Kuba, ens med avseende på militärbasen vid Guantánamo-bukten.

Den andra myten är att Hamas skulle vara den demokratiskt valda företrädaren för det palestinska folket, vilket skulle legitimera deras angrepp mot israeliska mål såsom självförsvar. Det är sant att Hamas vann valet 2006 med 44,5% mot Fatahs 41,4%. Detta har uppmålats som en jordskredsseger, vilket visserligen rösttalen inte ger stöd för, men genom valsystemets kombination av proportionellt fördelade mandat och mandat genom enmanskretsar fick Hamas 74 av 132 mandat, mot 45 för Fatah. En tydlig valseger. Men genom det palestinska systemet med maktdelning mellan president (verkställlande makt) och parlament (lagstiftande makt) skulle Hamas tvingas samarbeta med det mer pragmatiska Fatah. Eftersom Fatah erkänt Israels rätt till existens var detta en omöjlig premiss för Hamas, något som utlöste det palestinska inbördeskriget av 2006-07, där Hamas gjorde statskupp i Gaza och upprättade sitt nuvarande styre - en genommilitariserad kryptodiktatur med totalitära förtecken. Hamas har totalt förkastat den palestinske presidenten Abbas auktoritet - trots att denne är vald enligt precis samma juridiska premisser som Hamas byggt sin valseger på.

Hamas är en terroristorganisation. Många tycks anse att detta är en fråga om definitioner, men även med mer snäva sådana passar Hamas väl in under denna etikett. Hamas hyllar självmordsattentat riktade uteslutande mot civila, ligger bakom tusentals raketattacker riktade mot civila, har en lång historia av extrajudiciella avrättningar av [palestinska] meningsmotståndare, attacker mot Röda halvmånens hjälpsändningar och personal, samt upprepade brott mot 2008 års vapenvila med Israel. Även som regim i Gaza uppvisar Hamas meritlista ett uppseendeväckande stort antal brott mot internationell rätt: förtryck av inhemska och utländska journalister och pressfotografer på Gazaremsan, aktioner (judiciella såväl som extrajudiciella) mot tidningsredaktioner och förbud mot offentlig bön (originellt för ett islamistiskt parti). Hamas är även nära allierat med andra terroristorganisationer, bland andra de iranska revolutionsbrigaderna och sin libanesiska shiitiska motsvarighet Hizbullah.

Det är hycklande och ologiskt att uttala sitt stöd för Hamas, en organisation som bejublar iraeliska civila dödsoffer, samtidigt som man kritiserar de civila dödsoffren i Gaza. Genom att förfara på detta sätt i debatten gör man, medvetet eller omedvetet, en skillnad i värderingen av ett israeliskt och ett palestinskt civilt dödsoffer. Det hjälper inte heller att, som Andreas Malm i en kort replik på DN:s ledarsida idag (10 januari) skriva att han inte alls stöder Hamas politik, när han i den ovan länkade stora artikeln på Newsmill uttalat just stöd för organisationen.

Saklig och konstruktiv kommentering av krig borde inte om att räkna och kategorisera lik, utan om att utifrån ett statsrättsligt perspektiv väga effekter av vidtagna militära åtgärder, åtgärdernas legitimitet och den historiska bakgrunden till konflikten ur ett nyktert, neutralt och framför allt noggrant faktaenligt perspektiv (egentligen flera perspektiv), samt de humanitära effekter ett fortsatt status quo skulle innebära; mot de omedelbara humanitära effekter åtgärderna får. Därefter skulle man förhoppningsvis på ett konstruktivt sätt kunna komma att förespråka gentemot de faktiskt vidtagna skilda åtgärder, alternativt ett vidmakthållande av status ante bellum.

Men den som gör sig en idealbild, som så ofta görs i debatten kring denna fråga, där kriget handlar om en god underdog-sida mot det onda förtryckarimperiet, gör sin egen trovärdighet, debatten som sådan, och demokratin överhuvudtaget (såväl i Sverige, Israel som den förhoppningsvis i framtiden kommande staten Palestina) en mycket stor otjänst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om gaza

Det tionde israeliska kriget - 1

2009-01-07T22:17:00.006+01:00

Nota bene: Man kan allmänt räkna till åtta arab-israeliska krig (1947-49, 1956, 1967, 1968-70, 1973, 1982-90, 2006 och nu 2008). Med de båda intifadorna (1987-91 och 2000-2005) blir det tio israeliska krig.

[skulle varit en bild på en hamburgare eller något här, men Blogger fungerar inte riktigt i det avseendet idag...]

Jag fick höra ett märkligt rykte. Det är tydligen ett budskap som sprids via främst SMS, men även verkar ha hittat andra distributionskällor över Internet:

McDonalds stödjer Israel just nu. Personalen på McDonalds har kommit fram till att allt säljande på lördag [den 10 januari] ska gå till Israel, försök att inte äta hos dem förbannade judarna (skicka vidare). Även Cocacola, Fanta, Sprite (de står på etiketten att de är samma tillverkare) är judisk. Undvik dessa livsmedel oxå. Inte vill man stödja såna som dödar våra muslimska bröder och systrar.

McDonalds är ingen politisk tyckarförening. Det enda man kan sluta sig till att "personalen på McDonalds" tycker att "allt säljande på lördag" ska gå till är vad det brukar gå till - intäkter till företaget, vilket inbetingar löneutbetalningar till dom själva. Den här SMS-kampanjen är helt lögnaktig, och skiljer sig således från flera andra löjeväckande anti-McDonalds-petitioner, som till exempel denna från den ultrakonservativa organisationen American Family Association. American Family Association förkortas förresten "AFA" och ska inte förväxlas med ett annat AFA, vars medlemmar säkert i stora skaror sluter upp vid den demonstration i Uppsala som marknadsförs genom de antisemitiska SMS:en.

Ett märkligt sammanträffande i Kristiansand? Den lokala judiska församlingens lokaler brinner två gånger på mindre än en vecka. Båda bränderna är anlagda. Liknande händelser rapporteras plötsligt från hela Europa, en koncis sammanfattning i nyhetsnotisform står att läsa i International Herald Tribune.

På Dagens Arena avslutar Per Wirtén en indignerad artikel till bredden fylld av faktafel och rena lögner med orden:

Europa solidariserar sig helt med angriparen.

Jag undrar vilka tidningar han har läst.

Jag tror det räcker med en enda etikett idag: gaza

Blå marker och röda lyktor

2008-12-18T15:41:00.003+01:00

I finansjargongen finns en halvt vetenskaplig ogrästerm: "blue chip industries". Det är ursprungligen en benämning på "säkra" aktiebolag, men har kommit att beteckna alla möjliga former av föregivet konjunktursokänsliga (dagens ord, förresten) näringsverksamheter, som tillhandahåller varor och tjänster konumenterna inte är villiga att avstå från trots försvagad konsumtionskraft. Naturligtvis återfinns bland de vanligast uppräknade branscherna pornografin, sexhandeln och droghandeln (den senare innefattande både alkohol och tobak).

Det är ju en fin och lättbegriplig modell. Men nu verkar det som att modellen inte riktigt stämmer. Observationer från bland annat Danmark, Tjeckien och Tyskland, där prostitutionen är laglig (i Tjeckien icke-kriminaliserad) visar på en kraftigt minskad efterfrågan på prostituerade. Det är en smula överraskande siffror, eftersom många analyser givit vid handen en väntad ökning av prostitutionen när ekonomin faller, till exempel i Australien (lagligt i New South Wales, lagligt men reglerat i Queensland och Victoria) och Förenta staterna (lagligt i Nevada och semilagligt i Rhode Island, olagligt i de städer artikeln behandlar).

Irriterande nog (och tyvärr föga förvånande) finns ingen mer utförlig forskning annat än några oftast tendensiösa journalistiska reportage gjord på ämnet. Men de observerade tendenserna tyder på att krisen slår även mot områden och branscher som varit relativt förskonade vid tidigare ekonomiska svackor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om blue chip, prostitution, sexhandel, lågkonjunktur, finanskrisen, danmark, tjeckien, tyskland, australien, usa

Vectrex

2008-12-16T21:21:00.000+01:00

En del spelmaskiner är lite ballare än andra. Vectrex, till exempel. Som reklamfilmen låter höra, kanske det coolaste videospelsystemet som någonsin tillverkats.

Hur coolt det är tar naturligtvis inte reklamfilmen upp, utan fokuserar på att det är "bärbart" (sant, åtminstone i teorin, men bara så länge man har tillgång till ett vägguttag) och att det har en del coola titlar. Mer tekniska fakta får man inte. Därför svävar reklamfilmstittaren i okunnighet om att Vectrex helt vektorbaserad (som en elektrokardiogram-display) och alltså inte visar sprites (som till exempel en vanlig TV gör), ett faktum som ger en mycket unik upplevelse svår att emulera på andra plattformar. Vektorerna är vita och ligger mot svart botten, färg erhålls genom för varje spel unika skärmöverdrag. Häftigt var ordet.

I Finland tyckte man Vectrex var så sanslöst ball att man rimmade genom hela reklamfilmen. Men så hade man bättre smak i den finska filmen också - kolla bara på kläderna! Det är oklart om reklamfilmen är producerad i Finland, den ska enligt uppgift härstamma från en Beta Max-utgåva av Sword of the Barbarians.

Konsolen utvecklades av General Consumer Electric, ett entrepenörsföretag som kort efter lanseringen i slutet av 1982 köptes av Milton Bradley. Detta visade sig vara sensationellt dålig timing, eftersom hela den amerikanska spelkonsolmarknaden kollapsade under det andra halvåret 1983. 1984 var Vectrex död som annat än ett entusiastobjekt, vilket det fortfarande är, mycket på grund av att källkoden släpptes fri i samband med att konsolen försvann från butikshyllorna. En beundransvärd skara entusiaster har genom åren lyckats frambringa en hel rad spelvärda titlar, en del kompletta med skämöverdrag och kartong. Med detta i åtanke är nog Vectrex den andra generationens videospelkonsol som står sig bäst idag.

Nu står det en på mitt skrivbord. Titta så fin den är:

Att betala för kakan utan att äta den

2008-12-08T15:10:00.004+01:00

Smått genialiskt. På det här sättet kan regeringen samtidigt både undvika att gå in i Volvo, och åtminstone i teorin undvika större delen av det utflöde av spetskompetens en fullskalig industrikris skulle medföra.

Däremot har näringsminister Olofsson och regeringen fel. Det räcker inte med en utbildningsfond för att förhindra att industrikrisen slår ut tiotusentals, kanske hundratusentals, arbetstillfällen i Götaland, framför allt i Västsverige. Kollapsar verkstadsindustrin, vilket allt fler bedömare från olika politiska läger och sociala positioner varnar för, kommer man inte i Sverige att ha någon vidare kommersiell marknad för vad som i praktiken skulle utvecklas till en slags tankesmedja för fordonsutveckling. Att bygga upp arbetsmarknaden igen efter en kollaps kan ta ett decennium, som vi sett efter finanskrisen av 1992-93. Det innebär tio år av balans mellan sociala nedskärningar och minskad köpkraft, hur man än räknar blir det minskade statsinkomster. Inte direkt lämpligt om man snabbt vill kunna försäkra sig mot specialistutflödet.

Olofssons argument mot en statlig intervention i Volvo är också ganska märkliga. Ingen spekulation med "skattebetalarnas pengar". Att de hundratusentals berörda också är skattebetalare försvinner i retoriken, liksom att samma skattebetalare har varit med om att rädda banker knappast bättre skötta än Volvo eller SAAB. Olofsson önskar att Europa ställde om för att stödja bilindustrin, och utmanade USA för att ta fram mer miljövänliga alternativ. Det hade varit mer trovärdigt önskat om dessa önskningar inte uttalades samtidigt som miljöbilspremien slopades, och om något steg för att piska på Volvos och SAAB:s dåliga miljötänkande gjorts redan vid regeringens tillträde mitt under pågående högkonjunktur.

Ett gemensamt bolag av den föreslagna typen är inte en helt dum idé. Idén motiverar dock fortfarande inte att staten går in och räddar Carnegie, men inte Volvo Personvagnar. Och frågan är om det föreslagna bolaget överhuvudtaget kan fylla någon funktion, annat än att bli precis ett sådant spill av skattemedel näringsministern säger sig vilja undvika.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, industrikrisen, jobbkrisen, maud olofsson, volvo, saab

Videospelreklam topp 7

2008-12-07T22:21:00.000+01:00

Sjunde plats: Kirby's Adventure. Egentligen ett kardinalfel - man får inte få figuren att verka så häftig i sig, att de faktiska spelbilder man visar verkar tråkiga i jämförelse.

Sjätte plats: Dragon Quest VII. Efter tre års förseningar passade det kanske bäst med den här något självironiska reklamsnutten.

Femte plats: Ms Pac Man. Faktiskt läggs förvånansvärt stort fokus på själva spelet, när man ju har pillerätarens kön att visa upp.

Fjärde plats: Atari 2600. Under det tidiga 80-talet gick förvånansvärt många höga visioner ut på att skjuta ned saker i rymden.

Tredje plats: Atari 2600. Ironiskt nog var det överflödet av undermålig mjukvara till Atari 2600 som förintade större delen av den amerikanska spelindustrin med start vid julhandeln 1983.

Andra plats: Intellivision. Biografreklam. Idag är den här reklamfilmen mer känd än konsollen den gjorde reklam för.

Första plats: Pole Position. Behöver ingen närmre presentation.

(Fotnot: Bönerna i Dragon Quest-reklamen är att [spelet] "måtte släppas", och i slutet tillkännager speakerrösten att spelet, just detta år, faktiskt kommer att släppas. Vilket, ska kanske tilläggas, också skedde.)

2008 - 08:ans år

2008-12-06T19:17:00.006+01:00

1.
Pendeltåget mot Södertälje, en eftermiddag i juni. En mamma (eller i alla fall vuxen kvinna) sitter på pendeltåget med tre flickor och ett mycket könsneutralt barn i treårsåldern. Den äldsta av ungarna (i tioårsåldern) är hennes eget och i alla fall de två mellanbarnen verkar vara hennes kusiner. Kusinerna, om dom nu är det, är från Västerås, så mycket får jag veta av samtalet.
När tåget åker över Årstabron tittar ett av Västeråsbarnen ut genom fönstret och säger:
"Oj! Undrar om det är en älv eller en flod!"
"Det är en sjö!" utbrister den äldsta flickan i uppgiven ton. "Det är ju Mälaren!" Och så för att förtydliga, efter en kort paus. "Jävla bönder!"

2.
Pendeltåget mot Märsta, tidig höst. Två män med härjat utseende träffar på varandra när den ene, en normalbyggd karl med insjunket ansikte, kliver på i Huddinge. De verkar känna varandra sedan tidigare och småpratar muttrande ungefär fram till Årstaberg, då samtalet dör ut. Den insjunkne sitter läser någon av gratistidningarna medan den andre, en kraftig gubbe med skäggstubb och måne, tittar ut genom fönstret. Ingen av dom kliver av vid Stockholm Central.
Vid Karlberg reser sig den insjunkne upp för att lämna vagnen, utan att säga någonting. Precis när dörrarna öppnas kommer den automatiska högtalarrösten i tåget igång:
"Tåget fortsätter mot Märsta."
Gubben rätar på sig:
"Vad faan ska du av här och göra!? Tåget går ju till Märsta!"

3.
Busshållplatsen vid IKEA i Kungens Kurva, tidigt i december. En mamma med ett litet barn i Hello Kitty-mössa kommer rusande från ICA Kvantum. Barnet vill inte alls sitta i vagnen, utan makar sig in i busskuren och ställer sig för att stirra på reklamaffischen, som är Tele2:s pågående kampanj med det svarta fåret Frank. Efter en lång stunds stirrande, mer än fem minuter, utbrister plötsligt barnet:
"Det är ju ett får!" Det vänder sig mot mamman: "Jag sa ju att vi var på landet!"

Göran Johansson

2008-12-01T20:22:00.004+01:00

Man kan ju naturligtvis förstå att Göteborgs kommunalråd Göran Johansson (s) är trött. Det är ingen särskilt attraktiv tid för att vara kommunalråd i Göteborg. Tröttheten lyser igenom när Johansson uttalar sig på Newsmill efter att näringsminister Maud Olofsson (c) direkt förkastat statlig intervention i Volvo Personvagnar. Göran Johansson skulle å sin sida gärna se en statlig intervention i företaget. Det kallas att ha olika åsikter, och det är därför som Johansson och Olofsson tillhör olika partier. Men Johansson har en lite märklig idé angående varför den sittande regeringen är så ovillig att rädda Volvo Personvagnar - man ska krossa socialdemokratin i Göteborg.

Göran Johansson har rätt i mycket i sitt inlägg. Det är inte önskvärt att staten går in i ett stort företag som Volvo Personvagnar. Men om branschen slås ut av eventuella klausuler i ett eventuellt räddningspaket i den ännu sittande amerikanska kongressen för bilindustrin i Michigan, kan en stark statlig intervention bli mer eller mindre nödvändig för att undvika ett utflöde av specialiserad arbetskraft från såväl västra Götaland som från Sverige överhuvudtaget. Däremot kan man fråga sig om en olönsam bilindustri är just det man ska ägna de femtio av EU-kommissionen rekommenderade interventionsmiljarderna åt. Kanske vore det lämpligare att underhålla annan, mer bärkraftig industri och genom storsatsningar på bl.a. forskning och utbildning, samt storskaliga avvecklanden av arbetsgivaravgifterna; och låta Volvo varsla för att hålla sig flytande i väntan på det som Johansson kallar "bästa möjliga bud från andra".

Men rimligast är väl kanske ändå en insats i just Volvo Personvagnar. Och i det avseendet har Johanssons debattinlägg många poänger. Därför är det synd att han underminerar det genom den gyttjekastning så många socialdemokrater tycks ha velat göra till arbetarrörelsens varumärke sedan Socialdemokraterna gick i opposition. Antydandet att regeringen avsiktligt skulle demontera Västsveriges tillväxt saknar all rim och reson. De som i ögonen på "folk flest" skulle få bära hundhuvudet för en kollapsad industri i västra Götaland är inte kommunstyrelsen i Göteborg, utan regeringen i Rosenbad. Göran Johanssons påstående är befängt. Det är beklagligt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om göran johansson, maud olofsson, socialdemokraterna, centerpartiet, regeringen, volvo, volvo pv, göteborg, industrikrisen, newsmill

VIDEOSPELRECENSION: Festa!! -Hyper Girls Pop-

2008-11-28T17:31:00.006+01:00

Utvecklare: Lass
PC (Windows)
2005

Ni har väl inte glömt höjdpunkten på all mänsklig civilisation? Bilderna har tyvärr fallit ur originalinlägget, jag måste ha haft för vana att ladda upp dom på någon sedemera framliden server. Ni klarar er säkert. Nu har jag, efter lång och andlös väntan spelat detta fantastiska spel, och kände mig manad att utöka denna bloggs rika och varierade flora av filmrecensioner med min allra första videospelrecension. Uhh!

Handlingen i Festa! -Hyper Girls Pop- är att det finns en massa flickor som man ju ser på reklamplanschen, och under rätt omständigheter kan man som spelare få dom att rodna, bli chikanerade och förlora större delen av sina kläder - allt på en gång.

Efter första dialogrutan tröttnar man raskt på den skitdåliga dialogen och klickar bara lite planlöst med klick-knappen, vilket belönar en i form av dåligt gnyende rodnande flickor med varierande grader av lite kläder på sig. Sedan är spelet slut och man kan känna sig duktig och motiverad att spela igen och försöka klicka fram lite gny och rodnad hos någon av de andra flickorna. Det gör man inte.

Om man tycker det är svårt att hänga med i svängarna beror detta säkert på att man inte har spelat alla "föregångarna" - lite research ger nämligen vid handen att Festa! är en "andlig spin-off" till Memories Off Festa till WonderSwan Color, som i sin tur är något slags uppföljare till datingspelet ("visual novel" heter det visst) Memories Off till PlayStation (1999). Intressant nog har denna "andliga spin-off" intresserat Kid, alltså skaparna av Memories Off-franchisen, så till den milda grad att Kid själva har producerat uppföljaren till Hyper Girls Pop. Detta episka mästerverk av Aerisdör-proportioner heter Festa!! -Hyper Girls Party-, släpptes till PlayStation2 2006, och kommer förmodligen inte att recenseras i denna blogg. Kid har förresten gjort annat innan dom nischade in sig i den kryptopornografiska "visual novel"-genren med spel som Can Can Bunny Premiere (Saturn 1996) och Pia Carrot e yôkoso (Saturn 1998). G. I. Joe (Famicom/NES, 1991), till exempel. Lass har knappt gjort något annat alls. Det är väl å andra sidan lika bra.

Så, efter att ha berättat dessa fantastiskt intressanta kuriosa (ni kan prova dom på krogen sen och se om dom hjälper) borde man väl i speljournalistikens namn säga något om själva spelet också. Men så brukar väl inte speljournalister göra, så jag nöjer mig med att hänvisa till öppningsfilmen. Den är så sjukt billigt gjord att man till och med filmar av reklamaffischen!

Justerandet av termer

2008-11-19T18:14:00.005+01:00

Folk använder ord slarvigt, ord som när de används av fackmän borde förväntas vara tekniska termer. Jag irriterar mig på detta. Mitt första exempel:

En 4.600 år gammal grav med två barn, en kvinna och en man, hittades i Eulau i Sachsen-Anhalt, Tyskland. Man har nu konstaterat medelst genetik att kvinnan och mannen är barnens föräldrar. Den ansvarige genetikern, Wolfgang Haak, utropade genast detta som ett "bevis" för att kärnfamiljen fanns på denna tid.

Man måste vända sig mot det slarviga användandet av termen "bevis". Dessutom vänder jag mig mot föreställningen att upptäckten att två barn begravts samman med sina föräldrar i sig skulle påvisa någonting annat än att barn vanligtvis avlades av föräldrar, en av vardera könet, även för 4.600 år sedan. Ett påstående jag inte sett någon argumentera emot. Det är för övrigt ingen vanlig familjegrav - familjen (om det nu är en sådan) har blivit brutalt ihjälhackade med stenyxor. Om man ska hårddra hur löst grundat Haaks bevis är, kan man hävda att kärnfamiljen "bevisligen" dödades redan för 4.600 år sedan (hö, hö...).

Man har med gravfyndet påvisat att det socialt betingade band avlandet av barn åstadkommer mellan en man och en kvinna hade betydelse i någon utsträckning i den kultur som var den dominerande i nuvarande Sachsen för 4.600 år sedan. Det är mycket intressant nog, och ett stort steg för den historiska/arkeologiska/antropologiska forskningen. Man borde inte behöva vräka på med uppseendeväckande ord, som "bevis" eller "kärnfamilj" (själva ordet "kärnfamilj" indikerar att konstruktionen är den normerande). Men liknande görs, i mitt tycke allt för ofta.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kärnfamiljen, eslau, antropologi, arkeologi, historia, justerandet av termer, bevis

FILMRECENSION - THE ASSASSINATION OF JFK (UNCUT CBS-TV FOOTAGE)

2008-11-14T17:58:00.006+01:00

Inte regisserad.
CBS; USA; 1963
~90'

Helen Wagner är en legend. Måndag 2 april 1956 iklädde hon sig, direktsänd från New York City, rollen som Nancy Hughes. "Good morning, dear." Än idag, över 52 år och över 13.300 avsnitt senare, är hon fortfarande Nancy Hughes McClosky, den enda av de ursprungliga huvudpersonerna som överlevt det gångna halvseklets strapatser i det fiktiva Oakdale, Illinois.

22 november 1963, klockan halv två på eftermiddagen EST (GMT-5). Nancy Hughes sitter med sin svärfar (som hon alltid kallar "Granpa", eftersom han är hennes sons farfar) och diskuterar en inbjudan till en thanksgiving-middag. Egentligen diskuterar dom Bobs, Nancys son, äktenskap, som ju i enlighet med hur såpoperor ska vara inte är perfekt. Såpoperan stod vid denna tid på höjden av sin popularitet - man kunde räkna med att varje godtyckligt avsnitt sågs av omkring tio miljoner tv-tittare, främst hemmafruar, eftersom de var de familjemedlemmar som förväntades vara hemma den tiden på dagen. Nancy Hughes har funderat noga på inbjudan, berättar hon för svärfadern, "(...) I gave it a great deal of thought, Granpa." Det är en uppladdning inför det allvarligare ämnet om sonen Bobs trassliga äktenskap, men den övergången fullbordas inte denna eftermiddag. Inbrytningen i programmet är inte smidig, och de tekniska begränsningarna ger ett intryck av en krissituation och av ett allvar som är svår att uppnå med de standarder som förväntas av dagens tv-studior. Eftermiddagen kommer inte att tillhöra Helen Wagner, utan kommer för historieskrivningen alltid att vara signerad Walter Cronkite. Men man måste komma ihåg det på sin tid så naiva Oakdale, där sextiotalets kulturrevolution började. I dagens Oakdale har flera personer i rollistan genom decennierna mördats, blivit mördare, kastats i fängelse, omkommit genom vansinnesolyckor eller spårlöst försvunnit. Och i Oakdale vaknar ingen upp ur flera säsongers mardrömmar medan maken står i duschen.

Mordet på president John F. Kennedy behöver i sig knappast någon närmre presentation. Den 22 november 1963 färdades presidenten tillsammans med Texas' guvernör, den konservative demokraten John Connally, i en öppen bil. En attentatsman avfyrade tre skott från ett fönster, presidenten träffades i huvudet och avled senare av sina skador, guvernören träffades i magen och ådrog sig svåra skador, men återhämtade sig för att senare bli finanssekreterare under republikanen Richard Nixon. Attentatsmannen greps - Lee Harvey Oswald, en asocial man med kopplingar till flera olika extremistiska organisationer och påverkad av de extremt uppskruvade politiska spänningarna i Texas, där ambassadören till Förenta nationerna Adlai Stevenson (demokraternas presidentkandidat 1952 och 1956) bara en månad tidigare överfallits av en högerextrem mobb. Oswalds skuld är fastslagen postumt, han mördades i sin tur endast dagar senare under aldrig helt uppklarade former av krögaren Jack Ruby, under en transport.

Det första segmentet är det starkaste, och skulle kunna stå för sig självt som inslag till exempel på Uppsala Kortfilmfestival. Hemmafrusåpan uppfyller i sig alla klischéer, och sponsras av hushållskonsumtionsvaror som tvättmedel, Nescafé och hundmat. Det allra första som slår 2000-talstittaren är hur långa reklamspotsen är, allt från en till flera minuter långa. Idag hittar man endast reklaminslag av den längden under Super Bowl eller under presidentvalskampanjerna, och då till en sändningskostnad av miljontals dollar. Avsnittet i sig hinner inte bjuda på några överraskningar. Precis när man har vaggats in i det tidiga sextiotalets lugna och harmlösa eftermiddagsunderhållning bryts sändningen med ett vasst sprakande. President Kennedy är skjuten i Dallas, Texas.

Walter Cronkite är en legend, den mest renomerade av giganten Edward R. Murrows handplockade lärjungar på CBS. I de röriga inledande minuterna av det improviserade nyhetsförmedlandet av en så oerhörd händelse som ett attentat mot den stridbare statschefen i världens mäktigaste land är det nu Cronkite som ändock utgör den trygghet tv-tittare i miljoner amerikanska hem klamrar sig fast vid. Kastad in i sändning, ut ur sändning, lyckas han ändå hålla en lugn och saklig ton. Teknikerna på CBS verkar för ett ögonblick ha förlorat huvudet. Man klipper tillbaka till As the World Turns, som på denna tid spelades live från en studio i New York. Eftersom skådespelarna ännu inte orienterats om det inträffade blir ett pinsamt märkligt brott i kontinuiteten uppenbart, men eftersom avsnittet bara ligger i sändning i ännu någon minut innan det ger plats åt sponsorreklam för hundmat. Man återkommer aldrig till avsnittet, och den andra reklamsnutten i följden klipps av. Resten av dagens sändningar kommer att ägnas åt skotten i Dallas, och dess följder. Ännu har ingen kamera kopplats på. Stabiliteten förmedlas bara av Walter Cronkites röst. CBS är denna eftermiddag det enda tv-nätverket som sänder över hela Förenta staterna - både ABC och NBC har eftermiddagarna vikta åt samarbetsavtal med olika lokala stationer.

I det fjärde segmentet av filmen återfinns en av de mest klassiska nyhetsreportagescenerna i journalisthistorien. Segmentet inleds med CBS News Bullentin-loggan, och ett oorganiserat studiosorl. Det är sällan den förvirring som inträder vid nedslaget av en plötslig omvälvande nyhet illustreras så tydligt som här. Efter dryga halvminutens tomma ljudutsändning får man igång en kamera. Walter Cronkite sitter utan kavaj vid ett ostädat skrivbord, bakgrunden är full av journalister som hektiskt springer fram och åter mellan telefonerna. Det finns minst sex av dessa apparater i kamerans blickfång. Kaos råder. Om någon av de tio miljonerna tv-tittare (som vid det här laget säkert inte hunnit bli färre) tvivlat på att en nationell kris råder, förintas dessa tvivel nu. I brist på material klipps reportaget halvt planlöst mellan salongen i Dallas där presidenten skulle ha talat och Cronkites skrivbord i New York.

Med facit i hand ligger det nära till hands att misstänka att Cronkite inte tror att presidenten kommer att överleva. Detta sänds ungefär en halvtimme efter attentatet, en tidpunkt vid vilken Kennedy fortfarande var vid liv. Mytbildningen som ska komma att utgöra hans eftermäle har dock redan startat, och har i själva verket pågått i flera år. Stor uppmärksamhet läggs i upprepade klipp vid hur JFK sjunker ihop i Jackie Kennedys knä, och hennes rop: "Oh, no! Oh, no!" Cronkite berättar (i det fjärde segmentet) att Kennedys tal som skulle hållits i Dallas skulle vara hans mest kontroversiella hittills - att tiden var inne för den stora Civil Rights-reformen (som senare genomfördes 1965-68 under president Johnson), och att klockan inte kunde vridas tillbaka. Det var en markering mot den konservative guvernören John Connally (dem.), samtidigt som deras färd till hotellet i samma bil skulle stärka bilden av ett enat demokratiskt parti. Men - som Cronkite uttrycker det redan innan det är klart att presidenten omkommit - "[H]e never got to hold that speech." Connally har träffats i magen, Kennedy i huvudet. Även den lokale reportern man klipper till, Eddie Barker från det Dallasbaserade dotterbolaget KRLD, försäger sig: "This is the first time the life of a president is taken... or, possibly taken (...)" Kennedy kommer dock verkligen att bli den fjärde presidenten att falla offer för en attentatsman, efter Lincoln (1865), Garfield (1881) och McKinley (1901).

Stundtals blir utfyllnadspratet lite komiskt, som när Barker, från att berättat anekdoter om hur Kennedy som ung och relativt okänd senator från Massachusetts tvingades lifta med en PR-arbetare från flygplatsen in till Dallas, eftersom det inte administrerats något mottagande, börjar förklara hur vägnätet omkring attentatsplatsen ser ut ("om ni varit i Dallas känner ni säkert till..."). Samtidigt är misstagen få, och uppmärksamheten på omgivning och ny information extremt vass från samtliga pratande reportrar. Överhuvudtaget är det här journalistisk hyperprofessionalism på en nivå vi andra, både förr och nu, oftast bara kan fantisera om i våta drömmar.

(Strikt taget har Sverige också haft stora tv-journalistiska ögonblick. Bo Holmberg utanför den västtyska ambassaden 1975 är kanske inte riktigt lika fokuserad som Conkite eller Barker, men han befinner sig då rent fysiskt i hetluften på ett helt annat sätt än dessa herrar 1963.)

I mitten av filmsammanställningen börjar det stå klart att president Kennedy inte kommer att överleva. Pastorer från de största kyrkorna i Dallas dyker upp på podiet där presidenten skulle talat om de största civilrättsliga reformerna sedan inbördeskriget, och manar till bön och till nationell samling. Det är inget högtidligt och andligt över situationen, salongen sorlar i förvirring och podiets mikrofon är uppskruvad främst för tv-publikens skull. Dess reaktion, som oftast, ser vi inte. I övrigt kämpar journalisterna för att hålla sig flytande i en strömflod av rykten. Konsekvent genom hela filmen behandlas varje nyhet med den allra största skepsis, varje rykte presenteras med den största försiktighet man kan åstadkomma ("det ryktas att", "man kan förmoda att", "det förefaller troligt att"). Det ryktas att attentatsmannen redan gripits (falskt) och att vicepresident Johnson har blivit sårad i armen (också falskt). Cronkite ger en ofta citerad beskrivning av attentatet, förövaren har skjutit rakt ned i limousinen från ett fönster "like shooting fish in a barrel".

Cronkite håller sig för övrigt beundransvärt lugn, och improvisationerna avslöjas bara i ett sällsynt anfall av överanvändande av ordet "hospital" i mitten av segment sex. När CBS egna reportrar på plats i Dallas börjar rapportera in att Kennedy faktiskt är död blir Conkite märkbart påverkad. Hans röst är fortfarande saklig, rapporterandet lika lugnt och sansat, men han blinkar bort tårar och tar ideligen av och på, på och av sig sina glasögon. Istället för att dröja kvar onödigt vid Jacqueline Kennedys förtvivlan i väntrummet på sjukhuset övergår Conkite till att rapportera om att ingenting finns att rapportera om guvernör Connallys tillstånd, förutom att guvernören tydligen varit tillräckligt vid medvetande för att fråga efter sin fru. Näst efter de första två segmenten av filmen är detta den senare halvan av det sjätte segmentet filmens höjdpunkt, när Walter Cronkite, trots att han liksom miljoner av sina landsmän delar de känslor av chock och förvirring som mordet på Kennedy resulterar i, utför sitt yrke med en professionalism som utgör själva kärnan i den romantiska drömmen om nyhetsreportern.

En del bullentiner är märkligare än andra. Innan någon kommentar överhuvudtaget publiceras från någon högt uppsatt person, varken i USA eller i resten av världen, kommer ett besked från Kansas City, Missouri, och ger vid handen att förre presidenten Truman är "för upprörd" för att kommentera på situationen. Ett av de mer märkliga ryktena kommer i form av ett till synes bekräftat besked att en säkerhetsman också dödats, vilket är falskt. Den enda förutom presidenten och guvernören som faktiskt skadades i attentatet var en åskådare som fick kinden rispad av en splitterrikoschett. Under tiden dessa rykten florerar fritt får Walter Cronkite in fotografier tagna kort före attentatet, vilka förevisas för publiken. Situationens allvar förtar för samtiden det märkliga pekboksläsandet, att undervisa tv-publiken hur Kennedy och hans fru, eller ens guvernör Connally, ser ut, men för publiken 45 år senare ger det ett ganska surrealistiskt intryck. Men idag är surrealismen en effekt som uppstår genom att beskåda ett skeende genom ett medium som idag tar sig ganska annorlunda form. Denna novembereftermiddag 1963 var surrealismen publikens verklighet.

Det är kanske, för den moderna publiken, värt att notera den korta avvikelse Cronkite ägnar sig åt i väntan på att teleprintern tickar fram det officiella dödsbudet. Han börjar med att beskriva presidenthustrun Jaqueline Kennedys tal tidigare, eller snarare hennes klänning och attraktiva kvinnliga utstrålning. Därefter citerar han president Kennedy, som direkt från att ha klätt sig på hotellrummet gick ned och träffade en grupp supportrar, vilka han ber om ursäkt för att Jackie inte är med honom. Det tar, förklarar JFK, längre tid för henne att göra sig i ordning [än för honom] - men det är värt det.

Det officiella dödsbudet avslutar det sjunde segmentet. Redan tidigare har presidenten hävdats död, av CBS reportrar på plats vid sjukhuset i Dallas, av prästerna som givit Kennedy den sista smörjelsen, av regeringskällor i Washington. Men detta är det definitiva, det slutgiltiga beskedet på att John Fitzgerald Kennedy. För enda gången i hans karriär brister rösten för ett ögonblick för Walter Cronkite. För ett kort ögonblick. Han återtar: "Vice-president Johnson has left the hospital in Dallas, but we do not know where he has proceeded. Presumably, he will be taken the oath of office shortly, and become the 36th President of the United States."

Här slutar det sjunde segmentet, och här kunde filmen ha slutat. Det hade varit en värdig avslutning, ett väl avrundat och avgränsat urklipp av en vändpunkt i amerikansk historia. Som film betraktat, men som historiskt dokument har det visst värde att vi får se hur CBS sändning fortsätter efter dödsbudet oåterkalleligt givits. Situationen börjar långsamt klarna, förutom i frågan om den eventuellt gripne attentatsmannen. Cronkite lyckas inte helt hålla samman journalistiken, hade det inte varit för hans förmåga att koncentrera både på sin publik och på teleprintern med samma knivskarpa fokusering hade det varit rimligare att låta reportrar i Washington D.C. eller i Dallas ta över istället för att Cronkite ska sitta och visa bilder på en leende och vinkande president Kennedy för en orolig och chockad tv-publik. Finalen på hans storslagna uppvisning i mötet mellan journalistyrkets myt och verklighet blir därför en smula snörplig innan han tillåts lämna över stolen till kollegan Charles Collingwood, även han en av Murrows lärjungar.

Collingwoods reportage, som hela det nionde och sista segmentet är vikt åt, är egentligen bara en sammanfattning av situationen. Trots det innehåller det fler minnesvärda passager än de flesta politiska tal, framför allt det stycke där han kommenterar att säkerhetstjänsten givetvis alltid är medveten om att det är omöjligt att skydda presidenten från alla tänkbara attentat i situationer med stora folkmängder - men att man måste lita på "the good faith of the citizens". Collingwood är också den första att referera till Lyndon B. Johnson som den nya presidenten (och till Lady Bird som Förenta staternas första dam). Den villkorslösa skepsisen har lämnat rutan. De kommande åren skulle civilrättslagarna och Vietnamkriget slita sönder det amerikanska samhället mer än någonsin sedan inbördeskriget 1861-65. CBS utlovar fortsatta sändningar, men hela händelseförloppet är redan klart. Det som återstår är att städa upp resterna. Amerika hade förändrats.

Del 1. Sponsorreklamfilm för tvättmedel. As the World Turns. Programavbrott för radiobullentin med Walter Cronkite. President Kennedy uppges skjuten i Dallas, Texas.

Del 2. President Kennedy och Texas' guvernör Connally uppges skjutna vid attentat i Dallas, Texas, och förda till Parkland Memorial Hospital. Korta, planlösa klipp mellan bullentiner, As the World Turns, och sponsorreklam för hundmat.

Del 3. Inga klipp, endast radiobullentin. Inga indikationer att vicepresident Johnson ska ha skadats vid attentatet. En man och en kvinna uppges ha kastat sig till marken på en kulle i samband med att skotten hördes. Kennedy sårad i huvudet, Connally i bålen. Både presidenten och guvernören uppges vara vid liv. Cronkite erinrar om tidigare och samtida högerextremistiska gruppers aktiviteter.

Del 4. Walter Conkrite i bild. Klipp till Trade Mart-salongen i Dallas där Kennedy skulle ha talat. Eddie Barker beskriver situationen i Dallas. Fortsatta rykten om det tidigare nämnda paret och om högerextrema grupper. Conkrite, rykten om en eventuell gripen man. Ett foto på presidentens limousine kort före attentatet presenteras. Rykten om att presidenten är död och att guvernören opereras.

Del 5. Oorganiserad korsklippning mellan New York och Dallas. Presidenten ges blodtransfusion. Ett vittne uppger att en färgad man har skjutit flera skott från ett fönster mot presidenten, fler vittnesmål utan uppgivande av hudfärg. New York-börsen stängd efter kraftigt kursfall vid nyheten om attentatet. En läkare från sjukhuset har uppgivit att Kennedy är död. Barker erinrar om Kennedys tidigare besök i Dallas, och de mycket skarpa politiska motsättningarna i Texas.

Del 6. Maningar till bön från pastorn för Dallas största metodistkyrka. Rykten att vicepresident Johnson har blivit sårad i armen. Det uppges att två katolska präster tidigare givit presidenten den sista smörjelsen. Lady Bird Johnson, också på platsen, förnekar att hennes man har skadats. Ingen information om guvernör Connallys hälsotillstånd.

Del 7. Den katolske präst som givit presidenten den sista smörjelsen uppger att presidenten levde vid tillfället. Det uppges att presidenten sedan dess dött av sina skador. Alla börser har nu stängt. En säkerhetstjänsteman uppges ha dödats i attentatet. Presidenten bekräftas officiellt ha avlidit.

Del 8. Cronkite relaterar Kennedys varma mottagande till Dallas med Adlai Stevensons kyliga en månad tidigare. Oklarhet angående eventuella gripanden. Vicepresident Johnson har lämnat sjukhuset för okänd destination. Cronkite lämnar över till Charles Collingwood.

Del 9. Collingwood sammanfattar situationen. Sörjande människor på New York Citys gator. Lyndon B. Johnson väntas sväras in som Förenta staternas 36:e president samma eftermiddag.

99 Problems But A Brick Ain't One

2008-11-14T17:35:00.003+01:00

(Ursäkta rubriken, jag kunde inte låta bli...)

Tetris är nog det bästa videospelet genom all tid, och helt klart det mest spelade, så naturligtvis finns det hundratals olika varianter och kopior av konceptet. Som förvaringslösningen på bilden ovan, till exempel. Eller Lumines till PlayStation Portable, som är den överlägset bästa kopian (och därtill rent ytmässigt ett av de allra mest tilltalande spelen någonsin).

Men den här kopian förtjänar ett särskilt omnämnande. Som att bygga klosstorn när man var liten. Och precis som när man var liten straffar det sig att inte grunda ordentligt för sitt torn. Att spelet är gratis är förstås ett plus, men annars hade väl ingen spelat det.

Är du en RIKTIG MAN? Testa dig själv

2008-11-11T22:36:00.005+01:00

Undrar du också om du är en RIKTIG MAN? I så fall har jag ett bra tips på ett fint test, som undersöker ens relation till allt som är manligt - skruvmejslar, teknik, svordomar, videospel och Hello Kitty.

Jag har en liten oansenligt videospelssamling, som bland annat inkluderar en hop icke fungerande Famicom-kassetter. Om man har en europeisk (eller amerikansk, eller australiensisk) NES-kassett som inte fungerar, är det bara att skruva upp kassetten och rengöra pinnarna. Slut på problemen i nittionio fall av hundra. Om man har en Famicom-kassett som inte fungerar, är det i princip bara att öppna den och rengöra pinnarna. Men, och här kommer manlighetsprovet in i bilden, det går inte att skruva upp den. En Famicom-kassett sitter nämligen inte ihop med skruvar.

Detta upptäckte jag naturligtvis inte förrän jag satt med en skruvmejsel i höger hand och Hello Kitty World i den vänstra. Efter att ha krafsat lite dumt på etiketten på baksidan av kassetten bände jag in mejseln i glappet mellan över- och undersida. Naturligtvis skadades plasten, och eftersom Hello Kitty World naturligtvis ligger på en jävla vit kassett syns det rätt bra också. Nåja, lite velourmanlig finkänslighet sysslade man kanske med på åttiotalet när de flesta av de här spelen tillverkades, men just Hello Kitty World är ju yngre än Gulfkriget, så jag tyckte att lite mer våld skulle vara på sin plats. Kassetten våldförde sig tillbaka, skruvmejseln sprätte upp i handflatan och föranledde några väl valda svordomar från handens ägare (jag). Till råga på allt smällde sedan kassetten igen, tyvärr med mitt manliga hår på nedersta pekfingerleden mellan sina lömska Hello Kitty-käftar. (Jag skojar inte, det gjorde skitont!)

Kassetterna på bilden har inget samband

med kassetten i artikeln.

Efter att ha slagits i en dryg halvtimme med den jävla kassetten lyckades jag bryta av en av de fyra plastspärrar som håller ihop kassetten runt kretskortet. Dessa spärrar är, kan jag konstatera nu när jag kunnat öppna kassetten, drygt två millimeter tjocka, och gjuten i form av ett liggande T sett ovanfrån, för att omöjliggöra även en så minimal elasticitet att man utan att skada sig själv och/eller kassetten enkelt skulle kunna öppna den. Djävla Nintendo.

Spelet ifråga är förresten lite av en kuriositet, det är alltså en Famicom-konvertering av Game Boy-spelet Balloon Kid, men av någon anledning gavs det i Japan inte ut av Nintendo (som ändå var dom som utvecklade spelet), utan av något som heter Character Soft. Game Boy-spelet är en plottrigare variant av klassikern Balloon Fight. Tyvärr hade man bestämt sig för att spelet skulle bli mycket bättre om man lade till några töntiga barn, enligt manualen vart och ett med individuella karaktärsdrag (d.v.s. pojkar med någon form av olika personligheter och en flicka som är med för att vara just en flicka) och en slags bakgrundsstory som jag tack och lov har glömt. Det enda roliga som jag känner till om spelet var att det fanns en bana med en stad med blyertspennformade skyskrapor i bakgrunden. Stadens namn? Pencilvania.

För övrigt visade det sig när jag tagit isär spelkassetten, att Hello Kitty World ju var ett av dom spel som inte skulle rengöras. Men nu vet jag lite bättre hur man ska göra, och kanske slipper avrätta något bra

Fanta - nu med undertexter

2008-10-29T15:57:00.002+01:00

Behöver egentligen ingen närmre presentation, jo förresten - dorobo neko, som i undertexterna till fröken Såpa översätts med "thieving cat" (de engelska undertexterna, alltså) är en benämning på en kvinna som ränner efter andras män.

Mona Sahlin

2008-10-16T14:23:00.009+02:00

Jag zappade förbi Agendas partiledardebatt i söndags, men den var så outhärdligt tråkig att jag zappade vidare efter bara ett par minuter. Igår försökte jag igen. Hade det inte varit för att Jan Björklund representerar Folkpartiet och Mona Sahlin Socialdemokraterna hade det kunnat vara en repriserad debatt från 2004. Ingenting har hänt, det är fortfarande samma lösa prat från vänstersidan om hur skattesänkningar är fel, fortfarande samma rutinmässiga angrepp från högersidan om rödgrön röra och hur år av socialdemokratiskt styre lett till utanförskap och skattechock. Jo, och så lite oklarheter från båda sidor om vilket regeringsalternativ vänsterblocket eventuellt ska presentera inför valet om två år, men oklarheter i denna fråga känns inte så dramatiska som den borgerliga alliansen tycks vilja ha det till. Det är 23 månader till nästa val. Man kan lugnt stänga av debatten efter bara ett par minuter, och ändå inte hitta något som helst nytt i tidningarnas referat efteråt.

Tydligen pågår någon slags "supervecka", redan på tisdagen står statsminister Reinfeldt mot oppositionsledaren Sahlin hos K. G. Bergström på bästa sändningstid. Här kanske man kan få lite mer intressant diskussion? K. G. Bergström förklarar situationens dramatik - vi är "mitt i en dramatisk finanskris, och i början av en allvarlig industrikris". Själva debatten inleds förutsägbart med att de båda kombattanterna omedelbart ägnar varandra lite rutinmässig polemik - den borgerliga regeringen för en "orättvis politik", och vänsterblocket är ute efter "skattechock". Jaha, någonstans ska man ju börja. Ett par minuter av samförstånd angående finanskrisen följer. Man kan koka te medan man väntar.

Man kommer tillbaka med lite läckert te. Partiledarna blir allt mer irriterade på varandra. Borgarna har förstört a-kassan och socialdemokraterna vill chockhöja skatterna. Sahlin klarar sig bra så länge diskussionen handlar om de problem avsaknaden av finansierade utbildningsmöjligheter för arbetslösa (till skillnad från mycket regeringen till och från anklagas för är detta ju en direkt följd av regeringens politik). Hon hjälps av att Reinfeldt har ett typiskt regeringschefsproblem med att försöka förtydliga att ett varsel och en uppsägning inte är samma sak. Tyvärr för Reinfeldt är hans stora styrka i debatter hans lugna och sakliga framtoning, men definitivt inte hans pedagogik. Sahlin passar på att röra sig åt vänster, "solidaritet måste få kosta", och därför är det rimligt att skatten höjs för dom med störst tillgångar. Sahlin ligger ett tag i klart överläge i debatten, vi får rent utav se något så sällsynt som en märkbart frustrerad Fredrik Reinfeldt som har mycket svårt att hålla sig till angivet ämne.

Men debatten går vidare till att handla om skatterna. Reinfeldt har förgäves försökt att med sensationspressaktiga ordval ("skattechock") lirka in debatten på detta redan tidigare, nu kan han väl knappast misslyckas. Ett föga övertygande replikskifte inleds ("ni vill göra så" "nej, det vill vi inte, men ni vill göra SÅ" "nej, det vill vi inte, men ni vill göra så"). Sedan händer någonting mycket egendomligt. Fredrik Reinfeldt menar sig inte hitta någon kompensation till de ökade kostnader (eg. i form av icke-sänkt inkomstskatt) för av kommuner och landsting anställda ungdomar i oppositionens skuggbudget. Mona Sahlin:
"Jag tycker det är häpnadsväckande - sitter du och ägnar tid åt att granska och bluffa om vår budget, när jag trodde att ni ägnade all tid åt dom som nu varslas och sägs upp." (22:11 - 22:22)

Hängde ni med? Vi tar det en gång till: "(...) när jag trodde att ni ägnade all tid åt dom som nu varslas och sägs upp."

Det här kan visserligen avfärdas som billig demagogi, men i ett debattläge som detta ger det ett katastrofalt intryck. Istället för att en peka på den av Reinfeldt efterfrågade kompensation som faktiskt finns i skuggbudgeten (den är enligt min mening inte särskilt bra, och Reinfeldt skulle inte ha några problem att slå några jabbar över den), väljer Sahlin att låtsas som att Reinfeldt enkom genom att kommentera på den socialdemokratiska skuggbudgeten tar energi ifrån precis det arbete med den stundande industrikrisen som Reinfeldt i detalj under just denna debatt redogjort för. Det här är ett smutskastarargument av en typ som normalt sett bara brukar nyttjas av populister på de extrema höger- och vänsterkanterna, och att se en normalt sett så sansad debattör som Mona Sahlin använda sig av liknande polemik, särskilt i en debatt där hon redan ligger bra till, är minst sagt beklämmande.

Men det tar inte slut där. Sahlin fortsätter: "Vi har lagt budgetar som har gått ihop i alla år. Vår politik ligger bakom att Sverige nu har en så stark situation när krisen finns i Sverige - och du står här och låtsas att vi skulle bluffa om budgeten."

Att bluffa är fult och tarvligt. Men när man synar en bluff bör man redovisa emot bluffen talande fakta - i det här fallet lämpligtvis vad som faktiskt står i skuggbudgeten. Det räcker inte med att skrika varg. Vad den första delen av det senare citatet anbelangar ("Vi har lagt...") är den socialdemokratiska historieskrivningen över Göran Perssons budgetsanering under 1990-talet en faktoid, en myt som partiet förr eller senare måste göra upp med, men citatet preciseras inte här, och går därför mer säkert för angrepp.

Efter detta äger Reinfeldt hela debatten. Sahlin använder begreppet rättvisa klumpigt, och lyckas aldrig förklara varför det är rättvist när Socialdemokraterna sänker skatter för småföretagare, men orättvist så fort Reinfeldt överhuvudtaget tar ordet "skattesänkningar" i sin mun. Det handlar förstås till viss del om debattformatet, men det är pinsamt uppenbart att Sahlin inte kan ge ens en övergripande definition av de begrepp hon ständigt slänger sig med ("orättvisa", "solidaritet", "moraliskt ansvarstagande"). Reinfeldt behöver bara kommentera att de tycks ha olika definitioner, och därigenom reduceras debatten från den debatt som socialdemokratin borde önska - den om ideologin - till en enkel debatt om orsak och verkan.

Om socialdemokratin vill lyckas föra fram den faktiska skillnaden mellan de politiska blocken räcker det inte med att hävda att regeringens politik är orättvis. Så länge som den dominerande frågan är arbetsmarknaden måste man kunna visa att man kan föra en politik som är mer effektiv, som ger bättre resultat i form av fler jobb och bättre ekonomisk situation för väljarna. Om statsminister Reinfeldt varje gång hans debattmotståndare anklagar hans regering för bristande moral, för främjande av orättvisor, eller för att öka utsattheten, kan svara: "Men det fungerar. Vårt mål - att få fler människor i arbete - uppnås med den politiken vi för." kommer Reinfeldt att vinna varje debatt fram till valdagen 2010. Det är inte orimligt att anta att detta till sist kommer att ge avtryck på opinionssiffrorna, som för närvarande är mycket gynnsamma för oppositionen.

Det borgerliga blocket är i princip ett svart hål vad gäller ideologi. De liberalistiska flammor som tindrade i början av mandatperioden har effektivt släckts i och med den s.k. FRA-debatten. Det borde vara öppet mål för vänsterblocket och Miljöpartiet. Det är det inte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om mona sahlin, fredrik reinfeldt, k g bergström, agenda, partiledardebatt, superveckan, socialdemokraterna, moderaterna, skattepolitik, jobbpolitik, polemik, bluffpoker, urusla argument, ideologi, val 2010

Malalai Joya: Inför femårsjubileet

2008-10-01T13:50:00.004+02:00

Detta är någonting jag rekommenderar alla att ta del av:

Den 17 december 2003. Den afghanska konstituerande valförsamlingen, Loya Jirga.

Talmannen, Sibghatullah Mojaddedi, har f.ö. vid flera tillfällen gjort uttalanden för att utsträcka den politiska amnestin till så gott som samtliga överlevande afghanska ledare, inklusive krigsförbrytare som Hezb-i Islamis ledare Gulbuddin Hekmatyar (Afghanistans premiärminister 1993-94 resp. 1996, samt premiärminister i Norra alliansen 1996-97) och talibanledaren mulla Mohammed Omar Akhund (afghanska högsta rådets ledare 1996-2001). Han (Mojaddedi) är sedan 2005 ordförande för Afghanistans nationella fredskommission. Hans mandat går ut 2010. Det finns inga tecken på att någon fred kommer att ha uppnåtts till dess.

Vad Malalai Joya anbelangar beskrivs hennes politiska karriär efter Loya Jirga-talet mycket utförligt i Eva Mulvads film Vores lykkes fjender från 2006 (den rekommenderas varmt), som skildrar Joyas val in till det afghanska underhuset, Wolesi Jirga. Sedan filmen gjordes har hon (2007) blivit avstängd i tre år, för kritik mot andra parlamentsledamöter (vilket inte är tillåtet enligt reglerna för Wolesi Jirga). Hon var så också redan illa omtyckt av den starka konservativa flygeln i afghansk politik för bl.a. sin hårda kritik av president Hamid Kazais partisanpolitik och för att ha anklagat aghanska ledare för att använda sig av shariah som instrument för att politiskt förtrycka landets kvinnor.

Inte heller de utländska inteventionsmakterna har undgått kritik. På det kanadensiska New Democratic Partys kongress 2006, där hon talade som inbjuden gäst sammanfattade hon denna kritik i en mening:
"No nation can donate liberation to another nation."

Och om det är sant, hur kan man då hjälpa?

Det finns i alla fall några vägar att börja på, för att få råd.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om malalai joya, loya jirga, wolesi jirga, afghanistan, sibghatullah mojaddedi, hamid karzai, mulla omar, vores lykkes fjender

Ioannes McCain

2008-09-16T17:08:00.004+02:00

Barack Obama har öronmärkt en massa pengar för den händelse att han skulle bli vald till Förenta staternas president i november. Bland annat har han utlovat federala medel till ett planetarium i Chicago, Illinois, vilket tydligen var droppen som fick John McCains bägare att rinna över:

"[W]hen you look at some of the planetariums and other foolishness that he asked for, he shouldn’t be saying anything about Governor Palin."

Valet av ordet "foolishness" uppskattades dock inte av skribenter och debattörer inom vetenskapsjournalistiken, redan irriterade över McCains flirtande med den öppet naturvetenskapsfientliga kristna högern. Phil Plait, som bloggar för tidskriften Discover, skriver om saken här.

I kommentarerna till Plaits inlägg hittar signaturen Vagueofgodalming ett mer subtilt angrepp från McCains sida:

"McCain: planetariums

[...]

Not only is he anti-science, he’s anti-Latin too. The man is a hollow shell. Quod erat demonstrandum."

Framtiden

2008-09-06T21:25:00.000+02:00

Jag bloggar inte ofta, och ligger ofta lite efter i nyhetsvärde när jag bloggar. Och plötsligt hittade jag ett gammalt blogginlägg av Katherine Kerr som bloggar på DeepGenre, en mycket bra blogg, som gav mig en bra motivering inför mig själv till varför det är på det viset: Too many people think that everything digital is “the future” and thus somehow good. You know, the future could turn out kind of crummy. It has in the past.

(Och citatet handlade för övrigt om pappersböcker vs. digital text, och var en hänvisning till ett blogginlägg för New York Times av Robert Darnton. Det är ganska häftigt att den stora skillnaden f.n. mellan digitaltext och tryckt text är såna här metakedjor till priset av minskad överskådlighet.)

För övrigt har Konditori Kafferepet på Klarabergsgatan i Stockholm börjat ta betalt för påtår. Uruselt. Det är typiskt att det ena kaféet efter det andra förfaller i misär och vederstygglig trendighet. Kofi och Hurtigs konditori, båda på Drottninggatan, förvandlades på mindre än ett år från mysiga fik till någonting som mest liknar vänthallar. Det börjar ta slut på uthärdliga kaféer på Norrmalm, även om jag har hittat ett par nya.

Krom

2008-09-04T14:31:00.002+02:00

Firefox 3 har förstört mitt trevliga och invanda adressfält, så jag bytte till Googles nya Chrome-beta. Men den stänger ned sig hela tiden, så jag bytte till Safari istället. Men med Safari går allt jag brukade göra med Firefox mycket långsammare (av någon underlig anledning), så jag funderar nu på att byta till Internet Explorer 8, som ju har en ny beta ute sedan några dagar.

Nyheter (2)

2008-08-11T15:00:00.004+02:00

Det är både olympiska spel och fullt krig mellan Ryssland och Georgien på gång, men det hindrar inte rötmånaden från att nå tidningssidorna. På Politikens vävsäte kan man därför läsa att [h]undekloner holdt mormon som sex-slave. Det är ju naturligtvis, precis som kriget, en fruktansvärd tragedi för de inblandade. Men rubriken! Definieras verkligen personerna ifråga definitivt som "hundklonare" respektive "mormon"?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter (sic!) om mormoner, sexslavar, hundklonare, politiken, rötmånad, georgien, ryssland, georgisk-ryska kriget, olympiska spelen, os

Tre sekel av amerikanska fasionistas till politiker

2008-07-25T21:36:00.002+02:00

1800-talet: Sarah Grimké (1792-1873)
Suffragistisk och abolitionistisk agitator livet igenom, organiserad i Society of Friends Quakers från 1821, verksam främst i South Carolina och Pennsylvania, Förenta staterna. Från 1860 organiserad agitator i Republican Party.

1900-talet: Ann Richards (1933-2006)
State Treasurer i Texas, Förenta staterna, 1983-1991.
Guvernör av Texas för Democratic Party, 1991-1995.

2000-talet: Condoleeza Rice (född 1955)
National Security Advisor under president George W. Bush, Förenta staterna, 2001-2005.
Secretary of State (Republican Party) under president George W. Bush, Förenta staterna, sedan 2005.

Ofullbordade mästerverk - Natt på galaxbanan

2008-07-19T14:46:00.000+02:00

Det är någonting djupt romantiskt med storslagna, alldrig fullbordade, romaner. Genom det faktum att de aldrig fullbordats, bryts romanens självständighet gentemot dess skapare, och läsaren erbjuds ett sår i romanens väv, rakt in i författaren.

Eller, så är det på ett mycket abstrakt plan. En ofullbordad roman blir ju, genom just att den är ofullbordad, mer svårtillgänglig, av många upplevd som bortkastad tid i de fall där slutet saknas efter hundratals fängslande romansidor. Jaroslav Hašeks Den tappre soldaten Svejk, Robert Musils Mannen utan egenskaper, Franz Kafkas Amerika, eller för den delen Cáo Xuěqíns 曹雪芹 Drömmar om röda gemak, exemplen är otaliga. Något mindre vanligt förekommande är romaner där början och slut finns färdiga, men mittpartier är lämnade ostrukturerade, skissartade, eller i "värsta" fall oskrivna. En sådan roman är Miyazawa Kenjis 宮沢賢治 fantastiska Ginga Tetsudō no Yoru 銀河鉄道の夜 - "Natt på galaxbanan".

Miyazawa Kenji var till yrket agronom, men mer känd som buddhistisk socialaktivist, esperantist och vegan i den gryende Shōwa-periodens (1926-1989) Japan. Han var därtill en respekterad författare av barnböcker.
Natt på galaxbanan påbörjades 1922, under direkt intryck av författarens systers död. Under en själasökande resa till Sakhalin började han snickra på historien, och hann skriva inte mindre än fyra versioner innan sin död 1933. Mittpartiet blev aldrig riktigt klart, men romanen publicerades ändå när Miyazawas samlade skönlitteratur gavs ut under trettiotalet.
Romanens ramhandling kretsar kring barnen Giovanni och Campanella och deras drömartade resa över stjärnhimlen i ett tåg som antytt för människor från denna världen till nästa. Under sin resa upplever dom fantastiska möten med platser och personer med mer eller mindre underbara historier, fram till det hjärtskärande bitterljuva slutet nio kapitel senare. Episoderna längs med stjärnhimlens stambana har liknat med Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen, men en mer rättvisande liknelse hittar man i och med japansk folklore med berättelser som Snökvinnan, eller i japono-buddhistiska sedelärande diktning. I likhet med de Saint-Exupérys alster, och med Tove Janssons böcker om Muminfamiljen och deras omgivning, är det inte fråga om någon ytlig barnlitteratur. Här finns ett enormt djup, baserat på en typiskt japonisk esoteri och filosofisk grund, som kan fängsla bokälskare av alla åldrar och nationaliteter.

Natt på galaxbanan finns översatt flera gånger till engelska, under flera olika titlar. Hittat till den engelskspråkiga världen har även Sugii Gisaburos mycket sevärda animéversionen från 1985 - i original med esperantotiteln Nokto de la Galaksia Fervojo (filmens dialog är dock på japanska), men på engelska Night on the Galactic Railroad. Gisaburo visar här prov på sin regissörstalang, något han visade redan 1973 som animationsregissör för Kanashimi no Belladonna 悲しみのベラド - "Sorgernas Belladonna" - och senare också med TV-versionen av Touch. Vad gäller Natt på galaxbanan issa modifieringar av Miyazawas original gjorts, de flesta av rent stilistisk karaktär - till exempel är Giovanni och Campanella katter med mänskliga attribut, medan de flesta barn de möter är människor. Dessa kanske en smula onödiga ändringar till trots är filmen riktigt sevärd.

Men emot bokens storhet står sig filmen slätt. Och den saknar det vaga, skissaktiga, men ypperligt skrivna mittpartiet som utgör länken mellan texten och författarens själ. Och det romantiska skimmer som ligger över detta, är någonting jag inte skulle vilja vara utan.

Arga gamla män

2008-07-14T21:13:00.003+02:00

Det går inte så bra för Arbeiderpartiet i de norska opinionsmätningarna. Det senaste året har partiet stadigt sjunkit under 30%, och på sista tiden har det högerpopulistiska Fremskrittspartiet konsekvent legat över Arbeiderpartiet såsom Norges största parti. Arbeiderpartiets sviktande väljarstöd grundar sig, precis som kriserna för det danska socialdemokratiska partiet, ursprungligen i förtroendekriserna för partisystemen i början av 70-talet, men den nuvarande krisen grundar sig i den katastrofala bristen på kommunikation med gräsrötter och väljargrupper, bland annat i utförsäljningen av Statoil. Väljarnas förtroende för partiet har också skadats av en rad skandaler (t.ex. Bongo fra Kongo), den våldsamma interna maktkampen mellan olika höger- och vänstergrupperingar, och en uppfattat vacklande hållning i framför allt oljefonds- och invandringsfrågor.

På senaste tid har en rad mer eller mindre prominenta Arbeiderparti-profiler i media uttalat sig kritiskt om den nuvarande kursen partiet har eller inte har. Så till exempel tidigare statsministern och partiordföranden Thorbjørn Jagland, trots att han själv har stått för en hel del av den rådande oredan. Nu sällar sig dock en mycket mer ålderstigen och prominent herre till kritikernas skara - Haakon Lie.

Nejmen, ni förstår inte. Haakon Lie! Haakon Lie, det är som om typ Sven Andersson eller Gunnar Sträng skulle dykt upp under Almedalsveckan och riktat kritik mot Socialdemokraternas hypokritiska hållning i FRA-debatten.

Och vad är det han är så kritisk mot, hundratvååringen? Jo, den norska regeringens hållning gentemot narkomaner och prostituerade (man har nyligen beslutat om en sexköpslag enligt svensk modell i Norge, men liksom i Sverige utan att initiera några sociala program av betydelse för de prostituerade), någonting man i Sverige, trots att vi har precis samma problem, inte hör särskilt mycket alls om inifrån det socialdemokratiska partiet. Dör svenska socialdemokratiska politiker för tidigt? Är de för förslöade? Har partiet inte skakats om ordentligt av ett valdyk ned till bottenresultatet 35%? Måste SAP ned till dansk jumbo (25,5%, 2007) eller norsk jumbo (24,3%, 2001) för att en intern debatt av rang ska vakna?

Fast, det har ju inte hjälpt varken norska eller danska socialdemokrater. I Danmark jäser missnöjet inom det socialdemokratiska partiet, men debatt först främst inom det vänstersocialistiska Socialistisk Folkeparti (som i opinionsmätningar tidigare i våras var större än Socialdemokratiet) och det vänsterliberala-kulturradikala Det radikale Venstre. Allt medan missnöjda väljare sakta sipprar över till Dansk folkeparti. I Norge går proteströstarna i drivor till Fremskrittspartiet, medan samtliga tre regeringspartier (utöver Arbeiderpartiet: det vänstersocialistiska Sosialistisk venstreparti och Senterpartiet, det vänstrare av de båda landsbygds-ekologistiska mittpartierna i Stortinget) mest verkar ägna sig åt att förneka problemen. I Sverige har LO-medlemmarnas röstförskjutning mot det centerpopulistiska och kraftigt främlingsfientliga Sverigedemokraterna ännu inte manifesterat sig i ett kraftigt väljartapp från SAP. Tidigare renodlade missnöjesrörelser i Sverige har haft ringa bifall. I en tid präglad av avsaknad av lättförstådda stridsfrågor, är det dags nu?

(Jag måste ju, min vana trogen, kommentera Haakon Lies moderiktiga kostym på bilden ovan. Vilken stil, vilken karl! Det där är alltså Lie som glassar i exilregeringen i London, mitt under brinnande krig. Men något skulle han väl ta sig för.)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om haakon lie, arbeiderpartiet, sosialistisk venstreparti, senterpartiet, fremskrittspartiet, thorbjørn jagland, norge, norsk politik, politik, dansk politik, socialdemokratiet, svensk politik, socialdemokraterna, sven andersson, gunnar sträng, 102-åringar, åldermän, arga gamla män, sexköpslagen

Carrie Nation Took Her Ax, and Smashed Saloons with Mighty Whacks

2008-07-03T13:22:00.002+02:00

Vad fan ska folk till att öla på pendeltåget för? På en fucking onsdagseftermiddag!? Det finns ju gränser! (Just ja, nattbussarna går ju inte, så det är ju till att börja festkvällen tidigt, så att man hinner med sista pendeltåget hem.)

Intressant? Nåja. Här är i alla fall några till som skriver om öl, pendeltåg, busstrejk, carrie nation, skärpning, gränser, nattbuss, lillördag, lill-lördag, spånken

Hört utomhus x 2

2008-07-02T20:20:00.002+02:00

Hört utomhus - 1.

Promenerar genom en del av Stockholms innerstad, och går förbi en karl i beige jacka, som står och väntar på bussen vid en busshållplats. Sur och tvär, han tittar irriterat på klockan. Så kommer det någon bekant till karln gående, en smal och munter typ. De påminner om Helan och Halvan. Helan luftar sitt missnöje med den sävliga bussen som aldrig dyker upp.
- Men, säger Halvan, det är ju strejk.
Detta tar skruv i Helans sinne, och han vädrar ordentligt sitt missnöje med de samhällsfarliga bussförarna, som lamslår hela ekonomin.
Halvan invänder:
- Men, du var inte emot, när det var sjukhusstrejk, när sjuksköterskorna strejkade?
Då ryter Helan:
- Man är väl inte sjuk, bara för att man vill åka lite buss!!!

Hört utomhus - 2.

En ung kvinna promenerar med en barnvagn (med tillhörande barn) genom en viadukt i en förort till Stockholm. I viadukten finns en gatubutik med främst frukt och grönt uppställt i ett prydligt stånd. Barnet med napp i munnen pekar och viftar mot ståndet, men kvinnan tycker att det konsumerats nog för idag.
Barnet tycks förstå:
- Ba-a lö-agsgo-is. (Ska med största sannolikhet betyda "Bara lördagsgodis", men det är svårt för ett litet barn att artikulera med en napp i munnen.)
- Ja-a, håller kvinnan med, bara lördagsgodis (aha, bekräftelse på min tolkning, förf. anm.). Man får inte äta godis mitt i veckan.
Både kvinna och barn blir tysta, och de fortsätter förbi gatubutiken. Precis när de kommer ut ur viadukten hörs kvinnan säga helt tyst för sig själv.
- ...fast lite chips skulle jag kunna tänka mig...

Tre sekel av amerikanska modelejon till politiker

2008-06-15T13:21:00.000+02:00

1800-talet: Simon Bolivár (1783-1830)
President av Venezuela 1813-1814
President av Gran Colombia 1819-1830
President av Peru 1824-1827
President av Bolivia 1825

1900-talet: Barry Goldwater (1909-1998)
City counsilman i Phoenix, Arizona, Förenta staterna 1949-1953
Senator i Förenta staternas överhus, Congress, för Arizona 1953-1965, 1969-1987
Kandidat till posten som president för Förenta staterna för Republican Party 1964

2000-talet: Phil Fontaine (f. 1944)
Grand chief i Assembly of Manitoba, Manitoba, Kanada 1989-1997
National chief i Assembly of First Nations, Kanada 1997-2000, 2003-nuv.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om simon bolivar, barry goldwater, phil fontaine, välklädda politiker, politikermode, nordamerika, stilig jävel

Woah-bama

2008-06-12T21:18:00.004+02:00

Hufvudstadsbladet meddelar att även de gifta kvinnorna, som ju tidigare företrädesvis stött Hillary Clinton, nu i stora skaror gått över till att stödja Barack Obama. Tidningen vet dock att upplysa oss om, att detta stöd har Obama sedan länge uppburit från de kvinnor som inte är gifta.

Undra på fan:

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om barack obama, kvinnor, gifta kvinnor, ogifta kvinnor, hillary clinton, funkytown

Danger Mouse - The Grey Album

2008-06-11T16:28:00.006+02:00

Ni har väl inte missat att Danger Mouse' och Cee-Lo Greens duoprojekt Gnarls Barkley, ett av samtidens stiligaste band, spelar på Nalen i Stockholm den första juli? Även för de som inte har några planer att gå, tänkte jag slå ett slag för producenten Danger Mouse' genombrottsprojekt - hopmixningen av Jay-Z:s The Black Album och The Beatles' vita dubbelalbum, till - The Grey Album.

Kanske 2004 års bästa skiva, nyttjade den a capella-versionen av The Black Album, som Jay-Z låtit släppa för att uppmuntra mash-ups och mixar av denna typ. Lika inbjudande var dock inte EMI, som gick i taket av detta sätt att använda Beatles-samplingar och hotade att stämma skiten ur Danger Mouse om inte distribution omedelbart upphörde. Lite grinigt, kan man tycka - det är väl tveksamt om man på fullt allvar kan hävda att ett projekt av detta slag utgör ett ingrepp på The Beatles konstnärliga integritet. Snarare en hyllning, och ett tecken på hur modern rytmbaggarnas musik fortfarande är, och hur väl den står sig även i väsentligt annorlunda musikaliska sammanhang än i och för vilka den skrevs. Man ska ju ha i åtanke att det ändå gått nästan 40 år mellan det vita och det grå albumet. Men man ska också ha i åtanke att den snäva tolkning av Bernkonventionen som EMI i och med detta gör, inte är den mest progressiva infallsvinkel.

Produktionsmässigt är den grå skivan ytterst imponerande. Beatles' bekanta gitarrpop glider perfekt in som ljudmatta till Jay-Z:s tonande, nästan snackiga rap. I många passager skulle man kunna tänka sig att det var så här det var tänkt att låta från början. Vad Ringo, Paul och Shaun själva tycker framgår inte historien, oklart om de ens har hört albumet - för att inte tala om huruvida de lyssnat på varandras musik. Värt en genomlyssning tycker jag klart att det är. Även om man inte gillar Gnarls Barkley.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om danger mouse, gnarls barley, nalen, the grey album, jay-z, the beatles, the black album, white album, den vita skivan, mash-up, emi, musik, välklädda musiker, stilig jävel

Provisoriska tankar, 2008-06-10

2008-06-11T13:33:00.003+02:00

Den observerbara ökningen av kvalitet i varor och tjänster producerade inom det kapitalistiska systemet (till skillnad från varor och tjänster framkommenderade av den politiska nomenklaturan) uppstår inte främst genom den ekonomiska profitlustans mekanismer, utan genom en ökad känsla av delaktighet hos en mångdubbelt större skara kreativa individer. Pengarna är bara ett sätt att hålla räkningen med. För jämförelse.